I min Faders hus

Nåden flödar ur Guds lamm

26/3/2021

Jag saknar nästan inte mässan idag. Nästan. Så mycket nåd tycker jag att jag har fått redan, fast klockan knappt har slagit åtta.

I dagens läsningsgudstjänst citeras Beda Venerabilis, en engelsk (eller rättare anglosaxisk) benediktinmunk från 700-talet som har lämnat ett väldigt positivt intryck i mig i samband med studierna i fornengelska vid Helsingfors universitet på 1990-talet.

Det var alltså med glädje jag började läsa utdraget ur en predikan av honom idag. Att han dessutom skrev precis det som jag ibland har försökt förklara om mässan blev det ju inte sämre. Mässoffret, det är mässoffret som är hjärtat i det kristna livet!

Så här skrev Beda - på engelska the Venerable Bede - för 1300 (!) år sedan om Guds lamm, Kristus. Han talar tydligt till alla som har svårt att fatta varför Kristus kallas just "Guds lamm".

Kristus "tar i sanning dagligen bort världens synder och han renar oss från våra dagliga synder i sitt blod, då minnet av hans saliga lidande återupprepas vid altaret, då bröd och vin, skapade ting, genom Andens outsägliga helgande förvandlas till hans kropps och blods sakrament."

Beda fortsätter:

Jungfru Marie bebådelse - och sen begränsningar i rörelsefriheten

25/3/2021

Idag firar katolska kyrkan Herrens bebådelse eller Jungfru Marie bebådelsedag - helt logiskt nio månader före jul - och vi gläder oss åt det ofattbara att Gud blev människa. Att den "osynlige gjorde sig synlig", som helige Leo den store skriver. Han konstaterar också att "när alltings Skapare och Herre ville vara en av de dödliga, då avstod han visserligen från allt, men det var inte makten som brast utan barmhärtigheten som böjde sig ner". Och det är den barmhärtigheten vi firar idag.

Påve Leo den store är författaren till dagens andra läsning i läsningsgudstjänsten som jag igen började dagen med. En följd av att det blir ljust så tidigt nu efter vårdagjämning är nämligen att jag vaknar tidigare än jag brukar och då tar jag mig tid att börja dagen rätt, med läsningsgudstjänst och Laudes. Eftersom det är en helgdag fortsatte jag sedan med mässa på engelska via YouTube från en för mig okänd kyrka i Singapore.

Under dina vingars skugga

21/3/2021

Tidegärden är fascinerande. Ju mer man ber den, desto mer lever texterna. Så ska det förstås vara, men för mig är det fortfarande relativt sett nytt att regelbundet börja dagen med Laudes. Förra veckan frapperades jag av hymnens ord "Bered ett rum, en rymd för dig i våra hjärtan och vårt liv." Idag fastnar jag redan några rader tidigare - som om jag aldrig hade bett med den här hymnens ord förut! - "Du hör oss nu, du som ser ner i alla djup."

Du som ser ner i alla djup. De orden känns helt klockrena i coronan och påminner mig livligt om alla dem jag av olika orsaker vill be för alldeles speciellt: om familjen där föräldrarna båda kämpar med svåra sjukdomar, om kvinnan som hade ett väldigt tungt år redan före coronan kom och vars liv nu har vänts helt upp och ner, om familjen som så gärna skulle få ett andra barn, om mannen som kämpar med svåra fysiska smärtor, om familjen där ett barns sjukdom gör att coronan känns som ett dagligt damoklessvärd över deras liv, men också om alla dem som inte kan ta avsked av nära och kära annat än online, om alla dem som inte har fått en kram på ett år och alla som inte har kunnat gå i mässan ens så ofta som jag under det gångna året. Herre, du ser oss alla i våra djup, förbarma dig över oss!

Jag fortsätter min morgonbön men stannar strax upp igen, vid psalm 63 genast efter den inledande hymnen:

Ty du är min hjälp,
och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig,
din högra hand beskyddar mig.

