Quo vadis?

Corpus Christi-procession vid S:t Henrik. Bilden är från 2012. I år infaller Kristi kropps och blods högtid den 23 juni.

Gårdagens stora katolska nyhet var brevet där en grupp katolska intellektuella anklagar påven för irrlärighet. (Rapporter finns bl.a. här, här,  här, här och här på engelska.) Kontroversen är den senaste svallvågen i en storm som har pågått i flera år och som splittrar kyrkan allt tydligare (och som jag har skrivit om tidigare). Flertalet katoliker tror jag inte har börjat bry sig än, för att inte tala om att de skulle välja läger, för de flesta av världens mer än en miljard katoliker är ju det av födsel och ohejdad vana, inte för att de tillbringar dagarna lusläsandes påvliga dokument.

Och heresibrevet handlar till stor del just om ett påvligt dokument, nämligen Amoris laetitia (på svenska Glädjen att älska) och den helt interna katolska angelägenheten om vem som ska få gå till nattvard (icke-katoliker besväre sig i vilket fall som helst icke, så det är förståeligt att resten av världen inte har gått igång på Amoris i någon större utsträckning). Samtidigt handlar det förstås om mycket mer, om vart kyrkan är på väg och vem som ska få kalla sig katolik, om det går att förena ett "modernt" liv med kyrkans lära - i huvudsak alltså samma strömningar som river och sliter i den lutherska kyrkan i Finland, även om smärtpunkterna där är förskjutna från nattvardsgång och utomäktenskapliga förbindelser till kvinnopräster och könsneutralt äktenskap.

Min kusin som bor i Paris tog den här bilden av Notre Dame i lågor.

Ross Douthat, kolumnist för New York Times, skrev apropå branden i Notre-Dame att kyrkan är splittrad och att det som behövs är en sammanlänkning av det "liberala" och det "konservativa": "Kyrkan har alltid varit beroende av syntes och integration. Det har varit en del av dess geni, en orsak till alla dess oväntade återuppståndelser och pånyttfödelser. Tro och förnuft, Aten och Jerusalem, estetik och askes, det mystiska och det filosofiska -- till och med själva korset, där två infinita möts och förenas i korsfästelsen."

Jag rekommenderar Douthats kolumn å det varmaste - den sammanfattar mycket jag själv tänker både om branden och om kyrkans tillstånd. Men precis som jag först tänkte på altarets allraheligaste sakrament när jag läste om vanhelgandet av en kyrka i Skottland så tänker jag först och främst på Kristus i eukaristin när det är fråga om vem som får gå till nattvard: Kyrkan har i alla tider lärt att man ska befinna sig i ett tillstånd av nåd för att få ta emot Honom. Ingen har automatisk rätt att gå till kommunion. Varje gång ska man rannsaka sitt samvete och kolla om man borde gå till altaret via biktstolen. Och det gäller även mig.

I Matteusevangeliets sjunde kapitel uppmanas vi att först ta "bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders", men genast efter det läser vi det här: "Ge inte det som är heligt åt hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er." Och det gäller att ha båda verserna i minnet.

Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. Ge inte det som är heligt åt hundarna, och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er.

Matt 7:3-6