Jag firade barmhärtighetens söndag med 11.30-mässan i S:ta Maria. Familjemässan firades på finska av pater Ryszard Mis SCJ. Han poängterade i sin predikan att Thomas ibland påstås ha brustit i sin tro, men så var det ju inte. Han tvivlade, och det är inte samma sak.
"Han kände ju dem han inte trodde på. Det var hans kompisar Petrus och Andreas, som varit precis lika fega som han, som hade lämnat Jesus åt sitt lidande. Det var deras påstående om att de hade sett den uppståndne som han inte trodde på."
Det fick mig att skratta. Det är så lätt för oss att se upp till apostlarna och glömma att de under den där första tiden mellan uppståndelsen och pingsten inte hade tillgång till den Helige Ande. Och då står Thomas där, så underbart mänsklig och verklig i sina tvivel. Varför skulle han tro på kompisarna nu, när de redan har visat sig vara opålitliga?
Men pater Mis framhöll också att Thomas sen bekände sin tro med besked, när han faktiskt såg sin Herre och Gud stå framför sig. Det var inte någon bekännelse av tro på en Messias, utan han bekände att Jesus Kristus var och är - då, nu och evigt - Gud.
Saliga vi som tror fast vi inte har fått känna på Kristi sår. Och saliga de vars blod vittnade om samma tro när det strittade över statyn av den Uppståndne Kristus i S:t Sebastians kyrka norr om Colombo i Sri Lanka i samband med påskdagens terrordåd. Jag undrar om jag någonsin kommer att se den statyn mer utan att tänka på deras offer och be om deras förbön.