På söndag är det dop i S:t Henrik och jag har glädjen att bli gudmor igen. Förberedelserna har fått mig att tänka en hel del på mitt eget dop och vägen fram till det. Då faxades ordningen för vuxendop från Stockholm till katedralen i Helsingfors så sent som på påskafton. Den här gången har vi fått den svenska texten per e-post i god tid, men det är fortfarande inte vardagsmat med vuxendop på svenska i Katolska kyrkan i Finland.
Nuförtiden läser jag oftast bibeltexter antingen på skärm (det är enklare att gå till bibeln.se än att bläddra i en bok) eller ur boken med läsningar i kyrkan, men igår tog jag faktiskt ner min allra första Bibel ur hyllan. Det kändes ovant och samtidigt oändligt bekant. På försättsbladet har jag i tiden gjort en del anteckningar i blyerts. Mitt bläddrande avslöjade att jag läste Bergspredikan för första gången i april 1987, för det har jag antecknat i marginalen. Jag har också gjort understrykningar och streckat för flera verser. (Av markeringarna att döma var det lika ofta det bibliska språkets poesi som jag jublade över som någon teologisk insikt. Men samtidigt visar anteckningarna och strecken att det inte var vilken bok som helst - i andra böcker har jag aldrig haft för vana att göra notationer.)
0 Comments
Herre Jesus Kristus, du som sade till dina apostlar: Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er, se inte till våra synder utan till din kyrkas trohet, och ge henne frid och enhet efter din vilja. Du som lever och råder i evigheters evighet, ber prästen i fridsbönen före Agnus Dei och eukaristin. Fadern i fråga citerade visserligen bara orden "se inte till våra synder utan till din kyrkas trohet", men det var ju lätt att känna igen sammanhanget. Han påpekade också att det grekiska ordet πίστης [pistis] egentligen snarare betyder trohet än tro. Ett andligt smörgåsbord?Söndagen efter trettondag firar vi Herrens dop. Fader Robert Galla SCJ kom till Karis redan idag, lördag, för att fira mässa i S:ta Katarina kyrka. Mässan gick i normal ordning på finska, men jag läste responsoriepsalsmen och andra läsningen på svenska och vi avslutade mässan med en Mariahymn på latin. I sin predikan talade fader Robert förstås om Johannes Döpaten och dopet, men han talade också om botens sakrament, bikten. Sånt gör mig så glad - jag tycker inte predikan bara ska vara bibelbetraktelser. utan också goda råd för det kristna livet, och en påminnelse om att varje katolik ska bita sig minst en gång om året eller så fort som möjligt om man har begått en allvarlig synd är aldrig fel. Idag såg jag att en vän på Facebook hade skrivit om att tvivla. Så här skriver han bland annat: "Tron bygger på en mängd olika teser av olika vikt och betydelse. Tvivlet smyger sig in i det skede då något i tesen 'skaver'. Här har vi minst två vägar framåt. Att strunta i det som känns fel eller att ta tjuren vid hornet och utmana det som skaver. Här finns förresten en tredje variant, där man konstaterar det där håller inte så jag slutar tro."
Min relation till tvivel underlättas antagligen av att jag inte uppfostrades till tro. Jag fick ingen barnatro hemifrån och det kan säkert vara en stor förlust, men det innebär också att jag inte dras med några barnsliga förenklingar eller missförstånd som jag har tvingats göra upp med, eftersom jag hittade Gud i tonåren och kyrkan först som vuxen. Det betyder ju inte att jag i alla sammanhang har en helt vuxen tro idag, för under det dryga kvartssekel som har gått sedan jag blev döpt har jag hunnit brottas med både det ena och det andra och jag utgår ifrån att jag har fler brottningsmatcher att vänta om jag lever länge.
Trettondedag jul firar vi epifania, Herrens uppenbarelse. Eftersom jag hade möjlighet att gå till nattvard i fredags i samband med en begravning valde jag att vara ekumenisk och markera uppenbarelsen utan att pendla till Helsingfors för mässa. I stället blev det S.ta Katarina och luthersk gudstjänst. Liturg var Karis-Pojo svenska församlings kyrkoherde Pentti Raunio, men honom såg jag inte mycket av, eftersom jag hade en pelare mellan mig och altaret. Jag såg mer av Margareta Puiras, en åtminstone för mig ny tf. församlingspastor, som läste evangeliet och predikade. I gudstjänsten medverkade också kören Katarina Singers under ledning av kantor Åsa Westerlund. På slutet sjöng kören på latin (jag uppfattade orden Deo gratias), men när vi sjöng Dagen är kommen väntade jag förgäves på att ens en vers skulle ha sjungits på latin. När jag sedan bläddrade märkte jag att Adeste fideles inte ens finns på latin i den lutherska psalmboken. Den första januari firar kyrkan Guds heliga moder Marias högtid, så kl. 12 bänkade jag mig framför teven för att följa med webbsändningen av högmässan från min egen församling, S:ta Maria. Den första januari firar kyrkan Guds heliga moder Marias högtid, så kl. 12 bänkade jag mig framför teven för att följa med webbsändningen av högmässan från min egen församling, S:ta Maria. Mässan firades på finska och latin av kyrkoherde Rafal Czernia SCJ. I sin predikan talade pater Rafal förstås om Jungfru Maria, men han hänvisade också till den hierarkiska kyrkan, vilket påminde mig om vad Philip F. Lawler har skrivit om att Kristi kyrka har två sidor: den