Alldeles intill S:ta Katarina kyrka här i Karis står Lilla Elsas kors. Korset finns på en av de gamla gravarna intill kyrkan och det är först under mina många promenader till kyrkan de senaste veckorna som jag har börjat fundera mer över både Lilla Elsa och korset på hennes grav. På korset finns inget efternamn, bara orden "Lilla Elsa" och hennes födelse- och dödsdatum. Hon föddes 15 januari 1901 och dog 25 maj 1908, bara sju år gammal. |
Men så häromdagen tog jag ett steg närmare korset för att se vem det var som hade fått sin sista viloplats på ett så idealiskt ställe.
Utan coronaviruset hade jag knappast tagit en närmare titt, men min längtan efter sakramenten för mig nu till S:ta Katarina mycket oftare än förr. Jag har liksom tröstat mig med att ens få röra mig på vigd jord. Så det har blivit några varv runt kyrkan, något jag aldrig har sysslat med förut. Och ett barns grav berör ju alltid på ett speciellt sätt, så jag började smått undra vem Lilla Elsa var. Vems älskade barn? |
För det är ju naturligt för oss att minnas.
Jag såg några kommentarer på Facebook idag om dagens evangelietext - om Maria som smorde Jesu fötter med dyrbar balsam (Joh 12:1-11). Evangelisten Johannes uppger att det var just Martas syster Maria som smorde Herrens fötter, medan parallellberättelserna hos Matteus och Markus (Matt 26:6-8, Mark 14:3-5) inte ger kvinnan ett namn. Poängen med att inte namnge kvinnan, säger den helige Remigius av Reims, är att ge plats för oss att anta hennes kärleksfulla roll. Genom att Matteus anonymiserar henne borde alla som vill fira en äkta påsk och ta emot Kristus i sitt eget sinne förstå att den möjligheten finns för dem. |
Den helige Johannes Chrysostomos ska ha påpekat att den kvinnan är känd världen över. Överallt vet människor genom Kristi kraft att Herrens fötter blev smorda före hans död och att den tjänsten var välkommen. Kungar och krigare och deras segrar har blivit bortglömda, många som byggde städer och lade riken under sig är nu namnlösa, men kvinnans välgärning minns vi idag och till tidens ände.
Och fast jag idag inte vet vem Lilla Elsa var så vet jag att hon var älskad och saknad. Och det är inget dåligt eftermäle.