Under dina vingars skugga jublar jag. Ja, minsann! Och jag hoppas verkligen att min själ håller sig intill dig! Det är besked som tröstar efter tankarna på alla djupen som hymnen väckte.

"Var ärliga mot varandra"

18/3/2021

Eftersom det hade gått en dryg månad sen jag senast gick i mässan var det med stor lättnad jag i måndags e-postade fader Jean Claude Kabeza, kyrkoherde i S:t Henrik, och kom överens om att få bikta mig och ta emot eukaristin utanför nattvarden i samband med ett Helsingforsbesök följande dag.

Idag för ett år sedan skrev jag man hade slutat fira offentliga mässor i Finland på grund av coronan. Sen öppnades mässorna igen, men endast för ett begränsat antal deltagare och med förhandsbokning. Sammanlagt har jag kunnat motta Kristus i eukaristin färre än 20 gånger de senaste 12 månaderna, och ungefär hälften de gångerna var mellan juni och september, när coronatalen var lägre och ortodoxa kyrkan firade utomhusliturgi i Hangö en gång i månaden. Resten av året har det mest blivit som nu: en nattvardsgång per månad.

Det är för lite, men det är så att jag överlever.

Jag märker tydligt att magen rättar sig efter munnen i den andliga dieten också. Jag är fortfarande hungrig, min själ törstar efter Herren, men när det har gått en månad är jag inte lika desperat som jag var i april förra året. På något sätt vänjer man sig vid smärtan när den är kronisk snarare än akut. Åtminstone märkte jag flera gånger på tisdag kväll och igår att jag stannade upp och undrade vad som var så annorlunda. Jo, förstås det att mitt glas nyligen hade fått påfyllning av nåd.

En rymd för dig

14/3/2021

I dagens Laudes fastnar jag för de här raderna i hymnen:

Bered ett rum, en rymd för dig
i våra hjärtan och vårt liv.
Bered det själv i fastans tid,
att Kristi påsk vår påsk kan bli.

Jag vet inte om det är coronan som gör att jag stirrar på ordet rymd så länge. För det känns ju att det har förändrats på något sätt under det senaste året, där med hur mycket plats vi har. Finland är glest befolkat och coronan sprider sig där vi bor som tätats. Här i Karis har vi rymd, minsann. Vilket förstås inte betyder att vi alla har berett ett rum och en rymd för Gud i våra hjärtan, för att inte tala om våra liv.

(Fast hymnen ber ju om att Gud ska fixa det rummet och den rymden själv. Det tror jag är en bön alla med en gudsrelation kan enas i: det skulle ju vara lättare om Han fixade allt själv, utan att vi ska säga ja och hjälpa till. Tänk John Donne.)

Vårmånad och dags för ett mellanbokslut

1/3/2021

Idag är det första mars och efter att en vän igår skrev på Facebook att hon nu har jobbat hemifrån ett år känns det lite som att det är dags för ett mellanbokslut.

Jag bläddrar tillbaka i mina egna blogginlägg. Coronan dyker upp först om en vecka, så att säga, i ett inlägg med rubriken Söndagsmässa i coronavirusets skugga. Stiftets första coronaanvisningar handlade om handhygien (och -kommunion). Mina följande blogginlägg (här och här) hade också ordet coronavirus i rubriken och den 18 mars skriver jag att mässorna inte längre är öppna för de troende i Finland. Sen öppnades de ju igen, men till något normalliv har vi inte återgått.

Fast på ett år normaliseras det onormala. Även om mässorna inte längre firas utan troende, känns det inte osannolikt att det kan gå därhän igen, så som antalet smittade stiger i synnerhet här i Nyland.

Innan den första coronamånaden hade gått till ända skrev jag inlägget Å, vad jag saknar mässan! Det känns på något sätt dubbelt allt läsa det idag. Å ena sidan tänker jag "Ja, just så" - men samtidigt känns det å andra sidan avlägset. Oändligt avlägset. Lite som att tänka på hur det är att vara mätt när man är hungrig. Man vet, men man vet ändå inte. Man vet att det känns bra, men det man känner i nuet är bara hungern. Jag minns inte längre hur det känns att vara mätt på mässor. För ett år sedan mindes jag det. På ett år bleknar många minnen.

