Guds barmhärtighet

Jag är på plats i god tid. Klockan 13.30 ska fader Rafal Czernia SCJ komma och fira mässa i S:ta Katarina - halleluja! - men jag har lovat vara på plats redan kl. 13, för då blir det inga problem med att kyrkan måste låsas mellan att Jan Hellberg, som är tf. kantor i Hangö församling men bosatt i Karis, övar på orgeln och vår mässa. Efter mässan blir jag också kvar i kyrkan tills den lutherska kyrkoherden Pentti Raunio kommer till kyrkan för att förrätta ett dop kl. 15 i stället för att försöka sätta mig in i hur man låser kyrkan.

Både Jan och Pena verkar glada åt att prata en stund - på väldigt tryggt avstånd. Jan står uppe på orgelläktaren och jag nere i kyrkan medan vi talas vid. Mellan Pena och mig är det också minst fem meter hela tiden. Med båda talar jag om den stora glädjen jag känner över att få gå i mässan igen efter en dryg månads påtvingad coronapaus.

- Då kan du tänka dig hur det känns för mig, säger Pena. Första skärtorsdagen som jag inte kunde fira nattvardsgudstjänt sedan 1974!

I Karis-Pojo svenska församling hade man nämligen valt att inte fira nattvardsgudstjänst för att inte ställas inför valet om vilka sju församlingsmedlemmar som skulle få komma till kyrkan och nattvardsbordet. Att kyrkoherden kände stor sorg över beslutet är uppenbart.

Jan skulle ha spelat orgeln i Hangö under den nattvardsgudstjänst som firades där och streamades, men han var lite snuvig, så det blev en annan organist som fick den möjligheten i stället.

I pausen mellan att Jan lämnar kyrkan och fader Rafal dyker upp hinner jag tacka Gud - och ser plötsligt att det står något i kanten på glasmålningen i altarväggen. Har jag aldrig sett det förut eller har jag bara glömt bort det?

Kommen till mig I alle som arbeten och ären betungade och jag skall vederkvicka eder.

Precis så känns det. Jag var betungad, men jag får komma till Kristus och bli vederkvickt. Halleluja!

När fader Rafal kommer är handsprit det första vi talar om. Jodå, det fanns en flaska vid ingången till kyrkan. En liten flaska, konstaterar fader Rafal. Jag försäkrar att jag inte har kommit oförberedd till kyrkan. Jag tackar min kyrkoherde för att han har kommit för till Karis för att fira mässa, kollar sedan att alla i prästgården är friska - jodå, tillsvidare mår alla bra, men det känns konstigt att fira mässa för en kamera. Jag försäkrar att vi tittare nog finns.

- Klockan halv elva eller något sådant tittade jag in i kyrkan som jag brukar och skulle precis fortsätta med andra sysslor när jag såg en rörelse vid dörren i sakristian, så jag blev kvar på streamen. Sen kom fader Mis ut och firade mässa, men den mässan fanns inte i kalendern, säger jag.

Fader Rafal ser glad ut, men medger att den mässan inte fanns med i kalendern.

Nu är vi två församlingsmedlemmar på plats och fördelar läsningarna mellan oss: Jag läser första läsningen på svenska, responsoriepsalmen på finska medan A läser dagens andra läsning på finska och fader Rafal förstås läser evangeliet. Fader Rafal konstaterar att han inte har tagit sångböckerna med sig. Vi försäkrar att det passar bra. Ingen säger ut det jag antar att vi alla tänker: I coronatider är det inte läge att bläddra i gemensamma sångböcker.

"Äntligen stod prästen i predikstolen.
Församlingens huvuden lyftes. Så, där var han ändå! Det skulle inte bli mässfall denna söndagen såsom den förra och många söndagar förut."

Ur Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf

Andra påsksöndagen firar katolska kyrkan ju nuförtiden som Den gudomliga barmhärtighetens söndag - och det passar verkligen in.

Mässan känns... kanske förklarad är rätt ord. Renare, klarare, tydligare. Det finns ingen slentrian någonstans. Kanske jag är så trög att jag behöver en fasta till och med från mässan för att förstå bättre. Jag vet bara att jag ser orden i Gloria på ett helt nytt sätt nu. Aldrig har påsktidens första Gloria gjort ett sådant intryck på mig förr.

Me ylistämme sinua, me siunaamme sinua, me palvomme sinua, me kunnioitamme sinua sinun suuren kunniasi tähden. Vi lovar dig, vi välsignar dig, vi tillber dig, vi prisar och ärar dig, vi tackar dig för din stora härlighet.

​Jaa, precis så! 

Rubriken om mässa "med folket" berör.

Dagens läsningar passar förstås in perfekt, eftersom det är påskglädje i texterna och i mitt hjärta. Tack, tack, tack! Halleluja! I synnerhet psaltarpsalmen (Ps 118) uttryckte mina känslor. Det var underbart att läsa de här raderna i mässan:

Jag ropade till Herren i mitt trångmål.
Herren svarade, han förde mig ut i frihet.
Herren är med mig – jag har ingenting att frukta:
vad kan människor göra mig?
Herren är med mig, han hjälper mig,
jag skall triumfera över mina fiender.

Efteråt hittade jag ytterligare en text som passar bra, ur Klagovisorna:
​
Tanken på min nöd och hemlöshet
är malört och gift.
Den lämnar mig inte,
och jag är betryckt.
Detta går mig till sinnes,
därför våndas jag.

Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny -
stor är din trofasthet.

Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom.
Herren är god mot den som kommer till honom,
mot den som sätter sin lit till honom.
Det är gott att hoppas i stillhet
på hjälp från Herren.

Klag 3:19-26