Men de senaste veckorna har mitt högerben och ljumsken bråkat mer än på länge. Jag vet inte om det har att göra med den förkylning som kommit och gått i min kropp den här hösten, eller om det är ett symptom på något annat. Hur som helst hugger det ibland till i ljumsken när jag tar ett steg. Ibland hugger det till vid varje steg, ibland vid vart fjärde eller vart femte. Och ibland går det en hel dag utan att jag behöver tänka på saken.
Idag har varit en dålig dag. Jag fick skjuts till butiken av en granne, men mellan hyllorna var jag tvungen att stanna och pusta ut titt som tätt. Vart och vartannat steg gjorde ont. Så stod jag där och räknade stegen till kassan. Och stirrade på en tuggummireklam. Sloganen var på engelska, men kontentan var "Andas ut och gå vidare". Och jag tänkte på att vi är ganska många som inte alltid kan välja att bara "gå vidare". För åtminstone i mitt fall är det inte smärtan som förlamar. (Fast visst, när det hugger till som om någon stack en kniv i ljumsken stannar jag förstås upp. I synnerhet de gånger det kommer helt oväntat, när man nyss gick normalt och tänkte på helt andra saker. Då får det mig minsann att stanna upp.) Det som känns tyngst är att stå där och räkna hur många steg det är till kassan. Fem meter, kanske tio steg. Undrar om fem av de tio stegen gör ont? Eller bara ett? Inget alls? Det är rädslan för smärtan som förlamar.