Om gårdagens skrivövningar resulterar i någon "riktig" andakt som kommer att höras i radio är egentligen oviktigt just nu. Jag känner mig rikare för att jag har fått ta del av andras skrivprocesser och glädja mig åt texter som jag aldrig hade kunnat skriva. Det värmer också att det finns gemenskaper där vi kan mötas för att uppmuntra varandra i stället för att riva ner, att vi kan komma från olika sammanhang och kyrkor men hitta så mycket att dela, att vi kan vara generösa med våra ord och med oss själva - och få en inblick i varandras världar och på så sätt bredda vår egen.
Och sist men definitivt inte minst: den stora glädjen att vi kan och får be tillsammans.