Det är också ett år sedan terrorattackerna mot kyrkor i Sri Lanka. Det känns på något underligt sätt mindre avlägset, kanske just för att det var fysiskt avlägset den gången, medan det fortfarande är ovant att det finns ett avstånd till katedralen i Helsingfors. (Dessvärre innebär coronakrisen inte att attackerna mot kyrkor är över; senast igår läste jag om en kyrka i Sydafrika som hade blivit utsatt för vanhelgande och stöld.)
Jag är inte heller den enda som funderar på det där med tid och hur konstigt den beter sig just nu. Anita Goldberg skrev häromdagen i Sydsvenskan att tiden under coronakrisen har "blivit extremt påtaglig":
"Tiden som accelererat under hela det moderna projektet, för att explodera med IT-teknikens segertåg och totala intrång i våra liv med sina digitala ur och nanosekunder, har under den senaste månaden ökat hastigheten lika exponentiellt som smittkurvorna, dödskurvorna, arbetslöshetskurvorna och konkurskurvorna. Hastigheten i skeendet är så exempellös att det i sig är brutaliserande. Det jag ena dagen velat argumentera för eller kanske skriva om, är redan ett par dagar senare passé, jag minns knappt vad jag blev så upprörd över eller så övertygad om." |
Anita Goldberg skriver också att vi upplever varje dag och vecka som oändlig samtidigt som tiden rör sig snabbare än någonsin i människans historia. Det passar in med det jag observerar av mina FB-vänners dagar. Men Goldberg tar det ett steg längre och pekar på att vår inriktning på att komma över krisen är som barn i baksätet. "Nu sitter vi alla i baksätet på den gigantiska coronabussen och ropar: 'När är vi framme, när är det över?'”
Och jag tänker att Stockholms stift gör rätt som nu bygger upp kyrkans arbete kring en utdragen kris, en där coronabussen fortsätter köra länge utan paus och utan att vi är framme. I sina nya bestämmelser om hur man firar den heliga mässan i coronatider säger kardinal Arborelius så här: "Mycket pekar på att coronavirusets spridning kan komma att pågå ett längre tag. Därför måste vi nu hitta långsiktiga sätt att erbjuda mässfirande i vårt stift samtidigt som vi respekterar myndigheternas rekommendationer." |
Kyrkan ska inte bete sig som en tonåring. Stockholms stift gör det inte. Jag hoppas vi snart får liknande nya rekommendationer i Helsingfors stift. För det sakramentala livet behövs. I synnerhet i coronatider.
Det är i sakramenten - i synnerhet i eukaristin - som livet finns. Kyrkans liv. Vårt liv. Vi lever av sakramenten och av mässan. Och då är det inte ett alternativ att på obestämd framtid utesluta de troende från mässan. I stället måste man som i grannstiftet börja se sig omkring efter olika sätt som möjliggör mässfirande med de troende utan att bryta mot myndigheternas bestämmelser eller ta onödiga risker. För mässan är aldrig onödig - och att följa med en webbmässa är inte samma sak som att gå i mässan. Det konstaterade påven också i fredags.