Tama eller vilda fåglar?

Ordet "pingst" är lite svårt att greppa, tycker jag. Från engelskans "Pentecost" är vägen mycket kortare till grekiskans Πεντηκοστή (Pentēkostē), som betyder femtionde, eftersom pingsten firas femtio dagar efter påsk, men det är bara att acceptera att ordet har bytt form och gömt sitt ursprung ganska effektivt. Finskans "helluntai" hjälper inte heller, inte ens efter att jag har lärt mig att det är ett lånord från svenskan från den tid pingsten helt enkelt kallades för "hælgho dagher", helgdag.

På pingsten firar vi kyrkans födelsedag och den helige Andes utgjutande. Det är en helgdag som på något sätt tillfredsställer en längtan och läker sorgen efter en stor sorg, tänker jag mig.

Det var ju rätt mycket upp och ner i livet för lärjungarna när det begav sig. Ganska peppade strax efter måltiden den dag som skulle bli känd som skärtorsdagen, sen allt det hemska på långfredagen och en - tänker jag mig - ganska hopplös dysterhet på påskafton, när luften hade gått ur dem helt. Sen kom påståendena om uppståndelsen, som måste ha väckt ett hopp mitt i en övertygelse om att något som redan var maximalt illa plötsligt och helt oväntat hade blivit ännu värre (om någon hade stulit Jesu kropp, till exempel) och så en seriös high när det visade sig att alla löften faktiskt infriades och deras rabbouni, mästare, verkligen hade uppstått från de döda.

Men det var ju inte klart med det. Efter himmelsfärdsdagen skulle jag nog ha känt en liten svacka, tror jag.

Det skulle nog vara svårt att inte tänka: Han vandrade här med oss, så miste vi honom men han kom tillbaka. Och nu ska vi klara oss utan honom igen. (Någonstans  tänker jag mig att det finns ett behov att skälla ut min kompis Jesus för att han gjorde det så här, men när han är med mig och lägger ut texten och förklarar hur det hänger ihop och vad profeterna sade och ... ja, då låter det allt rimligt igen. För så fort han inte är här och förklarar och visar så blir det lite dunkelt och irriterat igen, tänker jag mig. Hur tydligt och klart det än är när han är med oss.)

Duvan i baldakinen ovanför högaltaret i Peterskyrkan symboliserar Anden.

Och det är förstås där den helige Ande kommer in i bilden. För att vi alltid ska ha Gud hos oss, om vi bara har förstånd att komma ihåg det. Och i det sammanhanget, när jag tänker på den helige Ande, så kommer jag att tänka på ett citat av Elmer Diktionius som jag läste häromdagen. Om att det är de tama fåglarna som längtar, de vilda flyger.

På nåt sätt fick jag ett behov att sätta de fåglarna i sammanhang med Anden.

Blott de tama fåglarna har en längtan,
de vilda flyger.
         - Elmer Diktonius

Problemet är att jag inte kan bestämma mig för om den fågel som har Anden är tam eller vild. Längtar vi, för att vi har fått Anden? Eller flyger vi , för att vi har fått Anden?

Den helige Thomas av Aquino, C.S. Lewis och många andra pekar på vår längtan efter Gud som ett gudsbevis. Att vi längtar pekar i sig på att det vi längtar efter finns. Hunger signalerar att vi kan äta och bli mätta. Längtan efter en tillvaro med Gud pekar på att himlen finns, att vår längtan har ett mål och en uppfyllelse med Gud.

If we discover a desire within us that nothing in this world can satisfy, also we should begin to wonder if perhaps we were created for another world.
         - C.S. Lewis​

Men flyger jag mot målet eller längtar jag?

Diktionius' bild påminner mig om Selma Lagerlöf och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, där de vilda gässens rop får den vita tamgåsen att bestämma sig för att flyga med dem upp till Lappland. Lagerlöf gör tydligt skillnad mellan vild och tam, precis som Diktonius, men kanske jag måste frigöra mig från den dikotomin? Kanske jag både kan längta och flyga?

Katolska kyrkans katekes konstaterar entydigt: "Längtan efter Gud finns nedlagd i människans hjärta, ty hon är skapad av Gud och för Gud. Gud upphör aldrig att utöva dragningskraft på människan, och det är bara i Gud som människan finner sanningen och den lycka hon oupphörligen söker" (KKK 27).

Men katekesen konstaterar också att människan "föll för frestelsen och gjorde det onda. Hon har kvar längtan efter det goda, men hennes natur är sårad av ursynden. Hon har blivit benägen för det onda. Hon riskerar att ta fel: Det är alltså inom sig själv som människan är splittrad. Därför framstår människans hela liv, individuellt och kollektivt, som en dramatisk kamp mellan ont och gott, mellan ljus och mörker" (KKK 1707).

Och det är väl i den kampen jag ser valet mellan tam och vild. Jag vill hellre vara Guds tamgås än en vild gås utan Gud. Och med John Milton (i sonett 19, On His Blindness) vidhåller jag att även de som tåligt väntar kan tjäna Gud.*

Katekesen fortsätter: "Genom sitt lidande har Kristus befriat oss från Satan och synden. Han har förvärvat det nya livet i den helige Ande åt oss. Hans nåd återställer det som synden hade förstört i oss" (KKK 1708). Och där har vi ju den helige Andes livgivande och återställande nåd.

"Den som tror på Kristus blir Guds barn. Detta barnaskap hos Gud förvandlar honom och ger honom gåvan att följa Kristi exempel. Det ger honom förmågan att handla rätt och göra det goda. I förening med sin Frälsare uppnår lärjungen kärlekens fulländning, heligheten. Det moraliska livet mognar under nådens inflytande och når sin fulländning i det eviga livet, i himlens härlighet" (KKK 1708-1709).

Ja tack, himlens härlighet är precis det jag vill ha! Och ibland betyder det väl att man måste tygla sin impuls att flyga fritt, ibland att man får susa fram mot sitt längtans mål. Det gäller bara att hålla koll på riktningen, så man alltid strävar efter att komma närmare Gud. Och när man justerar den kompassen är bikten ovärderlig.

Fåglarna flyger fria över floden Seine i Paris under det som blev min sista utlandsresa före coronan.

Glad pingst!
​

---

EDIT: *Tuve Skånberg har gjort en svensk översättning av dikten (fast inte i sonettform) och då blir den sista raden De tjänar också som blott står givakt.