Kristus, vår lykta, livets goda källa, du har för världen öppnat väg till glädjen, du som med blodet räddat oss ur dödens eviga mörker. Där är det där ordet "glädje" igen. Och samma tema fortsätter i Psalm 92 (jag citerar ur Bibel 2000, Oblatmissionärerna använder en äldre översättning): Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att var morgon förkunna din nåd och var natt din trofasthet till toner av tiosträngad harpa, till lyrans klang. Dina gärningar, Herre, ger mig glädje, jag jublar över vad du har gjort. Herre, vilken storhet i ditt verk, vilket djup i dina planer! (Ps 92:2-6) |
Jag vaknar tidigt fast jag hade tänkt ha sovmorgon. Det betyder att Oblatmissionärernas breviar automatiskt erbjuder dagens läsningsgudstjänst i stället för Laudes, så jag börjar dagen där. Jag fastnar för en rad i dagens andra läsning, den av Ambrosius av Milano: Att vila i Gud och se hans härlighet, det är gästabudet och den fulla glädjen och friden. Jag kollar hur det går för England i cricketmatchen mot Indien (svar: uselt) och fortsätter med Laudes. Dagens hymn förkunnar:
0 Comments
Hela förbönen i dagens laudes
Guds barmhärtighet har blivit synlig i Kristus. Låt oss be med stor tillförsikt: R. Herre, kom ihåg att vi är dina barn. Lär oss att djupare förstå kyrkans mysterium - så att hon för oss och för alla blir frälsningens sakrament. Du som älskar människan, lär oss att lämna vårt bidrag till den mänskliga gemenskapen - så att vi främst söker ditt rike. Låt oss i Kristus finna det som kan släcka vår törst - han som är den enda källan med levande vatten. Förlåt oss alla våra missgärningar - och led våra fötter in på rättfärdighetens och barnaskapets väg. Slutbönen i dagens Laudes Allsmäktige Gud, du visar oss i Kristus att den sanna härskaren är den som tjänar dig. Låt oss, på förbön av den helige Kasimir, bli dina tjänare för evigt i helighet och rättfärdighet. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.
Bilden i dagens inlägg är en Hilma af Klint som jag såg på Guggenheimmuseet i New York för ett par år sedan. Den är också enkel men tål att titta på länge. (Det finns f.ö. en dokumentär om Hilma af Klint på Arenan som bäst.) Förbönen ur dagens Laudes:
Vi tackar vår himmelske Fader. Må vi ta emot den helige Ande, låta honom verka i oss och rena vårt hjärta och vår kärlek. Därför ber vi: R. Ge oss, Herre, din helige Ande. Låt oss leva och mättas av varje ord - som utgår ur din mun. Lär oss sträva efter kärleken, inte blott i stora ting - utan främst i vardagens enkla uppgifter. Lär oss avstå från allt överflöd - för att hjälpa dem som lider brist. Låt oss i vår dödliga kropp bära med oss den död som Jesus fick lida - han som ger oss liv genom sin kropp och sitt blod.
Fast på ett år normaliseras det onormala. Även om mässorna inte längre firas utan troende, känns det inte osannolikt att det kan gå därhän igen, så som antalet smittade stiger i synnerhet här i Nyland. Innan den första coronamånaden hade gått till ända skrev jag inlägget Å, vad jag saknar mässan! Det känns på något sätt dubbelt allt läsa det idag. Å ena sidan tänker jag "Ja, just så" - men samtidigt känns det å andra sidan avlägset. Oändligt avlägset. Lite som att tänka på hur det är att vara mätt när man är hungrig. Man vet, men man vet ändå inte. Man vet att det känns bra, men det man känner i nuet är bara hungern. Jag minns inte längre hur det känns att vara mätt på mässor. För ett år sedan mindes jag det. På ett år bleknar många minnen. Idag är det exakt fem år sedan jag och 25 andra pilgrimer flög till Rom för vår jubelårsvallfärd. Fem år. Fem och år och ett hel värld. I blogginlägget Mycket vill ha mer försökte jag för nästan exakt ett år sedan förklara hur totalt den resan lade om min interna kompass. Då skrev jag: "Jag törstar efter Kristus. Och det enda som släcker den törsten är Han själv i mässan." Ja, så är det. Precis så. Och hur mycket sorg och smärta har inte den törsten orsakat under det år som har gått häremellan. Herre, förbarma dig! Och ändå. Jag är oändligt hellre törstig än jag återgår till ett liv där jag inte vet att det finns något som släcker den törsten. Och för att den törsten inte ska bli till navelskåderi avslutar jag med förbönen ur dagens Laudes: Lovad vare Gud vår Fader, som ger oss denna dag av nåd för att vi skall ge honom lovprisningens offergåva. Vi ber till honom och säger:
Den bilden säger allt om hur smärtsamt det är när kyrkorna är stängda.
