Jag var igen sent ute med mässan igår. Ett alternativ hade varit kaliforniska St Anne i Union City men för att vidga mina vyer letade jag i stället på YouTube efter en direktsänd mässa från Sydamerika. Mina försök att hitta en mässa i nuet från Chile eller Peru (som av någon anledning var mina förstahandsval) misslyckades, så jag fick helt enkelt söka på "Santa Misa en vivo", vilket jag tror betyder "heliga mässan live" på spanska. Även med den metoden tog det en stund att hitta en mässa. Eftersom den kanal jag hittade visar live-mässor från olika håll visste jag inte varifrån mässan sändes när jag deltog i den, utom att tio timmars tidsskillnad till Finland är den samma som till Oregon och Kalifornien, så någonstans vid Stilla havets rand befann vi oss. Och en mässa är en mässa är en mässa.
Coronasiffrorna stiger - en miljon nya fall på tre dagar i hela världen och alarmerande siffror på många håll även i Finland - så webbmässorna fortsätter för min del. Jag var igen sent ute med mässan igår. Ett alternativ hade varit kaliforniska St Anne i Union City men för att vidga mina vyer letade jag i stället på YouTube efter en direktsänd mässa från Sydamerika. Mina försök att hitta en mässa i nuet från Chile eller Peru (som av någon anledning var mina förstahandsval) misslyckades, så jag fick helt enkelt söka på "Santa Misa en vivo", vilket jag tror betyder "heliga mässan live" på spanska. Även med den metoden tog det en stund att hitta en mässa. Eftersom den kanal jag hittade visar live-mässor från olika håll visste jag inte varifrån mässan sändes när jag deltog i den, utom att tio timmars tidsskillnad till Finland är den samma som till Oregon och Kalifornien, så någonstans vid Stilla havets rand befann vi oss. Och en mässa är en mässa är en mässa.
0 Comments
Igår, lördag, kom pater Ryszard Mis SCJ och firade mässa med oss i Karis. Underbart med mässa och trösterikt att läsa responsoriepsalmen (längst ner i inlägget) under de medeltida valven. I sin predikan talade pater Mis med hänvisning till dagens läsningar om vingården och ägaren (se här) om att vi ska se till att våra vingårdar - våra liv - ger god frukt.
Före välsignelsen påminde pater Mis dessutom om att det är Franciskus av Assisis minnesdag på söndag, alltså idag. Han rekommenderade programmet Franciskus och jag - historien om Guds fattige som sändes i teve i påskas, men som fortfarande finns på Arenan. På vägen ut fick jag för mig att ta en bild av den träskulptur som finns närmast utgången. Vilket helgon är det? Vem har klockan som attribut? Nej, det ringer ingen klocka - så jag kollade i den fina boken om Karis Kyrka som gavs ut i somras och fick till min förvåning och glädje veta att det är Antonios Eremiten. Ingen aning hade jag om att han finns som skulptur i S:ta Katarina när jag skrev det här och det här. En långsam morgon och ett omedgörligt program gjorde att jag klickade in mig på mass-online.org först strax före kl. 22 igår kväll. Just då fanns det bara två mässor i Kalifornien att välja mellan (men det var på något sätt glädjande att se att söndagsmässorna i Amerika lite senare började blandas upp med måndagens morgonmässor i Australien). På så sätt råkade jag "besöka" mässan i St Anne Catholic Church i Union City, CA. (Efteråt googlar för att ta reda på var i Kalifornien Union City ligger. Till min förvåning ligger staden nära San Francisco och jag inser att jag antagligen har kört igenom området på väg från San José till Berkeley för många år sedan.)
Mässan firas på engelska (som alla mässor på mass-online.org) och utomhus på grund av coronan. Altaret står i skuggan av kyrkobyggnaden medan kyrkfolket står under tälttak för att slippa stekas i solgasset. Att det fläktar ser jag på de dekorativa band som då och då dansar blåser upp på skärmen. Dagens läsningar uppmanar oss inte att vara själviska: "Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss." (Fil 2:3-7) Predikan - det jag hörde av den, jag hade vissa problem med ljudet - tog fasta på evangeliets liknelse om de båda sönerna (se nedan): Det är i vår handling vi mäts, det gäller att göra det goda. Men det är inte för sent att lägga om kursen även om man har börjat fel - det fick vi ju redan höra förra veckan, då evangelietexten handlade om arbetarna i vingården, som alla fick samma betalning, även om en del bara hade arbetat en timme. Då passar det bra att en av dem som kyrkan minns 27.9 är salige Lorenzo di Ripafratta, en dominikanpater som "flitigt hörde bikt". Idag firades katolsk mässa i Esbo domkyrka. För mig var det den första mässan i just den kyrkan, men det var inte första gången sedan reformationen och inte ens första gången sedan det blev en luthersk biskopskyrka år 2004. År 2007 firades nämligen en mässa i Esbo medeltida kyrka i samband med en vallfärd, har jag hört, fast jag inte var med den gången själv.
