För ett drygt kvartssekel sen - när jag hade hört Gud kalla mig till kyrkan men inte hade hittat ända fram än - tystnade jag också på ett par ställen i trosbekännelsen. Kroppens uppståndelse var ingen smärtpunkt för mig då (men det ska jag återkomma till strax), utan i stället var det ordet "katolsk" i en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. I den lutherska översättningen talar man ju om "allmännelig" kyrka i stället. Det visste jag inte om jag trodde på heller, så det hjälpte inte. Men jag visste att jag ville höra till en kyrka för att kunna bli döpt (vilket jag ju blev till slut). Det tog ändå sin tid innan jag fick någon rätsida på min kyrkosyn.
I fråga om kroppens uppståndelse har jag däremot bitit ihop och från början accepterat att det är så kyrkan i alla tider har lärt. Därför gör Meretes motstånd mig lite ledsen; jag ser väl en "smörgåsbordskristendom" spöka där, på något sätt. Och samtidigt gör det mig som sagt glad, eftersom det är så mycket bättre att protestera med tystnad än att ljuga. Det skulle ju vara respektlöst mot hela trosbekännelsen och i förlängningen mot Gud.
Med kroppens uppståndelse har jag ju gått mina egna duster. I synnerhet när kroppen inte samarbetar alls, som jag skrev om i det här blogginlägget förra året: "ändå ska jag uppstå med just den här kroppen i någon form. Det skulle vara så mycket lättare att tänka att man slipper åbäket. Tänk så mycket skönare att vara som änglarna och inte behöva dras med kroppar."
Men samtidigt minns jag några reträtter som jag har deltagit i på Studium Catholicum. Syster Sofie OP betonade under adventsreträtten häromåret om att Guds skapelse var god - det är syndafallet som gör att vi inte ser våra kroppar så som vi borde de dem. (Det leder till diverse problem, konstaterade jag i det här blogginlägget.) Pater David Sanders OP var inne på samma tema i sin reträtt om Uppenbarelseboken för fem år sedan.
Det vill jag komma ihåg och tänka på i synnerhet så här till påsk - och i coronatider. Det är meningen att vi ska vara fysiska och påverkas av det som händer omkring oss i den fysiska världen. Och lite nyfiken får man säkert vara på hur våra kroppar kommer att vara i det nya Jerusalem.
ty genom korsets trä blev världen fylld av glädje.
Översta bilden är en skärmdump från gårdagens webbsändning från Notre-Dame, där törnekronan La Sainte Couronne venererades.
Andra bilden är en glasmålning på Metropolitan Museum i New York.