Jag läser dagens påverapportering med sorg i hjärtat. Den sorgen har flera orsaker. För det första är det förstås en sorg att påven behöver kritiseras, men när man läser man böcker som Ross Douthats ypperliga To Change the Church: Pope Francis and the Future of Catholicism (eller Philip F. Lawlers The Lost Shepherd, som jag hänvisade till redan i vintras) står det klart att påven inte kan och får vara ovan all kritik. (Det är ju inte heller som om någon skulle kunna påstå att alla tidigare påvar har varit både moraliska föredömen och briljanta ledare, så det borde egentligen inte vara värst kontroversiellt att så inte är fallet nu heller.) |
Men det finns ytterligare en aspekt av problematiken kring påve Franciskus som gör mig sorgsen och det är bristen på enhet. En del påvekritiker har redan nu gått så långt att de betecknas som sedevacantister (de anser alltså att Franciskus inte är rättmätig påve utan att påvestolen egentligen står tom, från latinets sede vacante), men det finns också allt fler "vanliga" katoliker som känner sig trängda (på YouTube är det inte svårt att hitta t.ex. kritik mot Amoris Laetitita) och det säger också något att en Karl Keating rent av har gett ut en bok, The Francis Feud, som reder ut begreppen i "grälen" om påven bland "konservativa katoliker" i USA. I stället för att påven är ett yttre tecken på kyrkans enhet har han blivit en splittrande faktor inom katolicismen. Och så ska det faktiskt inte vara.