Den här gången var det fader Tuomas Nyyssölä, kyrkoherde i Heliga Ursulas församling i Kouvola, som hade tagit initiativ till mässan. Han gillar våra gamla medeltida kyrkor och firar gärna mässor i dem. (Det kanske blir en "extramässa" i S:ta Katarina igen i november!) Att det blev just Esbo och just idag har att göra med att kyrkan i tiden enligt vissa uppgifter var tillägnad aposteln Matteus, vars minnesdag vi firade igår. En katolsk mässa på själva minnesdagen lät sig inte göras den här gången, eftersom Esbo domkyrka är stängd på måndagar, så det blev en kvällsmässa idag, tisdag i stället. Mässan firades på finska och latin och Marko, organist i S:t Henriks katedralförsamling, var med som organist. Antti Kruus, ekumeniskt aktiv luthersk präst, var också på plats och sände en del av mässan via Facebook, så början av den kan ni se och höra här. Esbo kyrka var inte ursprungligen en korskyrka, utan den byggdes om till en korskyrka först på 1820-talet och på 1930-talet tog man fram kalkmålningarna från medeltiden. De äldsta delarna av kyrkan är från 1480-talet, så den är yngre än S:ta Katarina i Karis, men målningarna har klarat sig bättre - utom förstås de delar som revs när den byggdes om till korskyrka. För en liten stund kändes världen helt som sig själv igen. Det var biskopsmässa på svenska och latin i S:t Henrik och biskop emeritus Teemu Sippo SCJ såg både glad och pigg ut. Sex finlandssvenska ungdomar fick motta bekräftelsens sakrament av honom och en av dem var min guddotter N. Om det inte hade varit för munskyddet jag hade på mig kunde jag ha trott att coronan var ett minne blott. Ja, och det faktum att bänkraderna som normalt har plats för sex personer nu har markeringar som visar att det är plats för tre personer per bänkrad. Och att man möts av en kanister med handsprit i stället för vigvatten när stiger in i katedralen. Men när jag tittade upp mot altaret och såg ministranterna Viktor och Holger assistera biskopen var allt för ett litet ögonblick som förr.
Jag tror att en starkt bidragande faktor till den känslan var att det för mig var tredje gången (se här och här) på en dryg vecka som jag gick i mässan och fick motta Kristus i eukaristin. Alla de där andliga resurserna som har varit så pressade till det yttersta med nattvard en gång i månaden har äntligen blivit påfyllda i normal takt. Det blir ju inte sämre av att jag vet att jag är på väg på kvällsmässa igen på tisdag i Esbo domkyrka. Oändlig tacksamhet och glädje! Halleluja! Coronan är inte över - verkligen inte! - men jag har äntligen gått i mässan i min egen församlingskyrka igen, för första gången sedan coronan satte stopp för offentliga mässor i mars. Mässorna har förstås varit öppna för de troende länge, men jag har hållit mig borta för att minimera risken för andra i min närhet. Men igår var det dags för församlingsrådsmöte, så eftersom jag ändå skulle ta mig in till Helsingfors såg jag till att jag var på plats i god tid och fick delta i tillbedjan av altarets allraheligaste sakrament före kvällsmässan. Jag är alltid glad att det är adoration i S:ta Maria alla vardagar före mässan, men jag var speciellt tacksam igår efter att ha varit utan möjlighet till tillbedjan - eller bön framför tabernaklet - i veckor och månader!
