Maj är traditionellt Jungfru Marias månad i katolska kyrkan. Därför tog en vän initiativet till 24 timmars bön för fred: dygnets 24 timmar indelades i 48 pass på 30 minuter var och så kunde man boka ett bönepass som passade ens egen dygnsrytm och be rosenkransbönen då. Jag såg meddelandet om 24-timmarsrosenkransen i en katolsk FB-grupp och tänkte: "Det där är ju ett bra initiativ, men jag hinner inte vara med." Men tanken släppte mig inte. |
Sen tog en vän i Åbo kontakt direkt: Det fanns några klockslag kvar, kanske jag kunde tänka mig att vara med? I min interna process hade jag redan kommit så långt att jag visste att det var kl. 6-6.30 som gällde om jag ville att vara med. Om jag valde att vara med. För just den tiden på dygnet kunde jag välja. Våra ljusa vårmorgnar gör nämligen att jag vaknar onödigt tidigt den här tiden på året, men sen blir jag i allmänhet bara liggande i sängen och skjuter upp uppstigandet. Tänk om jag i stället faktiskt skulle be rosenkransen i en rosenkranskedja med andra. För fred på jorden. Jag, som gärna vill framhålla att det är det andliga livet vi ska satsa på. Tänk om jag faktiskt gjorde det själv.
0 Comments
Gårdagens stora katolska nyhet var brevet där en grupp katolska intellektuella anklagar påven för irrlärighet. (Rapporter finns bl.a. här, här, här, här och här på engelska.) Kontroversen är den senaste svallvågen i en storm som har pågått i flera år och som splittrar kyrkan allt tydligare (och som jag har skrivit om tidigare). Flertalet katoliker tror jag inte har börjat bry sig än, för att inte tala om att de skulle välja läger, för de flesta av världens mer än en miljard katoliker är ju det av födsel och ohejdad vana, inte för att de tillbringar dagarna lusläsandes påvliga dokument.
Och heresibrevet handlar till stor del just om ett påvligt dokument, nämligen Amoris laetitia (på svenska Glädjen att älska) och den helt interna katolska angelägenheten om vem som ska få gå till nattvard (icke-katoliker besväre sig i vilket fall som helst icke, så det är förståeligt att resten av världen inte har gått igång på Amoris i någon större utsträckning). Samtidigt handlar det förstås om mycket mer, om vart kyrkan är på väg och vem som ska få kalla sig katolik, om det går att förena ett "modernt" liv med kyrkans lära - i huvudsak alltså samma strömningar som river och sliter i den lutherska kyrkan i Finland, även om smärtpunkterna där är förskjutna från nattvardsgång och utomäktenskapliga förbindelser till kvinnopräster och könsneutralt äktenskap.
Jag vaknar till beskedet att dödssiffran efter påskdagsmorgonens terrordåd i Sri Lanka har stigit ytterligare, till ofattbara minst 290 döda och över 500 skadade. Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig.
Genom mitt intresse för cricket har jag FB-vänner i Sri Lanka och även om det heter att tillgången till sociala medier har begränsats av de lankesiska myndigheterna ser jag att de nog har kommit åt sina FB-konton. En av dem beklagar att BBC har intervjuat någon som utgår ifrån att det är singalesiska buddhister i stället för att vänta tills man vet vad som hände. Jag tänker på det arbete som har pågått inom lankesisk cricket för att förena ett folk splittrat av inbördeskrig - deras slogan är One team, one nation (ungefär Ett lag, ett land), men jag vet också att det arbetet är långt ifrån färdigt. Och jag sörjer över att man nu har tagit ett långt kliv bakåt, oberoende av vem som visar sig ha hållit i trådarna som styrde självmordsbombarna. (Svenska Dagbladet skriver idag att misstankarna "enligt en poliskälla" riktas mot en "radikal grupp", vilket ju är helt uppenbart - icke-radikala grupper ägnar sig helt enkelt inte åt terrordåd! The Guardians rapport verkar mer saklig.)
En annan orsak är att bibelstället om vingårdsarbetarnas lön (se Matt 20:1-16 eller nedan) i mer än trettio år har gällt just mig. Jag blev ju inte barndöpt och när jag i tonåren kom till tro var det en kristen kompis som återberättade den liknelsen för mig. Då var det för att trösta mig, för att försäkra mig om att de första 15 åren av mitt liv, då jag inte hade tjänat Gud, inte skulle läggas mig till last: även någon som är så senfärdig som jag kan få samma lön och en plats i himmelriket.
