Igår tog jag en eftermiddagspromenad och tog en solig bild av Lilla Elsas kors (som jag skrev om häromdagen) intill S:ta Katarina kyrka. Det kändes roligt att "hälsa på" när jag vet att hon inte är bortglömd. För bortglömd är hon definitivt inte. Gravkorset vid kyrkan har fått många andra att också undra över henne - och bli glada åt att få veta mer. Jag tror att vi är många som gläder oss över att Lilla Elsa har släktingar i livet som tänder ljus vid mormors systers grav vid jul. Kanske det är speciellt viktigt så här i coronatider att veta att någon som vid första anblicken ser ensam och övergiven ut inte är det. Undra på att det var soligt och varmt bland gravarna vid kyrkan igår. |
Jag vet inte om Lilla Elsa själv hann bo i det stora huset på Alingsåsgatan eller om hon bara hörde talas om byggplanerna, men i det huset växte hennes lillasyster Doris upp. Idag kallas det i Karis för Lönngrens hus eftersom Doris (som jag skrev igår) gifte sig med Bertel Lönngren. |
Jag är glad åt att jag vet allt det här inte för att det påverkar min vardag (mer än en promenadriktning), utan för att den kunskapen utgör några av de i sig tunna trådar som bildar den väv som är mitt sociala sammanhang. Det är band som jag vill värna om. Det är en fråga om solidaritet, men också en fråga om hur vi vill vara människor. No man is an island och allt det där.
Att vara människa är att ta hand om sina medmänniskor, men det innebär också ett ansvar för vårt byggda kulturarv. Därför är jag glad åt att Lilla Elsa har levande släktingar samtidigt som jag sörjer de mindre ihågkomna gravarna på baksidan av S:ta Katarina.
Bakom kyrkan mår gravarna betydligt sämre, ett av korsen har rent av gått av. Har Amanda Josefina Öhman (?) som kanske dog år 1902 släktingar i livet? Eller har jag fel som tror att det är någon annan an de anhöriga som ansvarar för gravarna kring kyrkan? Jag tycker i alla fall att det ska vara vårt gemensamma ansvar, eftersom vi är människor tillsammans. Och de heligas gemenskap förenar oss med dem som har gått före. |
Och då är jag glad åt att mina efterforskningar kring Lilla Elsa har fått mig att tänka på en annan dimension av de heligas gemenskap, nämligen helgonkulten. Reformationen gjorde att alla dokument kring kanoniseringen av salige Hemming kom bort så vi har svårt att "bevisa" för Vatikanen att han lämpar sig ypperligt för helgonförklaring. Det betyder att vi får vänta på och be om ett lämpligt under för att processen ska gå vidare igen. Men ett av kraven - och det oberoende av dokumentation - är att kulten ska vara levande. |
Men om vi minns honom - om vi gör med kommande generationer precis som min allt-annat-än-katolska farfar gjorde med mig: med vördnad besökte vi salige Hemmings relikvarium i Åbo domkyrka - då finns det hopp om att våra böner bär frukt. Under dryga 400 år var helgonkulten förbjuden i Finland, men än minns vi biskop Hemming.
Här i Karis - precis som i Hemmings Åbo - känns den katolska tiden närmare än den gör i Helsingfors (vilket ju är naturligt, med tanke på att det var Gustav Vasa som grundade vår nuvarande huvudstad). När coronaepidemin är över kommer heliga Katarina av Alexandria som vanligt att titta ner på kyrkobesökarna i Karis kyrka från glasmålningen i altarfönstret. Hennes attribut hjulet sitter igen på gamla stadshuset sedan Karis vapen återbördades dit. Och så heter ju det svenska lågstadiet Katarinaskolan. Inte kan man påstå att vi här har glömt vilket helgon kyrkan tillägnades, även om alla inte längre ber om hennes förbön. |