Idag är det exakt fem år sedan jag och 25 andra pilgrimer flög till Rom för vår jubelårsvallfärd. Fem år. Fem och år och ett hel värld. I blogginlägget Mycket vill ha mer försökte jag för nästan exakt ett år sedan förklara hur totalt den resan lade om min interna kompass.

Vi ska strax landa på Fiumicino-flygfältet i Rom den första mars 2016.

Då skrev jag: "Jag törstar efter Kristus. Och det enda som släcker den törsten är Han själv i mässan."

Ja, så är det. Precis så. Och hur mycket sorg och smärta har inte den törsten orsakat under det år som har gått häremellan. Herre, förbarma dig!

Och ändå. Jag är oändligt hellre törstig än jag återgår till ett liv där jag inte vet att det finns något som släcker den törsten.

Och för att den törsten inte ska bli till navelskåderi avslutar jag med förbönen ur dagens Laudes:

Lovad vare Gud vår Fader, som ger oss denna dag av nåd för att vi skall ge honom lovprisningens offergåva. Vi ber till honom och säger:
R. Fostra oss, Herre, med ditt himmelska ord.

Allsmäktige och barmhärtige Gud, ge oss bönens och botens anda
- och en brinnande kärlek till dig och vår nästa.
Låt oss samverka med dig för att allt skall förnyas i Kristus
- så att rättvisa och fred kan råda på vår jord.
Öppna våra ögon för skapelsens värde och skönhet
- och låt oss så förena den med oss i lovsång till dig.
Förlåt oss, Fader, förlåt oss, ty vi har förbisett Kristi närvaro i behövande och besvärliga människor
- och inte vördat honom i dessa våra bröder.

"Lengsel etter Ham som bor i tabernaklet"

26/2/2021

Det är lite mer längtan igen idag. Lite mer "lengsel etter Ham som bor i tabernaklet", som bildtexten på St Olav katolske domkirkemeninghets FB-sida så träffande uttryckte det.

Jag såg den fina bilden precis efter att jag hade deltagit i korsvägsandakten i St Olav kirke, strax före lunchmässan på St Olavs FB-sida. Precis före korsvägen lade jag ut en egen längtan-bild på Instagram med glasmålningsfotot från S:t Henrik som är ingångsbild för det här inlägget också.

I Norge är mässorna inte öppna för allmänheten på grund av coronan, så det enda man kan göra är som personen på bilden: falla på knä utanför, så nära man kan komma Honom som bor i tabernaklet.

Den bilden säger allt om hur smärtsamt det är när kyrkorna är stängda.

I all sorg, bedrövelse och längtan är jag oändligt glad över alla de många församlingar som når de troende på olika sätt. Som i Trondheim, till exempel, där man firade askonsdagsmässan utomhus för att så många som möjligt skulle kunna delta. Heja Norge!

"Lösa föremål får ej tas med under åkturen"

24/2/2021

För flera år sedan besökte jag Gröna Lund i Stockholm med min gudson. I ett ögonblick av bristande självbevarelsedrift föreslog jag att vi skulle åka en tur i Kvasten, en av den där nya typen av berg- och dalbana där du hänger under rälsen i stället för att sitta i en vang (som i Borgbackens berg- och dalbana, som fyller 70 år i år). Mina inneröron tål inte karuseller längre (har inte gjort det på 30 år), men berg- och dalbanor brukar jag tycka att är skoj.

Själva färden minns jag inte längre så noga. Jag minns att vi överlevde (men att gudsonen inte har visat något intresse för Gröna Lund under senare Stockholmsbesök) och att jag tyckte att det gick för fort, både i fråga om fart och i fråga om längd på åket.

Det jag minns bäst så här efteråt är faktiskt skylten på väg till åket: "Lösa föremål för ej tas med under åkturen." Jag tog en bild av skylten - minns inte längre varför, en tid fotade jag ofta skyltar när jag reste i Sverige, bara för att veta hur man där formulerar sig i skyltsammanhang - och då och då ser jag den när jag letar efter något annat foto på datorn. Idag var igen en sådan dag.

