Ni skall vara heliga för mig, ty jag, Herren, är helig,
och jag har avskilt er från andra folk, för att ni skall tillhöra mig.
(3 Mos 20:26)
I dagens läsningsgudstjänst är den första läsningen tagen ur andra och tredje kapitlet i Hesekiels bok. Profeten Hesekiel citerar Herren, som har utsatt honom till väktare för israeliterna:
"Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus, för att du på mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: 'Du måste dö', och du då inte varnar honom, ja, om du inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och rädda hans liv, då skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige och han likväl inte vänder om från sin ogudaktighet och sin ogudaktiga väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.” (Hes 3:17-19; Oblatmissionärernas webbreviar ger 1917-översättningen, Bibel 2000 finns här)
Jag kommer att tänka på ett samtal från skoltiden. Jag tror det tog avstamp i en fråga om hur långt väster är väster och öster är öster, men det slutade med att vi diskuterade om det finns något som är upp/ner och vänster/höger i rymden? Den logiska slutsatsen var att upp och ner blir rätt meningslöst i ett tyngdlöst tillstånd, precis som öster och väster slutar ha någon innebörd så fort vi lämnar vår snurrande planet, men att höger och vänster är kopplade till vår omedelbara verklighet, till kroppen. Min högra hand är min högra hand även när jag är uppochner eller i tyngdlöst tillstånd och min vänstra hand blir inte min högra hand ens om jag befinner mig på månen.
(Att många har svårt att lära sig vilkendera sidan som är vänster och vilken som är höger är en annan sak, men jag har förstått att det är populärt att tatuera in svaren på handlederna. Att man vill ha en permanent luntlapp visar att man inte tycker att det kvittar.)
Skoltiden, ja. Från gymnasiet minns jag en religionslektion i slutet av 1980-talet. Det var meningen att vi skulle debattera abort, men det blev ingen debatt. Vi var alla födda på 1970-talet och hade vuxit upp med laglig abort i Finland, så ingen tyckte det var något att diskutera. Jag minns att mitt bidrag till ”debatten” var att jag aldrig skulle göra det, för fostret skulle ju ändå vara mitt barn, oberoende av hur graviditeten eventuellt hade fått sin början.
Det kändes då som nu lika ovedersägligt som att vänster är vänster och höger höger, och att relativisera det till en öster/väster-fråga går inte för mig. Att vara människa är att ha en kropp. Och storleken på den kroppen, eller den kroppens förmåga, eller dess placering i rymden, är irrelevant.
Jag tror det eventuellt var meningen att vi skulle diskutera när människolivet börjar, när fostret "blir" en människa, men det kändes irrelevant för mig. Mitt instinktiva nej till abort hade inget att göra med antalet graviditetsveckor, hjärtslag eller några andra utvecklingsstadier. Jag har svårt att tro att någon som vill bli gravid ser strecken på testpinnen och tänker ”Oj, så härligt, nu har jag ett foster i magen och om x veckor är det mitt barn”. (Att någon som har genomlidit flera missfall kanske inte vågar hoppas genast är däremot en helt annan sak.)
Idag finns det diverse piller som kan förhindra eller avbryta en graviditet. När det så kallade morning after-pillret gjorde rubriker började jag undra om det är ett brott att ge det åt någon som vill och försöker bli gravid. Eller om man avsiktligen orsakar någon annans missfall, är det ett brott? Om inte, borde det vara det?
I lördags ordnades en Marsch för livet i Helsingfors. Jag hade inte själv möjlighet att delta, men jag såg bilder från marschen efteråt. På en av bilderna fanns en kvinna med ett plakat där det stod Rätten till liv är den första mänskliga rättigheten (på finska). Bredvid henne stod Päivi Räsänen, mångårig riksdagsledamot för kristdemokraterna. Jag har länge tänkt att jag ska skriva om Päivi Räsänen och åtalet för hets mot folkgrupp, men det blir inte idag. Idag nöjer jag mig med att glädja mig åt alla dem som ifrågasätter, som tar reda på, som engagerar sig för livet (t.ex. här) och som låter sitt liv ledas av bön. |
Men katekesen citerar också Johannes Chrysostomos, biskopen och kyrkofadern som var en så gudabenådad talare att han fick tillnamnet Chrysostomos, guldmun. Guldmunnen konstaterar: ”Ingenting är så värdefullt som bönen: Den gör det omöjliga möjligt och det svåra lätt...”
Och att vara helig är ju inte det lättaste, så undra på att det är ”livsnödvändigt att be”. För livet, till exempel.
Jag avslutar med slutbönen i dagens Ters: Gode Fader, du som ger oss skapelsen som gåva och som uppgift, låt var och en arbeta för allas gemensamma bästa, så att vi lever som dina barn och varandras bröder och systrar. Genom Jesus Kristus, vår Herre. |