Årets seminarium hade rubriken Vi talar gott om andra och handlade om hatprat och hur vi som kyrkor och samfund kan bidra till ett sundare debattklimat. Dagens inleddes - efter att vi hade välkomnats av den lokala kyrkoherden Riikka Reina och seminariets bakgrund presenterats av Risto Pontela - av Jorma Vuorio, avdelningschef på inrikesministeriets migrationsavdelning, som talade om hatprat och säkerhet. Han konstaterade bland annat att mörkertalet för hatprat är stort och så talade han vackert om inrikesministeriets ambitioner om att Finland ska vara världens tryggaste land. I mina öron lät det dessvärre som tomma ord. Han framhöll ändå att det gäller att göra skillnad mellan vihapuhe (hatprat) och vihainen puhe (argt prat), eftersom en persons vrede kan vara berättigad och konstruktiv.
Igår var samlades Ekumeniska Rådet i Finland till seminarium och vårmöte i Alphyddans kyrkas församlingssal i Helsingfors. Efter många år som ekumeniskt aktiv är det alltid roligt med Ekumeniska Rådets vår- och höstmöten: Varje gång är det glada återseenden och så lär jag känna några människor till från olika samfund. Årets seminarium hade rubriken Vi talar gott om andra och handlade om hatprat och hur vi som kyrkor och samfund kan bidra till ett sundare debattklimat. Dagens inleddes - efter att vi hade välkomnats av den lokala kyrkoherden Riikka Reina och seminariets bakgrund presenterats av Risto Pontela - av Jorma Vuorio, avdelningschef på inrikesministeriets migrationsavdelning, som talade om hatprat och säkerhet. Han konstaterade bland annat att mörkertalet för hatprat är stort och så talade han vackert om inrikesministeriets ambitioner om att Finland ska vara världens tryggaste land. I mina öron lät det dessvärre som tomma ord. Han framhöll ändå att det gäller att göra skillnad mellan vihapuhe (hatprat) och vihainen puhe (argt prat), eftersom en persons vrede kan vara berättigad och konstruktiv.
0 Comments
Idag gick jag i kvällsmässan i Heliga korsets kyrka i Tammerfors. Det är ju inte precis min kvarterskyrka, men jag hade blivit inbjuden att komma och tala om hur det är att vara en minoritet i minoriteten, både finlandssvensk och katolik, i Tammerfors svenska församling, så det gjorde jag på dagen och så gick jag i kvällsmässan på kvällen. Dessvärre samarbetade min telefon inte på dagen, så det blev ingen bildkavalkad från den lutherska församlingen. Mässan firades av de två prästerna i Tammerfors, kyrkoherde Zenon Strykowski SCJ och kaplan Stanislaw Zawilowicz SCJ. Båda kommer att lämna församlingen i sommar och i synnerhet pater Zenon kommer jag att se mer av, eftersom han blir kaplan i min egen församling, S:ta Maria, medan pater Stan flyttar till S:ta Birgitta i Åbo. Både vespern före och själva mässan gick helt på finska, med undantag för Mariahymnen på slutet, som sjöngs på latin. Det är väl (ytterligare) ett tecken på att man är medelålders att begravningarna kommer tätare. Igår var det igen dags att styra stegen till Gamla kapellet i Sandudd. Den här gången var jordfärstningen luthersk och förrättades av Tomas Ray. Både jordfästningen och kaffet efteråt blev en fin påminnelse om hur viktigt det är att säga att vi bryr oss om varandra och hur naturligt det är att även i sorgens stund säga Tack för allt det fina vi har fått dela.
Vila i frid, Raimo! Ekumeniska böneveckan ordnas 18-25 januari varje år och redan förra året blev jag inbjuden att delta i den ekumeniska kvällsbönen som traditionellt ordnas i Hangö i slutet av böneveckan, men då befann jag mig i Åbo, så det passade inte. I år bokade jag in dagen i god tid och det gick till och med att ordna med skjuts, eftersom ortodoxa församlingens kantor Matti Jyrkinen ändå var på väg från Lojo och därmed enkelt kunde plocka upp mig i Karis på vägen. Den ekumeniska kvällsbönen inleddes på ortodoxt vis under ledning av fader Petri Korhonen och fortsatte sedan med läsning av de fyra första verserna i psalm 27 av den lutherska församlingens kaplan Maija Saario. Därefter följde sång och så te och samtal. Vid mitt bord satt ortodoxa, lutheraner, en representant för frikyrkligheten och så jag som katolik. Samtalet fortsatte i bilen på vägen hem, då kantor Matti och jag diskuterade allt från påvemässor till hur ortodoxa biskopar väljs och från uniatkyrkorna (som följer östkyrkans liturgiska rit men erkänner påven) till heliga Musa av Rom. En givande kväll med andra ord - och ett exempel på den typ av konkret gräsrotsekumenik som jag tror att vi behöver se mer av i det här landet. Ni vet den där känslan när någon slår huvudet på spiken och uttrycker precis det ni ville ha sagt. Den fick jag uppleva idag när fader Oskari Juurikkalas blogginlägg om att det finns problem i ekumeniken dök upp i mitt Facebook-flöde. Jag är ju ekumeniskt aktiv och brinner för ekumeniken, men ibland känns det svårt att tala om saker och ting när orden inte betyder samma sak i olika kyrkor. Det och mycket mer tar fader Oskari nu förtjänstfullt upp i en text som benar ut tre större problem i den katolsk-lutherska dialogen. Inspirerad av att temat för Ekumeniska böneveckan i år är Var ärliga och rättvisa skriver fader Oskari att han i den ekumeniska debatten i efterdyningarna efter den senaste luthersk-katolska dialograpporten om kyrka, eukaristi och ämbete (Kasvavaa yhteyttä på finska och Communion in Growth på engelska) har noterat tre problemområden, för det första en illusion om att folk skulle vara överens, för det andra att det finns en paradox kring de lutherska bekännelseskrifterna och för det tredje frågan om teologin om prästerskapet.
