Smärta som upphör och sjukas smörjelse - en radioandakt

I Berättelser om natten i Köpenhamn skriver Karen Blixen att det finns tre slag av fullständig lycka: Att man har ett övermått av kraft, att man vet med sig att man gör Guds vilja, och smärta som upphör. Det har länge hört till mina favoritcitat - av någon anledning gick de där tre punkterna hem med kraft redan när jag började läsa Blixen i tonåren. Tänk vilken lycka att på riktigt och med lätthet orka göra allt man behöver och vill göra. Det låter avlägset, men de gånger man faktiskt har ett övermått av kraft så är det helt fantastiskt.

Andrum 19.6.2018: Sara Torvalds, Karis
(kan höras i Finland fram till och med 18.7.2018)

Fast avsaknaden av den formen av lycka leder för mig ganska lätt till den andra sorten: när jag sitter i mässan på söndag efter en stressig vecka tänker jag ofta att det är härligt att vara precis där jag ska vara.

​Det är så skönt att just i den stunden vara helt säker på att jag har prioriterat rätt och är där Gud vill ha mig.

​Den tredje fullkomliga lyckan, smärta som upphör, blev väldigt konkret för mig mitt i natten förra året: jag vaknade av ett gallstensanfall. Jag hade nog uppskattat smärta som upphör förut också – det har väl alla som har haft ont – men nu kan jag bli glad bara av att titta på burken med smärtstillande, för det är skönt att veta att det finns något som biter på smärtan om och när den kommer igen.​

Min hjärna för 8 år sedan.

Efter anfallet i höstas kontaktade jag min församling och bad om sjukas smörjelse. Det råkade sig så att det firades katolsk mässa i Karis följande lördag och för kyrkoherden passade det bra att ge mig smörjelsen i samband med mässan. Det var inte första gången jag fick just det sakramentet men förra gången, för 8 år sen, var jag uppenbarligen så pass stressad av att jag följande morgon skulle få blodådrorna i min hjärna undersökta att jag knappt visste vad jag hette, för att inte tala om att jag skulle ha haft ett tydligt och klart minne av smörjelsen efteråt. Jag minns ändå att jag blev lugnare och blodådrorna visade det sig sedan vara noll fel på, så livet gick vidare.*

Den här gången tog jag till mig sakramentet på ett helt annat sätt. Jag vet ju att det är ett sakrament som ska ge tröst och mod att på ett kristet sätt uthärda sjukdom och/eller lidande. Det heter att lidandet genom sakramentet får en ny mening: det blir ett deltagande i Kristi frälsningsverk. Katolska kyrkan lär att vi alltid kan förena vårt lidande med Kristi lidande på korset. Allt vi behöver göra är tänka den tanken: Låt mitt onda bli en del av ditt goda, liksom. Men jag måste medge att det ofta känns förmätet. Eller, det känns som att man skulle försöka gå i alltför stora skor. I teorin alltså. När jag inte har ont alls eller bara lite ont, då känns den tanken helt rubbad. Men det är som om jag inte ens lyckades tänka den tanken om jag inte har ont på allvar. Och sen när man har jättejätteont, då blir det liksom helt naturligt. Och inte förmätet alls. För då är det ju inte mina skor, inte mitt kors, utan Kristi kors. Och då tror jag att de sjukas smörjelse som sakrament hjälper en att ta det steget. Innan man har så jätteont att det blir naturligt att vända sig till Kristus – men man kanske är rädd för att ha så ont igen, då är det bra att ha ett sakrament som konkret sköter det där ”tänkandet” åt en.
​
Och den här gången fastnade jag för att bönerna har olika formuleringar beroende på om den som mottar sakramentet sannolikt är döende och behöver den typen av tröst och styrka, eller om det är som i mitt fall, att man ber om att jag ska kunna återvända till de uppgifter jag har här på jorden, eftersom döden med stor sannolikhet inte är alldeles överhängande. Och faktum är ju att jag har kunnat sköta mina uppgifter, så tack för det.

---

* Livet gick vidare, men i samband med undersökningen fick jag en nervskada
i ljumsken som jag dras med fortfarande, åtta år senare.

---

Klicka här för att läsa alla mina andakter