För nio år sedan tillbringade ett par dagar i Vancouver på vägen hem från Oregon. Med noll förhandskunskap om staden valde jag ett hotell i närheten av stadens katolska katedral för att göra det enkelt att gå i mässan. Jag tittade nyfiket på bilderna från katedralen under webbmässan, men måste medge att inget utom utsidan av katedralen fick någon klocka att ringa. När predikan började tog jag till och med en titt på Google Maps för att se om mitt minne spelade mig ett spratt, men det gjorde det inte. Katedralen hade rätt namn och hotellet fanns ett stenkast därifrån. |
På den tiden var det ju inte lika vanligt med bilder på FB och min uppdatering innehöll inte heller någon sådan. (Antar att jag har bilder från den resan någonstans, men ingen aning om var - och eftersom jag inte hade börjat lägga ut bilder från mässor på FB då tog jag knappast några bilder av kyrkan.) |
Bilden av de tomma bänkraderna när prästen predikar för en församling som sitter hemma vid sina skärmar är hjärtskärande i sin enkelhet. I sin predikan hänvisade prästen också till det konstiga i situationen, och till att så många församlingsmedlemmar har klagat över hur svårt det är att leva med mässan på distans. Att söndagsplikten är hävd - "man kan inte kräva att någon ska göra det som är omöjligt", som prästen i Vancouver konstaterade - hjälper ju inte mot längtan efter Kristus eller mot känslan av att det inte är så här det ska vara.
I vårt västra grannland har ju Sveriges Kristna Råd - deras motsvarighet till Ekumeniska Rådet i Finland - uttryckt sin förundran över de svenska pandemireglerna som gör att t.ex. gym kan hålla öppet enligt vissa kvadratmeterbestämmelser per kund medan stora kyrkor som Uppsala domkyrka behandlas lika som små kyrkor: gränsen går vid åtta personer. Samma klagomål har högljutt uttryckts på flera håll i USA, medan vi ju här har skilda bestämmelser för religiösa samfund och för andra aktörer, vilket känns bra, även om jag räknar dagarna tills allt blir bättre. Tills dess får jag nöja mig med webbmässor och koncentrera mig på att det viktiga är att mässoffret firas, inte om jag fysiskt får vara på plats eller inte. (Och verkligen inte om en given kyrkas arkitektur har etsat sig fast i mitt minne eller inte.)