"Tron bygger på en mängd olika teser av olika vikt och betydelse. Tvivlet smyger sig in i det skede då något i tesen 'skaver'. Här har vi minst två vägar framåt. Att strunta i det som känns fel eller att ta tjuren vid hornet och utmana det som skaver. Här finns förresten en tredje variant, där man konstaterar det där håller inte så jag slutar tro."
Jag tycker som Kjell att det är viktigt att ta ansvar för sin tro och reda ut det som skaver. Eller som han uttryckte det, mycket bättre än jag: "I fotspåren av ett undertryckt tvivel färdas ytligheten och oviljan att ta saker på allvar." För mig är tvivel är en naturlig del av tron. Om man inte ifrågasätter sina tankebanor hamnar man lätt in på ett spår av intellektuell ohederlighet och det tror (!) jag inte att Gud gillar. (Att vi sedan har olika förutsättningar att ta itu med diverse (eventuellt) svåra frågor i olika skeden av våra liv är en helt annan sak.) Att våga ta en ordentlig titt även på det som känns obekvämt har för mig i slutändan gett en stor trygghet. Gud tål faktiskt att vi synar den här världen - och vår bild av den - i sömmarna. |
För mig brukade brottningsmatcherna alltid sluta i matematikern Pascals logiska argument om att du har allt att vinna om du tror på Gud, för om du har fel har du inte förlorat någonting. |
|
Med åren har jag ändå märkt att mina tvivel allt mer sällan handlar om Gud/inte Gud, utan om hur kyrkan förvaltar sitt apostoliska arv. Den pågående förtroendekrisen i min kyrka tär på mig, som jag utgår ifrån att den tär på alla troende katoliker. Men i och med att inte ens det (åtminstone just nu) får mig att tvivla på Gud (fast jag till min sorg har sett andra reagera på ett annat sätt) innebär det att jag får styrka och stöd i sakramenten. Om och om igen är jag tacksam över att jag i nattvarden får gå fram till Kristus och som ett barn sätta mig i Guds famn.