För flera år sedan besökte jag Gröna Lund i Stockholm med min gudson. I ett ögonblick av bristande självbevarelsedrift föreslog jag att vi skulle åka en tur i Kvasten, en av den där nya typen av berg- och dalbana där du hänger under rälsen i stället för att sitta i en vang (som i Borgbackens berg- och dalbana, som fyller 70 år i år). Mina inneröron tål inte karuseller längre (har inte gjort det på 30 år), men berg- och dalbanor brukar jag tycka att är skoj. Själva färden minns jag inte längre så noga. Jag minns att vi överlevde (men att gudsonen inte har visat något intresse för Gröna Lund under senare Stockholmsbesök) och att jag tyckte att det gick för fort, både i fråga om fart och i fråga om längd på åket. Det jag minns bäst så här efteråt är faktiskt skylten på väg till åket: "Lösa föremål för ej tas med under åkturen." Jag tog en bild av skylten - minns inte längre varför, en tid fotade jag ofta skyltar när jag reste i Sverige, bara för att veta hur man där formulerar sig i skyltsammanhang - och då och då ser jag den när jag letar efter något annat foto på datorn. Idag var igen en sådan dag. |
På fredagarna under hela året skall alla som fyllt 14 år uppfylla den av kyrkan föreskrivna botgöringen. Detta sker t.ex.
- genom att avstå från kött eller något annat slag av mat,
- genom att avstå från alkohol eller rökning eller någon annan njutning,
- genom att avstå från all mat längre än vanligt; de pengar som man på så sätt kan spara kan man skänka åt de nödlidande,
- genom att ägna särskild uppmärksamhet åt familjens gemensamma bön, genom att delta i den heliga mässan, sakramentstillbedjan eller korsvägsandakten,
- genom att speciellt uppmärksamma dem som är fattiga, sjuka, åldringar eller ensamma.
Poängen är att man ska avstå från sådant som inte är viktigt - de lösa föremålen - och i stället "speciellt uppmärksamma" det som är viktigt: vårt andliga liv och våra medmänniskor.
Som fasteläsning i år har jag Marshall B. Rosenbergs Nonviolent Communication - Ett språk för livet, för jag vill gärna bli bättre på att lyssna in vad jag själv och andra behöver i ett samtal. Gräl orsakas ju ofta(st) av missförstånd som har sina rötter i att man inte hör det som ligger undertill. För mig har det varit en aha-upplevelse att varje gång jag blir irriterad på vad någon säger i stället för att reagera på orden eller tonfallet försöka hinna tänka på vad jag själv skulle ha behövt höra som svar om jag hade sagt sådär. Och det är ju sällan jag vill bli snäst åt, om vi säger så. |