hierarkiska, prästerliga sidan som han kallar "the Petrine Church" (Petri kyrka) och "the Marian model" (den marianska kyrkan). Kristi kyrka har och ska ha båda sidor: både det marianska, hängivna och det mänskligt hierarkiska som bygger på det apostoliska arvet. Men, framhåller Lawler, båda sidor måste vara ledda av den helige Ande och de behöver också varandra. I annat fall kan den marianska sidan bli för känslostyrd medan den petrinska modellen riskerar att leda till präststyre och organisationstänkande. För Lawler är den pågående krisen i kyrkan ett tecken på att kyrkan har glömt sin marianska sida: "Kan någon tänka sig att Jungfru Maria skulle ljuga? Acceptera utnyttjande av barn? Tillåta präster som gjort sig skyldiga till övergrepp att tjäna vid altaret, utförande heliga handlingar? Absolut inte; blotta tanken är avskyvärd," skriver han i första kapitlet i sin senaste bok, The Smoke of Satan. Så i dagsläget behöver vi Gudsmoderns förböner mer än någonsin: - Be för oss och för Kristi heliga, katolska och apostoliska kyrka, Guds heliga moder Maria! Idag var det igen ekumeniskt med besked: fader Kalevi Kasala och fader Harry Fagerlund firade ortodox liturgi i det lutherska församlingshemmet i Karis. I liturgin ingick också bön för biskop Teemu Sippo SCJ, som är på sjukhus efter att han halkade och slog huvudet annandag jul. Inför ektenian uppmanade fader Kalevi vackert kyrkfolket att be för katolska kyrkans överhuvud i Finland (närmare bestämt "sisarkirkon esipaimen, piispa Teemu"). Episteltexten lästes av Päivi Kasala och fader Harry läste evangelietexten först på finska och sen på svenska. Även i övrigt beaktades kyrkfolkets språkliga sammansättning, så en del böner bads på tyska, även om största delen av liturgin gick på finska och svenska. (På kyrkkaffet efteråt visade det sig att Päivi kan vissa böner även på swahili.) Päivi fick också agera kantor, eftersom Matti är på semester. I sin predikan talade fader Kalevi både om jungfru Maria och Johannes döparen, eftersom ortodoxa kyrkan idag markerar både första söndagen efter jul (Gudsföderskan) och söndagen före Herrens uppenbarelse (Epifania; Herrens dop). Både jungfru Maria och Johannes Döparen tog - efter att först ha protesterat -emot de uppgifter Gud gav dem; att bli Gudsföderska respektive att bli Herrens Döpare. När Gud kallar oss - när det är ett verkligt kall - då ska vi svara Ja.
“Många tycker att bön är svårt för att det är så enkelt, så smärtsamt enkelt,” säger syster Wendy till brittiska Catholic Herald. “Det är det som är det svåra. Jag skulle säga att det avgörande testet för om man är kristen är om man faktiskt ber. Om du inte ber så tror du in på allvar. Då tror du på något slags Gud som är en ond Gud, för om du verkligen tror på den verkliga Gud så vill du vara nära Honom.”
Lite senare i intervjun använder syster Wendy snooker - min favoritsport tills jag förälskade mig i cricket - som en metafor för det mänskliga livet: “Jag uppskattar den skicklighet som krävs; så är det med livet. Bollarna finns där. Vi har inte valt hur upplägget ser ut, men där är de,” säger hon. “Gud vill att vi ska spela med dem. Med Gud handlar det om att ta itu med det liv vi har framför oss och det är ofta precis tvärtemot vad vi vill.” Vila i frid, syster Wendy. Julafton välsignades vi med vackert väder. Sol över gnistrande snö. Jag gick bara ut en liten sväng för att mata fåglarna och gladde mig åt solskenet. Strax efter kl. 14 hörde jag fader Ryszard Mis läsa julevangeliet, som alltid påminner mig om talkörerna på barndomens skoljulfester.
Efter julnattsmässan från Peterskyrkan orkade jag ännu ta en liten titt på midnattsmässan i S.ta Maria.
Jag önskar alla en riktigt god jul och Guds välsignelse! Vi har redan passerat tredje söndagen i advent och jag fattar inte vart den här hösten försvann. Inte har jag gjort allt det jag borde ha gjort (en del måste jag hinna med före jul och/eller nyår, annat får jag acceptera att blev ogjort) och inte heller har jag hunnit med allt jag hade önskat göra. Men jag har också hunnit med en hel del, både sådant som har varit viktigt och sådant som har varit roligt - och mycket som har varit både och. Kanske hösten har gått så fort för att det har hänt så mycket, både i mitt liv och mellan mina öron. I september jag var i Prag och i Tallinn och i oktober i Uppsala och Stockholm. I november höll jag mig i Finland, men jag var inte hemma hela tiden: det var Ekumeniska Rådets höstmöte i Jyväskylä och adventsreträtt på Studium Catholicum. TankeväckandeFysiskt har jag alltså befunnit mig än här, än där. Även mentalt har jag varvat bekanta böcker (jag hör till dem tycker om att läsa om, nämligen) med nya bekantskaper. Här tar jag upp de böcker jag inte bara har läst och lagt ifrån mig, utan som jag fortsätter att bära med mig på något sätt.
I augusti läste jag Joel Halldorfs Gud: Återkomsten. Den var fascinerande, men kändes som en introduktion till en annan bok - kanske Rod Drehers The Benedict Option, men den senare har jag inte har läst slut än, så det återstår att se. Drehers bok - som ju utkom redan år 2017 - känns i alla fall som en viktig bok i dessa tider och förtjänar att läsas med eftertanke. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|