Häromdagen dök det upp en livevideo i mitt Facebookflöde precis som jag hade tänkt gå och lägga mig. Det var amerikanska Chesterton-sällskapets rosenkransbön, så jag tänkte att den passar bra som kvällsbön så här i maj.
Det som får mig att skriva om det nu är de fina intentionerna som ingick i rosenkransbönen med invävda bibeltexter. |
I samband med det tredje mysteriet, Jesus predikar omvändelse till Guds rike, bad vi för andliga kallelser, "för helighet för präster, seminarister och ordensfolk och dem som utreder som de är kallade till prästerskapet eller ordensliv", men också för sekulära kallelser "för helighet för dem som strävar efter att använda sin litterära och konstnärliga begåvning till Guds ära" och också om "helighet för journalister, utbildare, vetenskapare, vårdgivare, jordbrukare, arbetare, hantverkare, företagare, kontorsarbetare, dem som arbetar med teknologi, serviceyrken och hälsovård och som arbetar med kristen omsorg och mission" samt för "helgelse för alla offentliga tjänstemän och myndighetsanställda".
Wow! Det kändes bra att be så specifikt för så många grupper av människor, men framför allt att be för deras helgelse och helighet. Det är ju helighet vi alla är kallade till.
Och på den punkten har kardinal Robert Sarah, prefekt för Kongregationen för gudstjänstliv och sakramentsförvaltning, något att säga oss också: I ett brev till de troende i söndags påminner han om hur viktig mässan - och eukaristin - är för vår helgelse. Men han påpekar också att vi kanske har gjort oss skyldiga till slentrian i fråga om vår inställning till eukaristin och hur vi tar emot och hanterar Kristi kropp i altarets sakrament.
I det fallet kan coronan vara en välbehövlig väckarklocka, seignalerar kardinalen. |
Ja, minsann! Jag hoppas verkligen att jag aldrig mer ser det som en självklarhet att jag kan stiga in i en kyrka och be framför tabernaklet, utan att jag hädanefter - så fort tillfälle igen ges mig - verkligen förstår att på ett nytt sätt vara tacksam för altarets sakrament och Kristi fysiska närvaro.
|
Kardinal Sarah påpekar också att Gud nu ger oss nåden att förstå hur mycket vi saknar våra kyrkor. Det är inte av en slump vi har börjat bygga kyrkor i våra städer och byar - det är för att vi behöver ett ställe som är heligt, alltså helt reserverat för Gud och gudstjänst.
Den insikten passar min med vad jag själv har gjort och vad jag också har hört av andra: att vi när vi inte har möjlighet att gå till en katolsk kyrka och be inför altarets allraheligaste sakrament går till närmaste lutherska kyrka. Hellre ett rum som är tillägnat Gud även utan tabernakel än inget rum alls. Så kanske det här kan vara en tid av tillväxt i ekumeniken också? Det gäller ju att leta efter det positiva bland all sorg och bedrövelse! |