Just det, ekumenik är problematiskt också!

Ni vet den där känslan när någon slår huvudet på spiken och uttrycker precis det ni ville ha sagt. Den fick jag uppleva idag när fader Oskari Juurikkalas blogginlägg om att det finns problem i ekumeniken dök upp i mitt Facebook-flöde. Jag är ju ekumeniskt aktiv och brinner för ekumeniken, men ibland känns det svårt att tala om saker och ting när orden inte betyder samma sak i olika kyrkor. Det och mycket mer tar fader Oskari nu förtjänstfullt upp i en text som benar ut tre större problem i den katolsk-lutherska dialogen.

Ekumeniska Rådet i Finland firade 100-årsjubileum år 2017. Bilden är tagen på vårmötet i Andreaskyrkan det året. Biskop Teemu Sippo SCJ håller ett anförande och åhörarna är (fr.v) ERF:s generalsekreterare Mari-Anna Pöntinen, biskop Björn Vikström och fader Mikael Sundkvist från ortodoxa kyrkan.

Inspirerad av att temat för Ekumeniska böneveckan i år är Var ärliga och rättvisa skriver fader Oskari att han i den ekumeniska debatten i efterdyningarna efter den senaste luthersk-katolska dialograpporten om kyrka, eukaristi och ämbete (Kasvavaa yhteyttä på finska och Communion in Growth på engelska) har noterat tre problemområden, för det första en illusion om att folk skulle vara överens, för det andra att det finns en paradox kring de lutherska bekännelseskrifterna och för det tredje frågan om teologin om prästerskapet.

Katolska präster samlade kring altaret tillsammans med biskop Teemu Sippo SCJ under skärtorsdagens kvällsmässa.

Fader Oskari hade deltagit i ett seminarium om dialograpporten som ordnades av lutherska kyrkostyrelsen tidigare i år. I seminariet deltog enligt honom så gott som samtliga lutherska biskopar och diskussionen efter seminariets anföranden var livlig och givande. "Den avslöjade också hur stora utmaningarna på vägen till enhet fortfarande är. Det blev snabbt klart hur fjärran många andra lutheraner står - och hur fjärran många lutheraner står även i Finland. Dialograpporten återspeglar en exceptionellt pro-katolsk lutherdom som representeras av bland andra biskoparna Simo Peura och [Jari] Jolkkonen samt de sakkunniga Tomi Karttunen och Ilmari Karimies," skriver fader Oskari Juurikkala.

Men, fortsatte han, "när de övriga biskoparna (inklusive Eero Huovinen) kom till tals var det svårt att undvika intrycket att de omfattande we agree-uttalandena i dokumentet i hög grad är en chimär. Till och med i fråga om nattvardsläran rådde så stor spridning i biskoparnas syn att de ivriga formuleringarna i rapporten verkade tystna, besvärade inför den flummighet som avtecknas i den lutherska verkligheten."

Det kändes som en frisk fläkt att läsa de orden. För det är ju det man märker "på fältet", att variationen inom den lutherska sfären är enorm, och då menar jag inte bara mellan högkyrkligt och lågkyrkligt, utan just i kärnan, i synen på eukaristin och sakramenten, i hur vi ser präster och ämbete, och helt konkret i hur och var vi möter Kristus.

Men fader Oskari var inte klar med det. Han fortsätter med att problematisera de lutherska bekännelsekrifternas roll i dagens evangelisk-lutherska kyrka.

Om seriösa ekumeniska samtal ska föras med utan att diskussionen också kan omfatta bekännelseskrifterna är det inte bara en fråga om att man helt pragmatiskt vill ha något att hålla sig till, utan "en implicit och oreflekterad läroämbetes teologi som (något karrikerat) säger att Gud i tiden inspirerade de Heliga Skrifterna och ledde urkyrkan att identifiera dem som Guds Ord; sedan lämnade Anden kyrkan för flera århundraden, men dök upp igen för en stund på 1500-talet och inspirerade ett grälsjukt gäng reformatorer att - helt osannolikt - skriva en andra samling ofelbara skrifter. Efter det undret verkar Gud igen ha gått och gömt sig i sitt oerhörda Mysterium, den gång uppenbarligen tills den yttersta dagen."

Fader Oskari Juurikkala

Fader Oskari ber om ursäkt för att han talar rakt på sak. Men: "Ibland måste man säga som det är. Det ekumeniska samtalet bör vara teologiskt. Då får man inte fastna i något slags konfessionellt schackspel där man låtsas att parternas spelpjäser har samma värde och kan tas med samma allvar."

Den tredje frågan fader Oskari tar upp är frågan om präst och ämbete. "Den kanske mest centrala och utmanande delen av dialograpporten var nämligen ämbetsteologin. Det är den som avgör både eukaristins teologi och frågan om 'kvinnopräster', alltså den utmaning som gäller könsfrågan inom ämbetet och prästerskapet."

"Rapporten Kasvavaa yhteyttä lyfter fram viktiga och högklassiga funderingar om ämbetsteologin. Det är värt att bekanta sig med den. Men det räcker inte," skriver han i sin bloggtext. "I ett tidigare inlägg påpekade jag att dokumentet inte riktigt vågade tala om saker och ting med deras rätta namn. Men diskussionen i samband med seminariet [om dialograpporten] gav en gnista av hopp: kanske det kan vara ett steg framåt att kunna precisera den terminologi som används och förstå att vi ofta har talat förbi varandra. Det jag menar är att vi behöver göra tydligare skillnad mellan ämbetsteologi och prästerskapsteologi."

När biskop Teemu firade 70-årsdag häromåret firades festgudstjänsten i Johanneskyrkan och flera lutherska biskopar närvar, liksom ortodoxe ärkebiskopen Leo.

Fader Oskari Juurikkala påminner om att docent Timo Eskola har föreslagit att man i den lutherska traditionen egentligen inte borde använda ordet präst, utan ordet pastor. Som exempel på hur olika synen på prästen är i katolska kyrkan jämfört med den lutherska lyfter fader Oskari (förstås) upp mässan:

"En katolsk prästs identitet är framför allt att fira mässan. Det är kärnan i hela prästämbetet, av många orsaker. Och därför uppmuntrar kyrkolagen präster att fira mässa dagligen. Däremot har jag förstått att många lutherska präster, även sådana som deltar aktivt i församlingsarbetet, inte är så ivriga ens på söndagsmässorna och kollar sina arbetslistor för att se när de måste vara på plats..."

Jag hoppas att fader Oskaris bloggtext får stor spridning och väcker till debatt inom lutherska kyrkan.

Fotnot: Citaten ur fr Oskaris blogg har jag översatt.