Mässan firades på finska av pater Stanislaw Szymajda SCJ, Joni var ministrant och Matti assisterade med att läsa dagens läsning. Coronan gjorde sig påmind med att varannan bänkrad fortfarande är avstängd och röda lappar markerar var man får sitta - en och en - i de bänkrader som är öppna. Och på förhand ska man förstås se till att ha bokat sin plats i mässan, så att det inte blir för fullt. För en vardagskvällsmässa räcker platserna till, men på församlingsrådsmötet diskuterade vi möjligheten att på söndagar öppna alla bänkrader igen (fortfarande med glesare platser) och i stället kräva att alla använder munskydd, eftersom antalet som kan boka plats i kyrkan är större än antalet sittplatser med varannan bänk ur spel. På söndagar leder det nämligen till att folk blir stående - och då lätt står alltför tätt - längst bak i kyrkan. Men vilken glädje att få gå i mässan igen! Och fler mässor ska det bli: på söndag är det konfirmation på svenska i S:t Henrik och då är jag på plats. Och på tisdag, den 22 september, firas katolsk mässa i Esbo domkyrka kl. 18. Deo gratias! Tjugofjärde söndagen under året började för mig redan på lördagen när jag fick jag nåden att delta i den mässa som pater Ryszard Mis SCJ firade i 550-åriga S:ta Katarina i Karis. Vi var båda på plats i god tid, så jag hade tillfälle att gå till bikt före mässan också, halleluja! Det finns inga ord att uttrycka min tacksamhet - regnet utanför störde inte mitt humör det minsta vare sig på väg till kyrkan eller under promenaden hem!
Det var också härligt att kunna berätta för de andra församlingsmedlemmar som var på plats om det jag har lärt mig om S:ta Katarina i samband med sommarens 550-årsfirande. Att altaret är det ursprungliga medeltida altaret, att kyrkan aldrig har brunnit, att två av kyrkklockorna också härstammar från katolsk tid... Söndag morgon och jag vaknar med sorg i hjärtat. Igen en söndag som jag inte kan gå i mässan. Coronatalen stiger på många håll och det känns ansvarslöst att åka tåg i en timme för att gå i mässan och sen åka tåg en timme igen - samtidigt som det känns att det är ohållbart länge till nästa mässa jag inte behöver tåg för att nå. Jag tröstar mig med att på YouTube klicka mig till den första webbmässan jag vet att firas i vårt land, den engelska mässan i S:t Henrik kl. 9.30. Mässan firas av fader Joseph Dang. Allt är som förutom och ändå inte. Jag ser att en av de tre ministranterna bär munskydd. Läsningarna (här på svenska) tröstade. I synnerhet första läsningens rader ur profeten Jesajas bok: "Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna." Och så den härliga evangelietexten om att Jesus Kristus grundar sin kyrka på Petrus, klippan. Det var - förstås - den texten fader Joseph tog fasta på. Och illustrerade konceptet utvald med en hänvisning till The Matrix. Den är över 20 år gammal, men jag undrar om det faktiskt var som han sa, att "alla har sett den filmen".
I filmen var Neo den utvalda, konstaterar fader Joseph. Här är Peter den utvalde. Först får han veta mer än de andra lärjungarna, sedan säger Jesus att det är på honom han ska bygga sin kyrka. Petrus får stor kraft, stor makt - makten att förlåta synder. Om någon som inte är vis får stor makt kan de förstöra mycket. (Här måste jag medge att jag inte kunde låta bli att tänka på Trump och den amerikanska demokratin, men det var förstås inte det som var fader Josephs poäng.) Fader Joseph fortsatte med att påminna om att Simon Petrus inte var oändligt vis, han var ju den som skulle förneka Jesus. Ändå är han klippan. Och var och en av oss ska vara klippan, ska vara kyrkan. Vi är kyrkan. Familjen är kyrkan i hemmet. Kristus känner våra svagheter, trots det ska vi vara kyrkan. För vi har fått höra det där oerhörda: "Du är Messias, den levande Gudens son." Den 15 augusti markerar katolska kyrkan Jungfru Marias upptagning i himmelen, vilket också är min församlings patronatsdag. I S:ta Maria markerades festen med radierad högmässa (klicka här för att höra mässan via Yle Arenan) på söndagen (efter lördagens Mariaprocession och festmässa), men jag följde med liturgin via YouTube. Mässan firades av pater Rafal Czernia SCJ, medan Mervi och Matti läste dagens läsningar. Församlingens kör, Capella Sanctae Mariae, leddes av kantor Piero Pollesello och Markku Mäkinen var organist. I ortodoxt språkbruk används ordet tempelfest i stället för patronatsdag och så katolik jag är föredrar jag det ordet. För det första