”Jag väljer allt!”

”Jag väljer allt!” är ett klassiskt citat från Thérèse av Jesusbarnet. Hennes storasyster Léonie kom till sina yngre systrar med sin docka och en korg med dockkläder och tyger. Léonie tyckte att hon hade vuxit ur docklekarna, så hennes systrar kunde få välja åt sig vad de ville ha av hennes avlagda saker. Céline, som var lite äldre än Thérèse, valde en bunt silkesband. Thérèse själv var smart nog att välja allt och tog hela korgen, inklusive dockan som låg överst.

Det får mig att tänka på Karlsson på taket (det gör jag ibland, t.ex. här), för det känns som en lösning som han direkt skulle ha kommit på. Looking out for number one, liksom. Men jag tror inte att Karlsson på taket finns på någons lista över litteraturens nästan-helgon, där placerar man ju snarare Jonatan Lejonhjärta. Det är helt enkelt inte en karlssonsk attityd som brukar prägla stora helgon.

Thérèse i karmelitklostret i Lisieux.

Thérèse av Jesusbarnets fall är en del av förklaringen till att hon faktiskt blev ett stort helgon - och till och med kyrkolärare, fast hon gick i kloster vid 15 och dog långt innan hon fyllde 30 - att hon medvetet ville bli det. En del av förklaringen, skriver jag, för den stora biten är förstås alltid Guds överflödande nåd. Hon var bara – igen – smart nog att säga ja tack till alltihop.

Thérèse skrev faktiskt att hon redan när hon var tre år gammal ”började säga till Gud att jag aldrig ville neka honom något”. I sina Självbiografiska skrifter förklarar hon kopplingen till händelsen med dockkläderna i hennes barndom (kursiveringarna är mina):

​Kalla mig Lilla Thérèse.
Så sa Thérèse av Jesusbarnet (1873 - 1897).
​Hon föddes Marie-Françoise-Thérèse Martin och är också känd som Thérèse av Lisieux.
Även hennes föräldrar är helgon.

"Senare, då jag fått en inblick i fullkomligheten, förstod jag att om man eftersträvar att bli ett helgon måste man lida mycket, alltid söka det fullkomliga och glömma sig själv; jag förstod att det finns åtskilliga grader av fullkomlighet och att varje själ är fri att besvara Herrens maningar, att göra litet eller mycket för honom, det gäller kort sagt att välja mellan de offer han begär. Då utbrast jag liksom i barndomen: 'Min Gud, jag väljer allt!' Jag vill inte vara helgon bara till hälften, jag är inte rädd för att lida för dig, det enda jag fruktar är att behålla min vilja – tag den, ty 'jag väljer allt' vad du vill!"

Jag tror att ganska många av oss drar sig för att ge sig hän helt, kanske i synnerhet till Gud. Men det största misstaget man kan begå är att göra ingenting för att man bara kan göra en smula, heter det*. Det är förstås bättre att ens ta emot motsvarigheten till en bunt silkesband av Gud än att vända honom ryggen helt. För i verkligheten står ju inte valet mellan klosterliv och att inte be alls, utan livet består av många små val: ”varje själ är fri att besvara Herrens maningar, att göra litet eller mycket för honom”, som Thérèse skriver.

En sida ur det barnvänliga lilla häftet "Kalla mig lilla Thérèse" som karmeliterna i svenska Glumslöv har gett ut.

Börjar jag idag dagen med en morgonbön eller låter jag bli? Försöker jag ha Gud med mig hela dagen, i allt jag gör och låter bli att göra? Väljer jag ibland att se något uppbyggligt på YouTube (kanske den lilla filmen Thérèse av Lisieux – Tillitens apostel) i stället för att sträcktitta på något hjärnavstängande på Netflix? Hur väljer jag min hjärnavstängarserie? Finns det serier jag väljer bort för att jag känner att de för mig längre bort från Gud?

