Jag minns att jag som barn frågade min mamma varför Astrid Lindgren inte hade fått Nobelpriset (och fram till hennes död hoppades jag att den oförrätten skulle rättas till). Mamma svarade något om att barnboksförfattare inte brukar få det priset, men det tycker jag fortfarande är ett dåligt svar. Är man bra så är man bra oberoende av målgrupp, liksom. (Sen är det en annan sak att jag nu som vuxen kan acceptera att det alltid kommer att finnas oändligt meriterade författare som inte får priset, även om jag fortfarande har svårt att försona mig med att både Astrid Lindgren och Karen Blixen blev utan. Att Kazuo Ishiguro fick priset gav visserligen lite plåster på såren, men bara lite.)
Men det jag tänkte skriva om nu är hur vi använder ordet världslig i svenskan. När vi inte citerar Karlsson, alltså.
Svaret på den frågan är ganska kort, tror jag. Vi talar nämligen inte alls om det världsliga längre, nämligen. Eller när hörde du senast någon på allvar göra skillnad mellan det andliga och det världsliga? Vi ska leva i världen men inte av den. Det är alltid lättare sagt än gjort. Kloster är en lösning på det problemet, att se den egna familjen som huskyrka* är ett annat. Men oberoende av hur vårt liv ser ut till det yttre borde vi leva med vetskapen om att det här fysiska - det världsliga - inte är allt. Det tror jag att vårt samhälle håller på att bli allt sämre på (och då reagerar folk med att försöka få utlopp för sitt behov av andlighet med diverse New Age-virr som serverar uppvärmd hednatro i en förpackning som kanske förr var av glittrig plast, men nu är ekologisk och återvunnen). Jag har själv gått några duster med tron på kroppens uppståndelse (se t.ex. här), men jag har alltid landat där jag även nu står: vi har både en odödlig själ och en fysisk kropp som ska uppstå. |
|
Så nej, jag argumenterar verkligen inte för att vi ska slopa coronabegränsningarna och slå oss "fria". Jag argumenterar för att även vi som inte drabbas av de allra värsta begränsningarna och riskerna för vår egen andliga hälsas skull - och också för det exempel vi därmed ger dem som är unga och kanske mår dåligt av väldigt många orsaker, men säkert också av att leva med många vuxna som inte tar sitt ansvar - måste komma ihåg att vi är medmänniskor. Det är vi tillsammans som är kyrkan. Det är vi som ska vara Kristi lemmar och inte bara axlar som rycker och tycker att det räcker med att sköta sitt. För, som det heter i Katolska kyrkans katekes, det "råder solidaritet mellan allt skapat därför att allt har samme Skapare" (avsnitt 344). Och det betyder att vi måste, måste, måste ta ansvar för varandra.
Men det betyder också att vi måste ta ansvar för oss själva. Och det betyder att vi ibland måste klara av att be om hjälp. Det vet jag av egen erfarenhet att inte är lätt alla gånger. Men det gäller att komma ihåg att det som kan vara svårt för en själv kan vara gjort i en handvändning för någon annan. Hen kanske rent av kan sprätta med fingrarna och säga att det var en världslig sak. Och alla behöver väl inte vara lika tröga som jag och vara tvungna att själv drabbas problem för att fatta att sänka tröskeln att erbjuda hjälp?
* För den som är obekant med termen "huskyrka" i den här betydelsen citerar jag ur Katolska kyrkans katekes, som har det här att säga om den kristna familjen (avsnitt 2204-2206): "Den kristna familjen visar upp och förverkligar den kyrkliga gemenskapen på ett särskilt sätt; därför... bör den kallas huskyrka. Den är en trons, hoppets och kärlekens gemenskap; den har en enastående betydelse i kyrkan, något som framgår av Nya testamentet. Den kristna familjen är en gemenskap mellan personer och därför spår och bild av Faderns och Sonens gemenskap i den helige Ande. Dess skapande och fostrande kraft är en reflex av Faderns skapargärning. Den är kallad att delta i Kristi bön och offer. Den dagliga bönen och läsningen av Guds ord styrker kärleken i den. Den kristna familjen är evangeliserande och missionerande. Relationerna i familjen medför en närhet när det gäller känslor, böjelser och intressen. Denna närhet kommer framför allt från den ömsesidiga personliga respekten. Familjen är en priviligierad gemenskap som är kallad att låta 'makarna utbyta tankar med varandra och göra dem till sin gemensamma egendom och låta föräldrarna uppmärksamt samarbeta för att fostra sina barn'." |