Men, fortsatte han, "när de övriga biskoparna (inklusive Eero Huovinen) kom till tals var det svårt att undvika intrycket att de omfattande we agree-uttalandena i dokumentet i hög grad är en chimär. Till och med i fråga om nattvardsläran rådde så stor spridning i biskoparnas syn att de ivriga formuleringarna i rapporten verkade tystna, besvärade inför den flummighet som avtecknas i den lutherska verkligheten."
Trettondedag jul firar vi epifania, Herrens uppenbarelse. Eftersom jag hade möjlighet att gå till nattvard i fredags i samband med en begravning valde jag att vara ekumenisk och markera uppenbarelsen utan att pendla till Helsingfors för mässa. I stället blev det S.ta Katarina och luthersk gudstjänst. Liturg var Karis-Pojo svenska församlings kyrkoherde Pentti Raunio, men honom såg jag inte mycket av, eftersom jag hade en pelare mellan mig och altaret. Jag såg mer av Margareta Puiras, en åtminstone för mig ny tf. församlingspastor, som läste evangeliet och predikade. I gudstjänsten medverkade också kören Katarina Singers under ledning av kantor Åsa Westerlund. På slutet sjöng kören på latin (jag uppfattade orden Deo gratias), men när vi sjöng Dagen är kommen väntade jag förgäves på att ens en vers skulle ha sjungits på latin. När jag sedan bläddrade märkte jag att Adeste fideles inte ens finns på latin i den lutherska psalmboken. Ekumeniska Rådets höstmöte fortsatte i dag i Jyväskylä med höstseminarium i den oändligt vackra lutherska kyrkan Kuokkalan kirkko. Men innan mötesprpogrammet började hann jag gå i morgonmässan i ursulinernas kapell runt hörnet från S:t Olav. Mässan firades på finska av fader Armando Dee Di och jag läste dagens läsning. Ekumeniska Rådet i Finland samlades till höstmöte i Jyväskylä den 12 november och i programmet ingick vesper i stadens katolska kyrka, S.t Olav. Dagen inleddes med lunch och sedan andakt i den ortodoxa församlingen i Jyväskylä. Vi välkomnades av både kyrkoherde Timo Mäkiranta samt av ortodoxa kyrkans arkebiskop Leo. Fader Timo berättade om församlingen och kyrkan andakten hölls i, Uppståndelsens kyrka. Han berättade bland annat att ikonerna i ikonostasen i kyrkan har målats av den finlandssvenske ortodoxe författaren Tito Colliander. Skydden i silver - på finska heter ikonskydden riisa, men jag har aldrig lärt mig den svenska rermen - kom till Jyväskylä efter kriget men saknade ikoner, och det var länge meningen att målningarna av Tito Colliander skulle ersättas med mer traditionellt målade ikoner, men nu har man beslutat sig för att bevara dem för att låta dem bidra till kyrkobyggnadens vittnesmål om den efterkrigstida ortodoxa historien i Finland. Efter andakten fortsatte mötet i ortodoxa församlingens församlingssal och vi välkomnades av den lokala lutherska biskopen, Simo Peura, biskop i Lappo stift. Därefter tog ärkebiskop emeritus Kari Mäkinen till orda, eftersom han är Ekumeniska Rådets ordförande. Under mötet godkändes Ekumeniska Rådets förnyade stadgar och ERF:s styrelse för treårsperioden 2019-21 valdes. Till ordförande efter avgående Kari Mäkinen valdes hans efterträdare på ärkebiskopssätet, Tapio Luoma. En timmes tidsskillnad gjorde att jag gick ner till frukosten redan strax efter klockan sex svensk tid och utan problem hann till den lutherska morgonmässa som jag igår kväll upptäckte att skulle firas kl. 7.30 i Uppsala domkyrka - lämpligt i god tid före dagens NEKK-seminarium. Ekumeniskt lagd som jag är var jag ju nyfiken, eftersom jag inte ens har hört talas om lutherska morgonmässor en vanlig vardag förut. Att det var en högkyrklig företeelse bekräftades strax. Det var de facto inte mycket - utom ämbetssynen och därmed alltihop - som skilde morgonmässan i Sturekoret från en katolsk mässa. Prästen, som enligt domkyrkans webbplats och annonseringen i kyrkan hette Oloph Bexell, och ministranten (fast han kallas kanske något annat i Svenska kyrkan?) föll på knä flera gånger under mässan, det var elevation och till och med församlingen - ett dussin, ungefär - bad på knä om syndernas förlåtelse i början av mässan. Under instiftelsen stod alla (tror jag), men prästen knäböjde efteråt, precis som om vi hade varit några kvarter längre bort i S:t Lars. Gudsonens scoutvandring gjorde att jag fick skjuts till Svartå idag. Jag sade på förhand att jag kanske inte kan vara med på någon promenad, eftersom jag inte vet om mitt ben samarbetar med mig eller inte, men det gick hur bra som helst: Tack för alla förböner! Visst vet jag om att jag har ett högerben idag också, men jag drabbades inte av några hugg i ljumsken och tillsvidare håller sig värken i benet borta. Och det var härligt att kunna gå en tur i Guds vackra natur! |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|