Det jag frapperades av den här gången är att texten på skylten passar så bra in i fastan. Här och nu handlar det ju precis om att skala bort av det där onödiga och fokusera på det som är viktigt. Det som ibland nuförtiden hamnar i skymundan är att alla fredag under året är botdagar, inte bara under fastan. Här i Norden behöver man inte alltid avstå från just köttmat på fredagar, man kan göra bot på något annat sätt.

I fastemandatet för Stocholms stift står det så här om fredagarna som botdagar:

På fredagarna under hela året skall alla som fyllt 14 år uppfylla den av kyrkan föreskrivna botgöringen. Detta sker t.ex.

Om att vara där man ska vara

23/2/2021

Jag hann vänja mig vid att det var vinter på riktigt. När det töade häromdagen kändes det ovant - och otrevligt, för ett lager smältvatten på isiga blir ju vansinnigt halt - och ovälkommet. Nu är det kallare igen och det är om möjligt ännu halare, eftersom smältvattnet frös till en spegelblank yta. Lite spegelblankt känns det annars också. Det är svårare att få grepp om tillvaron, nämligen, när jag inte får den rytm i veckan som jag är van att söndagsmässan ger. Dagarna flyter ihop, precis som vattnet på isen.

De senaste coronadirektiven för Helsingfors katolska stift (på finska, svenska och engelska) påminner om att vi fortfarande ska helga vilodagen även om söndagsplikten inte gäller under pandemin. Jag har jobbat de flesta lördagar den senaste tiden, men på söndag håller jag ledigt. Men en webbmässa får det inte att kännas som söndag. Eller just då känns det förstås som söndag, men i efterhand skiljer jag inte den dagen från andra dagar.

Skärmdump från webbsändningen av lovsångsmässan i kyrkan Holy Family i Syracuse, NY, i söndags.

En dag med många böneämnen

20/2/2021

Igår var jag i Helsingfors och mitt program tillät precis en snabbvisit i S:t Henrik för bön. Tack gode Gud för det! För böneämnen finns det ju nog gott om i dessa tider. Coronavirusets framfart och alla de som har drabbats av covid eller oroar sig för anhöriga som har covid och som de inte ens kan hälsa på. Att vaccineringen går så långsamt samtidigt som den så kallade brittiska varianten av viruset sprids även här i Nyland. Och vaccinmotståndarna som behöver våra förböner, så att de hittar ut ur sina "kaninhål" (dem kan man lära sig mer om i den uppmärksammade SVT-dokumentären Vaccinkrigarna). Idag läser jag dessutom att miljoner hotas av svält i Tigray i Etiopien på grund av det pågående - och nästan bortglömda - kriget där.

Häromdagen berättade jag att jag valde en webbmässa i katedralen Vancouver eftersom jag varit i den kyrkan på riktigt. Idag påminner Facebook mig om att jag för två år sedan gick i mässan i den marianska helgedomen The Grotto i Portland, Oregon. Det får mig att ta en titt på The Grottos webbplats, men stormen som har gjort att släktingarna i Portland har varit utan el i flera dagar har förstås drabbat helgedomen också. Mässan streamas från klostret i stället för den helgedomens stora kyrka och parken är stängd på grund av fallna grenar och andra stormskador.

Det finns så mycket att be för, be om, be kring. Det känns - igen - trösterikt att kunna luta sig tillbaka på kyrkans bön, tidegärden, som fortsätter dag ut och dag in, sekel efter sekel, under och mellan katastrofer av olika slag och magnitud.

En annan påminnelse om att kyrkans bön fortsätter i ett annat tidsperspektiv än en människas liv är ett citat ur en katolsk bönbok som gavs ut på finska för över 70 år sedan.

Krucifixet på S:t Henriks sakramentskapells yttervägg vetter mot Fabriksgatan och har markerat Kristi närvaro i världen i hela mitt liv.