Tänker jag överhuvudtaget i banor som ”längre bort från Gud ” och ”närmare Gud”? Tänker jag på att det är en relation jag har till Gud?

​Minns jag att jag kan bygga på den relationen också i hur jag förhåller mig till andra människor? Ser jag Kristus i mina medmänniskor? Försöker jag göra det? Minns jag det ens ibland?

Minns jag att jag själv också är Guds barn?
​

I ett föredrag om Thérèse från tiden innan han blev kardinal frågar sig biskop Anders Arborelius vilka instrument vi har för att komma Gud nära och svarar att det är de teologala dygderna tro, hopp och kärlek som är vår kontaktyta med Gud: ”Ordet dygd betyder kraft. Dygd heter virtus på latin och dynamis på grekiska. Vi har krafter, en dynamik, som har ingjutits i oss genom dopet, för att vi skall komma Gud närmare.”

Han fortsätter:

”När vi ber, måste vi använda rätt instrument. Många tänker att de då måste använda tankar och sinnesförmögenheter. Men egentligen är det tro, hopp och kärlek vi skall använda. Använder vi fel instrument, fungerar det inte. Det är som om vi skulle äta med näsan! Det gör vi inte. Men när vi närmar oss Gud, kan vi ibland alltför mycket lita på naturliga instrument. Vi tror, att vi måste ha en tankebild av Gud eller en känsla. Men det är tron, hoppet och kärleken, som för oss närmare Gud. Det är våra antenner. Det är våra kontaktytor, och de är ingjutna. I den mystiska teologin använder man ibland en mycket prosaisk bild – gummibandet. Tro, hopp och kärlek är liksom ett gummiband som binder oss till Gud. Det utgår från Gud, men det är förankrat i oss. Det ger oss en delaktighet i hans sätt att se, tänka och leva.”

Det Thérèse av Jesusbarnet insåg var att ”det gällde att låta Gud älska henne, och att hon besvarade detta genom sin förtröstansfulla överlåtelse till honom”, konstaterar den blivande kardinalen.

Det bästa vi egentligen kan göra är att försöka se att våra misslyckanden och vår svaghet kan hjälpa oss till en större tillit och förtröstan, även om det är svårt i en tidsålder som betonar prestation och karriär, då många går i väggen på grund av orimliga krav från andra och från en själv. Läs till exempel vad Mathias Rosenlund skriver i Kyrkpressen.

Att folk blir utbrända ”sker eftersom vi lever i en tid när man skall göra i stället för att vara”, förklarar biskop Anders Arborelius. ”Man har reducerat den mänskliga existensen till det som åstadkoms, det som görs och det som syns. Därför är det evangelium för vår tid att upptäcka att svagheten och vanmakten också är ett slags sakrament på Guds frälsande godhet. I förlängningen gäller att vi inte kan ta emot Guds frälsande nåd om vi inte erkänner och ser vårt behov, vår svaghet och oförmåga.”

Thérèse av Jesusbarnets ”lilla väg” kombinerar en realistisk syn på vår egen svaghet med ett oändligt hopp i Kristi frälsningsverk. Den bygger en bro mellan våra misslyckanden och en längtan efter Guds helighet och oändliga kärlek. Eller som biskopen uttrycker det: ”Hon kan hjälpa oss att förstå Guds faderliga barmhärtighet och moderliga omsorg om sina barn.”

Av den barmhärtigheten och omsorgen valde hon helhjärtat allt. Och det är jag tacksam över igen idag.

Be för oss, heliga Thérèse av Jesusbarnet, Thérèse av Lisieux, Lilla Thérèse!

P.S. Jag skrev om Lilla Thérèse förra året också. Och här finns alla mina texter om de heliga i Lisieux.

---

* It is the greatest of all mistakes, to do nothing because you can only do little lyder citatet på engelska. Men det lär inte ha varit författaren och politikern Edmund Burke (1729–97) som formulerade sig så, fast han ofta anges som upphovsman, utan den anglikanska prästen och politikern Sydney Smith (1771–1845).