I all sorg, bedrövelse och längtan är jag oändligt glad över alla de många församlingar som når de troende på olika sätt. Som i Trondheim, till exempel, där man firade askonsdagsmässan utomhus för att så många som möjligt skulle kunna delta. Heja Norge!
Det jag frapperades av den här gången är att texten på skylten passar så bra in i fastan. Här och nu handlar det ju precis om att skala bort av det där onödiga och fokusera på det som är viktigt. Det som ibland nuförtiden hamnar i skymundan är att alla fredag under året är botdagar, inte bara under fastan. Här i Norden behöver man inte alltid avstå från just köttmat på fredagar, man kan göra bot på något annat sätt. I fastemandatet för Stocholms stift står det så här om fredagarna som botdagar:
På fredagarna under hela året skall alla som fyllt 14 år uppfylla den av kyrkan föreskrivna botgöringen. Detta sker t.ex. Jag hann vänja mig vid att det var vinter på riktigt. När det töade häromdagen kändes det ovant - och otrevligt, för ett lager smältvatten på isiga blir ju vansinnigt halt - och ovälkommet. Nu är det kallare igen och det är om möjligt ännu halare, eftersom smältvattnet frös till en spegelblank yta. Lite spegelblankt känns det annars också. Det är svårare att få grepp om tillvaron, nämligen, när jag inte får den rytm i veckan som jag är van att söndagsmässan ger. Dagarna flyter ihop, precis som vattnet på isen.
Igår var jag i Helsingfors och mitt program tillät precis en snabbvisit i S:t Henrik för bön. Tack gode Gud för det! För böneämnen finns det ju nog gott om i dessa tider. Coronavirusets framfart och alla de som har drabbats av covid eller oroar sig för anhöriga som har covid och som de inte ens kan hälsa på. Att vaccineringen går så långsamt samtidigt som den så kallade brittiska varianten av viruset sprids även här i Nyland. Och vaccinmotståndarna som behöver våra förböner, så att de hittar ut ur sina "kaninhål" (dem kan man lära sig mer om i den uppmärksammade SVT-dokumentären Vaccinkrigarna). Idag läser jag dessutom att miljoner hotas av svält i Tigray i Etiopien på grund av det pågående - och nästan bortglömda - kriget där.
En askonsdag när mycket var annorlunda och allt ändå som förut. Coronan gjorde att påven firade askonsdagsmässan i Peterskyrkan i stället för med dominikanerna i Santa Sabina som han brukar. Coronan (i kombination med påvens ischias?) gjorde - igen - att mässan firades vid altaret bakom högaltaret i stället för under bronsbaldakinen och ovan aposteln Petrus grav. Coronan gjorde att jag satt hemma och följde med mässan via YouTube i stället för att ta tåget till någondera kyrkan i Helsingfors, som jag brukar på askonsdagen. Men askonsdagen var en faste- och abstinensdag som vanligt (vilket innebär att man avhåller sig från köttmat och äter mindre än andra dagar) och jag började fastan med en massa goda föresatser, vilket förstås också hör till. På grund av min köttallergi låter jag bli att äta däggdjurskött eller mjölkprodukter året om, men det återstår att se hur det går med att minska på intaget av marmelad och mörk choklad (dvs. de godsaker som har ersatt min tidigare diet av mjölkchoklad).
Det var något strul med webbsändningen från S:t Henrikskatedralen igår morse, så jag kunde inte "gå" i den mässa jag hade tänkt. Efter en 10-kilometerspromenad i solsken och snö, middag och diverse andra göromål konstaterade jag att det var hög tid att kolla in mässutbudet på mass-online.org kl. 21 finsk tid. Ett av alternativen visade sig vara 11-mässan i Vår Fru av Rosenkransens katedral, Our Lady of the Holy Rosary Cathedral, i Vancouver på den kanadensiska västkusten, så jag valde den, eftersom det är en kyrka jag faktiskt firat mässa i fysiskt också.
Idag bläddrade jag tillbaka till år 2012 på Facebook, som också bekräftade att jag mindes rätt: "På väg till mässan i Holy Rosary Cathedral ett kvarter från hotellet här i Vancouver," hade jag skrivit, "sen frukost och packning - och så är det dags för dryga 17 timmar på tre flygfält och två flyg innan jag kan ta tåget hem."
|
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|