Den glädjen. Den känslan. Det svindlande stora i att göra just det.
Jag vill uttrycka den glädjen, men har svårt att ens hitta ord för hur stort och rofyllt det känns. Hur fint det är att vi har ett klosterväsende i Europa - för det är ju inte här i Finland min vän har varit postulant och novis den senaste tiden, utan i ett annat europeiskt land. Och jag tänker på att det kvittar. För kyrkan är katolsk och då är det ju ändå precis det samma. Det är inte var det händer utan att det händer.
Kyrkan ber för kallelser. Regelbundet ber vi för dem. Det finns förstås så många olika kallelser, och vi ska komma ihåg att också be för alla dem som har blivit kallade till äktenskap och föräldraskap, för de behöver mycket förbön i våra dagar. Men just idag tänker jag på alla kallelser till det gudsvigda livet. För den bönen är förankrad i insikten i hur livsviktiga våra munkar och nunnor, systrar och bröder, patrar och fäder är för oss. Hur skulle vi klara oss - hur skulle någon av oss klara sig?! - om inte de kontemplativa ordnarnas bön följde och bar oss, om inte vi hade präster som förvaltade sakramenten, om inte tjänande händer bidrog med sina individuella gåvor och förmågor för vårt gemensamma bästa?
Och jag tänker på det som Karen Blixen i Den afrikanska farmen kallar stolthet, att man medvetet ska sträva efter att göra Guds vilja. I Sista berättelser skriver hon rent av att det är ett slags fullständig lycka att vara säker på att man gör Guds vilja. Och att få göra det med hela sitt liv, inte bara stundvis - wow! | “Pride is faith in the idea that God had when he made us. A proud man is conscious of the idea, and aspires to realize it. He does not strive towards happiness, or comfort, which may be irrelevant to God’s idea of him. His success is the idea of God, successfully carried through, and he is in love with his destiny.” |