Inom katolska kyrkan pågår till och med en liten debatt om huruvida man ska lyfta fram alla dåd som riktas mot kyrkor och kristna eller inte. Det är en version av debatten som alla terrordåd väcker, att stora rubriker ger gärningsmännen uppmärksamhet och i sin tur kan leda till fler attacker. När Notre-Dame de Paris stod i lågor bad jag bland annat för att det skulle visa sig vara ett misstag och inte ett terrordåd. Förödelsen blir lika stor, men sorgen är en annan. Och jag som följer katolska medier vet att det just i Frankrike har förekommit många angrepp mot kyrkor som inte har nått över nyhetströskeln internationellt (eller nödvändigtvis ens nationellt, just därför att man inte vill ge uppmärksamhet åt de knäppskallar som gör sig skyldiga till sådant).
För ett par dagar greps en man i New York efter att han försökte ta sig in i St Patrick's Cathedral med bensindunk och tändare. Senare visade det sig att han hade skaffat sig en enkelbiljett till Rom som han hade tänkt använda efteråt. Som Joel Halldorf påminde om i en ledare i Dagen igår: det kristna martyriet inte tillhör det förflutna. Nej, minsann. Men att vara kristen är också att acceptera att det finns värden som vi aldrig kan ge avkall på och som är viktigare än det fysiska livet, som emerituspåven Benedictus XVI skrev alldeles nyligen (här finns en sammanfattning på finska).
|
|