Fader Oskari hade deltagit i ett seminarium om dialograpporten som ordnades av lutherska kyrkostyrelsen tidigare i år. I seminariet deltog enligt honom så gott som samtliga lutherska biskopar och diskussionen efter seminariets anföranden var livlig och givande. "Den avslöjade också hur stora utmaningarna på vägen till enhet fortfarande är. Det blev snabbt klart hur fjärran många andra lutheraner står - och hur fjärran många lutheraner står även i Finland. Dialograpporten återspeglar en exceptionellt pro-katolsk lutherdom som representeras av bland andra biskoparna Simo Peura och [Jari] Jolkkonen samt de sakkunniga Tomi Karttunen och Ilmari Karimies," skriver fader Oskari Juurikkala. |
Men fader Oskari var inte klar med det. Han fortsätter med att problematisera de lutherska bekännelsekrifternas roll i dagens evangelisk-lutherska kyrka.
Om seriösa ekumeniska samtal ska föras med utan att diskussionen också kan omfatta bekännelseskrifterna är det inte bara en fråga om att man helt pragmatiskt vill ha något att hålla sig till, utan "en implicit och oreflekterad läroämbetes teologi som (något karrikerat) säger att Gud i tiden inspirerade de Heliga Skrifterna och ledde urkyrkan att identifiera dem som Guds Ord; sedan lämnade Anden kyrkan för flera århundraden, men dök upp igen för en stund på 1500-talet och inspirerade ett grälsjukt gäng reformatorer att - helt osannolikt - skriva en andra samling ofelbara skrifter. Efter det undret verkar Gud igen ha gått och gömt sig i sitt oerhörda Mysterium, den gång uppenbarligen tills den yttersta dagen." |
"Rapporten Kasvavaa yhteyttä lyfter fram viktiga och högklassiga funderingar om ämbetsteologin. Det är värt att bekanta sig med den. Men det räcker inte," skriver han i sin bloggtext. "I ett tidigare inlägg påpekade jag att dokumentet inte riktigt vågade tala om saker och ting med deras rätta namn. Men diskussionen i samband med seminariet [om dialograpporten] gav en gnista av hopp: kanske det kan vara ett steg framåt att kunna precisera den terminologi som används och förstå att vi ofta har talat förbi varandra. Det jag menar är att vi behöver göra tydligare skillnad mellan ämbetsteologi och prästerskapsteologi."
"En katolsk prästs identitet är framför allt att fira mässan. Det är kärnan i hela prästämbetet, av många orsaker. Och därför uppmuntrar kyrkolagen präster att fira mässa dagligen. Däremot har jag förstått att många lutherska präster, även sådana som deltar aktivt i församlingsarbetet, inte är så ivriga ens på söndagsmässorna och kollar sina arbetslistor för att se när de måste vara på plats..."
Jag hoppas att fader Oskaris bloggtext får stor spridning och väcker till debatt inom lutherska kyrkan.