Ta ett snack med Gud

Jag lyssnade till en intressant podcast häromdagen. Eller podcast och podcast, det var några intressanta samtal på YouTube i serien Pints with Aquinas, men jag brukar inte titta på Matt Fradd och hans gäst, utan lyssnar på samtalet medan jag diskar eller radar ved eller något annat.

Den senaste veckan har det blivit mer sådana sysslor än vanligt, eftersom jag är stugvakt åt en vän, så först hörde jag ett samtal mellan Matt Fradd och benediktinpater Boniface Hicks OSB och någon dag senare ett där gästen var fader Sean Kilcawley. Både pater Boniface Hicks och fader Sean Kilcawley talade om bön och nu efteråt märker jag att jag inte längre minns exakt vet vem som sa vad, men det gör kanske inte så mycket.

​Om du ledigt lyssnar på engelska och är intresserad av tro – vare sig du är katolik eller inte – rekommenderar jag verkligen de här samtalen, för Matt Fradds koncept är att ett samtal får ta sin tid och bölja fram och tillbaka. I det här fallet är båda samtalen inklusive svar på lyssnarfrågor över två timmar långa, vilket är en av orsakerna till att jag gillar Pints with Aquinas, för då hinner samtalet faktiskt bli något som åtminstone ger intryck av att vara ett äkta utbyte av tankar, inte inpressat i en given och förutbestämd form.

Pater Boniface Hicks fick en lyssnarfråga om meditation och varför kyrkan är emot det, trots att det var något som hade gett frågeställaren många andliga upplevelser. Pater Boniface konstaterar i sitt svar att man kan mena många olika saker med ”meditation”, men att om det är en form av meditation som kyrkan är negativ till kanske det handlar om transcendental meditation eller något sådant. Om målet med meditationen inte är att förbättra relationen till Gud så är det inte kristen bön.  Han var väldigt tydlig med att kristen bön alltid handlar om att vi är i relation med Kristus, med Gud. Att använda någon viss teknik för att tömma sitt sinne eller att stänga ute alla störande ljud och impulser är inte att be, det är bara det vi behöver göra för att förbereda oss för bön. 

För någon kan tystnad i sig vara en så stor lättnad i ett liv fullt med oväsen och krav att man tror att det är Guds närvaro, påpekade han. Det är säkert sant – och ganska skrämmande.

Bönen är det samtal vi för med Gud, det var både pater Boniface och fader Sean väldigt tydliga med.

Pater Boniface sa också – om jag minns rätt som svar på en fråga om troende människor faktiskt hör Guds röst – att det är helt okej att helt konkret försöka föra ett samtal med Gud. Att man säger det man har på hjärtat och sedan försöker föreställa sig Guds svar.

Ved som jag (delvis) har radat. Jag tycker det är vilsamt att lyssna på en podcast eller ljudbok när jag radar ved.

​Matt Fradd berättade att han hade bett en hel del kring frågan om han skulle fria till sin nuvarande hustru eller inte. Så han ställde frågan till Gud och då tänkte han sig att Gud svarade ”Du är gammal nog och ful nog att veta vad du själv vill. Vill du gifta dig med henne?”. Eftersom svaret var ett helt klart Ja friade han till henne följande dag. Och nej, han tänkte sig inte att det direkt var Guds röst han hörde, men vår fantasi och vår (naturligtvis begränsade) kunskap om Gud kan faktiskt hjälpa oss att förstå den verklighet som vi inte ser, framhöll pater Boniface, nämligen att Gud lyssnar och vill tala med oss, även om han gör det på olika sätt – och med olika tonfall och jargong - med olika människor.​

I Pints with Aquinas-avsnittet med fader Sean Kilcawley (som till stora delar tar upp problem kring pornografi och andra beroenden, men på ett sätt som jag upplevde att gör det intressant och givande även om man inte kämpar med just det) sade fader Sean att det faktiskt är viktigt att ta sig tid att föra det där samtalet med Gud. För även om andra former av bön där vi inte behöver formulera oss själva – som rosenkransen eller tidegärden eller varför inte Fader vår – naturligtvis är viktiga så är det också viktigt att ta sig tid att försöka föra en dialog med Gud.

Breaking Free From Pornography handlar inte bara om pornografi och beroende.

Fader Sean sade att han själv i något skede hade insett att han hade tappat bort det samtal med Gud som hade varit en självklar del av hans liv i tonåren och att det var en glädje att hitta tillbaka till det. Och nu minns jag inte om det var han eller pater Boniface som konstaterade att det ibland verkar som om Gud skulle vara tyst, men att det då kan handla om att vi inte vill tala med Gud om det som Gud vill tala om med oss. Vi försöker med allt möjligt annat, men först när vi är ärliga och öppna även med det som kanske gör ont kan vi föra en äkta dialog med Gud.

Jag hör inte till dem som för långa ”samtal” med Gud, skrev jag på den här bloggen för några år sedan. Men under coronan har jag – motvilligt, det ska medges – tvingats till överkurs i bön. Och då har det faktiskt blivit mer samtal av, inser jag nu. Inte hela tiden och inte alla dagar, men ganska ofta. Ett kort snack här, några ord där – och ibland ett längre samtal som jag egentligen inte skulle ha kallat bön förut. Funderingar inför Gud, kanske, men inte bön.

Det får mig att inse att jag har varit lite trångsynt i min terminologi. Bön har uppenbarligen för mig varit antingen rosenkrans/tidegärd/annan formulerad bön eller bön inför tabernaklet (och där är alla former tillåtna, på något sätt, för då är Han ju fysiskt närvarande).

Jag behövde nog påminnelsen om att Han är närvarande här också, precis där jag är – och precis där du är när du läser det här. Det är skrämmande och befriande på samma gång, tycker jag.

Så nu undrar jag smått om mina samtal blir lättare eller svårare av att jag nu sorterar dem under rubriken Bön.​