Palmsöndagens mässa inleds med evangeliet om intåget i Jerusalem och procession med palmkvistar. Efter dagens läsningar följer sedan passionsberättelsen. Varje gång är det lika starkt, vare sig det är i katedralen med flera läsare eller som idag i S:ta Katarina med bara en präst. Mässan i Karis idag firades av pater Robert Galla SCJ och vi började vår procession med välsignelse av palmbladen i vapenhuset. Sen sjöng vi Se vi gå upp till Jerusalem på finska medan vi gick procession i kyrkan. Idag är det 26 år sedan jag blev döpt och konfirmerad. Åtminstone om man ser på den världsliga kalendern. Jag brukar visserligen alltid minnas mitt dop på påsken, eftersom det var i påsknattens glädje jag blev döpt, men idag kändes det helt rätt att tända mitt dopljus igen för en liten stund och säga Tack och Ja, jag tror! Idag är det sex år sedan konklaven valde Jose Maria Bergoglio till påve. När jag publicerade FB-uppdateringen ovan visste jag inte ens det, men ganska exakt en timme efter att den vita röken hade signalerat att kardinalerna var överens skrev jag följande uppdatering: "Påven heter Franciskus och är från Argentina." Sen kom alla de positiva nyheterna under de följande veckorna och månaderna - de sekulära medierna gillade ju den nya påven från början - och det har tagit sin tid för mera kritiska röster att få fotfäste i medielandskapet. (Vilket har lett till en intern katolsk diskussion: när och hur får man som katolik kritisera påven - eller får man?)
I Karis firade vi första söndagen i fastan redan på lördag eftermiddag när fader Jigger Ganados SCJ kom till S:ta Katrina för att fira mässa. Med sig hade han Lance, som var ministrant. Mässan gick helt på engelska den här gången. Jag läste första läsningen och responsporiet och syster Emilia läste andra läsningen. Efteråt tänkte jag på att jag ju kunde ha tagit fram läsningarna på finska och svenska i mobilen, men den här gången blev det engelska från början till slut. Engelska var också vårt gemensamma språk på kyrkkaffet efteråt. I sin predikan talade fader Jigger om dagens evangelium om frestelserna Jesus utsattes för i öknen: "Vi blir alla frestade, men med Guds hjälp kan vi motstå frestelsen." Jag har mässan på promenadavstånd, brukar jag säga, när mässan firas i S:ta Katarina i Karis. Igår bad jag ändå om skjuts, för det är både halt och sörjigt efter att det har regnat på all den myckna snön. Mässan firades på finska av S:ta Maria katolska församlings kyrkoherde Rafal Czernia SCJ. Jag läste första läsningen och responsoriepsalmen på svenska, Hannu läste andra läsningen på finska och pater Rafal läste förstås evangeliet. Efteråt var det kyrkkaffe hos mig och vi kunde bland annat glädja oss åt fredagens nyhet att biskopen är hemma i biskopsgården igen. Konstigt att tänka att nästa mässa för mig - Deo volente - blir i USA. I slutet av förra veckan fylldes mitt FB-flöde av bilder och rapporter från fredagens March for Life-marschen som, i år liksom alla år, ordnades i USA:s huvudstad för att protestera mot abort. Men i motsats till tidigare år försvann inte rapporterna strax från flödet, utan ersattes av rubriker kring mötet mellan killarna från den katolska pojkskolan Covington Catholic High School och en äldre representant för Amerikas ursprungsbefolkning. Inte heller efter den vågen bedarrade stormen. I en katolsk grupp delade någon Suomen Kuvalehtis beklagande, där Pasi Kivioja (bakom en betalmur) bland annat konstaterar att man alltid ska se upp med virala videofilmer, eftersom den där första snutten som får stor spridning sällan berättar hela historien. Han påpekar att Helsingin Sanomat först skrev att killarna förnedrade den äldre veteranen, sedan ifrågasatte historien. På engelska kan man läsa om turerna i America Magazine (utgiven av jesuiter i USA), Catholic Herald (en brittisk katolsk tidskrift som nu också har en amerikansk upplaga och därför följer med USA mer än tidigare) eller i den sekulära men konservativa tidskriften The Atlantic. En mer liberalsinnad tolkning följde sedan igår i The Guardian. I det skedet hade jag sett så många rubriker för och emot att jag (för första gången) klickade på några av videolänkarna - före det hade jag bara ryckt på axlarna och tänkt att det hela är ett symptom på den dystra uppdelning i höger och vänster som har uppstått och förvärrats i USA. Men eftersom den splittringen börjar smitta över på oss här hemma också och jag dessutom anser att vi har en skyldighet att hålla oss informerade om vad som händer i vår värld och bland våra medmänniskor så klickade jag runt en stund (länkar till videofilmer finns i artiklarna jag har länkat till ovan). |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|