Gårdagens övergreppsrapport om kyrkan i Frankrike får mig att vilja vända bort blicken. Men det är ju bortvända blickar som möjliggör övergrepp och trakasserier, så det är inget alternativ. Sorgsen klickar jag mig alltså till webbsidan ciase.fr/rapport-final och kollar hur mycket ondska min skolfranska förstår. Rapportrubriken förstår jag åtminstone. Sexuella övergrepp i katolska kyrkan i Frankrike 1950-2020. |
Jag har ingen ambition att läsa hela rapporten, inte ens hela sammandraget. Jag vill ju bara att alla offer ska veta att jag inte bara rycker på axlarna, att jag inte står på förövarnas sida och tystar ner, att jag vill att det äntligen görs rent i Guds hus och bland hans folk.
Jag inser snabbt att jag förstår rapportens franska ganska väl. De torra sakliga orden är precis de ord som har lånats in i engelskan och i vissa fall svenskan. Emellanåt kollar jag att jag har förstått rätt genom att klistra in en mening i Google Translate. Jag lär mig ordet fléau - gissel, hemsökelse.
När jag bläddrar i bilagan med texter från offren får jag ta Google till hjälp hela tiden.
Inför det gissel som sexuella övergrepp utgör har katolska kyrkan under många, många år prioriterat att skydda sig själv som institution. Kyrkan har visat fullständig och till och med grym likgiltighet mot dem som drabbats av övergreppen, läser jag i sammandraget. | Face à ce fléau, l’Église catholique a très longtemps entendu d’abord se protéger en tant qu’institution et elle a manifesté une indifférence complète et même cruelle à l’égard des personnes ayant subi des agressions. |
Rapporten konstaterar att man räknar med att 216 000 barn och unga under 18 år har utsatts för sexuella övergrepp av präster, diakoner och män och kvinnor i religiösa ordnar under perioden 1950 till 2020. Den siffran har man kommit fram till på basis av en undersökning bland drygt 28 000 personer från 18 år och uppåt som är statistiskt representativ för den franska befolkningen. Tar man med lekmän som undervisar på katolska skolor, keteketer etc. så stiger antalet minderåriga övergreppsoffer till 330 000 under den 70-årsperiod som utredningen omfattar.
Det känns som att stirra ner i en avgrund. Så många barn, så många vuxna, så många tårar. Och sådan utstuderad ondska.
Mina ögon faller på en mellanrubrik med orden "L’évêque : une figure centrale problématique de la procédure canonique" - Biskopen, en centralt problematisk figur i den kanoniska proceduren. Ja, det kan jag tänka mig. Jag vet ju att biskopar och till och med kardinaler (tänk bara på McCarrick) har gjort sig skyldiga till övergrepp. Och jag vet ju hur mycket som står och faller med biskopen i ett stift - det har de senaste åren med sede vacante här i Finland minsann lärt mig. Men i synnerhet för biskopar måste de hårda orden i Matteusevangeliets 18 kapitel och i Lukasevangeliets 17 kapitel gälla: Det vore bättre för honom att ha sänkts i havet med en kvarnsten om halsen än att kunna förleda en enda av dessa små (Luk 17:2).
Herre, förbarma dig!
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. (Matt 18:6) |
Den korta läsningen i dagens Laudes var tagen ur Jobs bok: "Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända åter dit. Herren gav, och Herren tog. Lovat vare Herrens namn! Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" (Job 1:21; 2:10b) Det känns för magstarkt just idag.
Läsningen i dagens Ters är tagen ur Första Korinthierbrevet: "Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den" (1 Kor 13:4-7).
Det ger mig tröst. Kärleken finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Och hur hemskt det än är att bläddra i den här rapporten så är det bättre så här, bättre att det kommer i dagen, bättre att vi kan börja beta av de 45 punkterna med åtgärder som rapporten föreslår.
För Kyrkan finns kvar och kommer ju att finnas kvar till tidens ände: "Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den" (Matt 16:18). Och: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord" (Joh 6:68). För det är ju mellan de två bibelorden vi får ta den här krisen också, den här smärtan, det här korset.
Kristus är med oss och känner varje offers smärta. "De blev rädda, men han sade till dem: 'Det är jag, var inte rädda'" (Joh 6:19-20). Och det är bra att det är Herren som dömer, tänker jag, samtidigt som jag är överens med den som skriver att förövarna före den himmelska domstolen också borde ha dömts i en mänsklig domstol (vittnesmålsbilagan, sidan 19).
En del gärningsmän kommer också att ställas inför rätta; enligt uppgift ska uppgifter om 22 fall ha getts vidare till åklagaren i samband med utredningen. Det kan kännas som en droppe i havet, men det är bättre än ingenting.
Jag avslutar med slutbönen i dagens Completorium: Besök vår boning, Herre, och rädda oss undan den ondes försåt. Låt dina änglar bo ibland oss och bevara oss i din frid, och må din välsignelse vila över oss nu och alltid. Genom Jesus Kristus, vår Herre. |