används "patronatsdag" sällan, så det känns som ett främmande ord, fast det går att härleda helt logiskt ur skyddspatron. En orsak till främlingskapet är säkert att vi i allmänhet säger "skyddshelgon" i stället "skyddsspatron" på svenska nuförtiden (även om de flesta idag kanske förstår ordet redan när de möter det första gången, tack vare engelskans "patron saint" och Harry Potter-böckernas patronus). Den andra orsaken till min preferens är att efterleden fest, som tydligt signalerar att det är en positiv sak, något vi firar. Den tredje orsaken till att jag föredrar ordet tempelfest är förleden tempel. Häromdagen var jag på guidning i 550-åriga S:ta Katarina kyrka här i Karis (endera dagen ska jag lägga ut de bilderna här också; tillfälle till guidning ges f.ö. igen idag måndag och imorgon tisdag kl. 17) och efteråt stod vi på kyrkbacken och talade en stund, guiden och jag och några andra som deltog i guidningen. Jag uttryckte min glädje över att vi en gång i månaden kan fira katolsk mässa i den medeltida kyrkan och så fick jag frågan om vad skillnaden är mellan en luthersk gudstjänst och en katolsk mässa. Jag sa något om Andra Vatikankonciliet och skillnaden mellan den prekonciliära mässan och dagens gängse mässa och insåg att det inte var rätt svar på den fråga som ställdes. Sen tror jag att jag fick en följdfråga om latinet och om folk förstod något och då tog jag sats på nytt: Det som folk inte förstår idag är att den katolska mässan är ett offer. Det är en fortsättning på den judiska offerkulten, där man offrade en oxe eller en halv duva, eller vad man nu hade råd med. I mässan offras Kristus. Det är samma offer varje gång, en gång för alla, så man behöver inte ha råd med duvor eller andra offerdjur. Och det fattade människorna, att det var deras offer, och det kräver inte ord. I den lutherska kyrkan blev ordet så viktigt, så det är svårt för oss att föreställa det, men det är inte på ordnivå mässan händer. Jag kan be Fader vår och trosbekännelsen på latin och jag förstår dem på ordnivå, men det betyder inte att jag kan tala latin. Före reformationen lästes mässan på latin, men predikan var på folkspråket, för prästen skulle ju förklara vad dagens läsning handlade om. Så när vi firade Jungfru Marias upptagning i himlen - eller Gudaföderskan Jungfru Marias insomnande, för att fortsätta tala med mina ortodoxa bröder och systrar - tänkte jag tack vare det ortodoxa ordet tempelfest speciellt mycket just på kopplingen till judendomen och templet i Jerusalem. Dagens första läsning var ur Uppenbarelseboken och börjar med orden "Guds tempel i himlen öppnades." Ja, precis. Det är mässan. För kvinnan i den läsningen är ju både Maria och kyrkan, klädd i Guds härlighet men ropande i vånda. Klicka på bilderna för att förstora dem och få fram bildtexterna. Samtliga bilder i dagens blogginlägg är skärmdumpar från S:ta Marias YouTube-kanal.
Det svarta "strecket" till höger i bild är ett mikrofonstativ eftersom mässan bandades och sändes i radio. Andra veckoslutet i månaden bjuds det på ortodox liturgi i Hangö och i augusti firades de heliga mysterierna igen inomhus efter sommarens utomhusgudstjänster. Jag hade trott att liturgin skulle firas på gården som senast, men fann mig snabbt: På med andningsskyddet och in i kyrkan. Församlingen var liten och handsprit fanns framställt, så det gick ganska enkelt att hålla avstånd och se till att gudstjänsten var coronatrygg för alla inblandade.
Liturgin firades av fader Harry och fader Kalevi, Päivi agerade kantor och Veronika läste dagens episteltext. det var fader Harrys första liturgi sedan han blev prästvigd och det kändes som en stor nåd att få vara med om den. En stor nåd var det att få delta i liturgin inne i kyrkan också, insåg jag allteftersom - jag har saknat Kristi fysiska närvaro så mycket under de här coronamånaderna att min saknad efter det heliga rummet har kommit i skymundan. I sin predikan tog fader Kalevi upp Kristi förklaring (se ikonen ovan), aposteln Mattias men också Herman av Alaska, som ortodoxa kyrkan firar och jag tänkte med värme på den vackra kyrkan i Hagalund. Under liturgin bad vi också för den person som förolyckades och dem som skakades i båtolyckan i Hangö igår. Herre, förbarma dig! Men tack gode Gud för ekumeniken i Finland och det specialtillstånd jag har beviljats att gå till nattvard i ortodoxa kyrkan också! |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
February 2021
Sökord
All
|