I min Faders hus

Petrus och Paulus, be för oss

29/6/2020

Idag firar kyrkan de heliga apostlarna Petrus och Paulus. I kyrkans martyrologium heter det att de båda förkunnade Kristi evangelium i tro och kärlek i staden Rom och gick martyrdöden till mötes under kejsar Nero. Enligt traditionen korsfästes Petrus upp och ner och begravdes i Vatikanen, medan Paulus dödades med svärd vid Via Ostiensis.

Som jag skrev igår gör coronan att jag har svårare att gestalta dagar och veckor - före coronan hade jag någonstans i bakhuvudet en vetskap om hur många dagar det var sedan senaste söndagsmässa och därmed hur många dagar det (högst) var kvar till nästa mässa. Webbmässor kanske är lite festligare på söndagen och så är det två läsningar i stället för en före evangeliet, men i verkligheten smälter de samman för mig och jag tappar räkningen. Jag vet liksom inte längre när det har gått en vecka.

Imorgon har det gått en vecka sedan jag senast fick motta Kristi kropp. Det var en tisdag, men det var en högtidsdag och ett ljus i mörkret.

Alla större helgons dagar har också fått en ny innebörd och vikt i coronaåret, har jag märkt. Förra veckan var det Johannes Döparens dag och idag är det Petrus och Paulus vi firar.

Den nya dimensionen i min relation till helgonen handlar om att coronan har konkretiserat deras lidande. Det låter kanske förmätet, men min poäng är faktiskt den motsatta. När jag vaknar till ytterligare en dag då jag inte obekymrat kan ta tåget eller bussen till närmaste katolska kyrka (eller flyget till någon av de många som ligger längre borta) och får för mig att mitt lidande nu är oerhört stort så gör det gott att påminnas om diverse martyrer och andra helgon, vars lidande faktiskt har varit av en annan storleksordning. Och som trots det har hållit fast vid sin tro. Som trots det har uthärdat och framhärdat och avgått med segern i en kamp som har varit betydligt värre än min.

Statyn av Johannes Döparen i S:ta Katarina kyrka i Karis.

15 år av förbön

30/5/2020

Idag är det 15 år sedan min vän Anja dog. Det är 15 år som hon har bett förbön för mig och för sina barn och barnbarn och för alla som har gått förbi hennes grav och bett för henne. På hennes grav står det nämligen "Ohikulkija, olin mikä sinä olet. Tulet siksi mikä minä olen. Rukoilkaamme toistemme puolesta." Alltså: Förbipasserande, jag var vad du är. Du blir vad jag är. Låt oss be för varandra.

Jag lärde känna Anja för cirka 20 år sedan i samband med de katolska mässorna här i Karis. Vi gick hemåt från mässan tillsammans och det visade sig att vi bodde nära varandra. Hon skulle bli upptagen i katolska kyrkan och frågade om jag kunde tänka mig att bli hennes sponsor, alltså bekräftelsefadder. Självklart ville jag det.

Anja berättade att hon hade läst Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset i sin ungdom och sedan dess önskat bli katolik. Den drömmen och kallelsen fick vänta, för på den tiden lät det sig inte göra i lilla Karis, men när barnen var utflugna och hon hade blivit änka fick hon tid att förverkliga sin egen dröm. Jag kände mig hedrad över att få vara med på ett hörn.

Ungefär ett halvår innan Anja dog gav hon mig en bok som hade betytt mycket för henne: Varför jag blev katolik* från 1955, en samling berättelser av svenskar som under första hälften av 1900-talet hade hittat hem till Rom. Boken är redigerad av Sven Stolpe och innehåller texter av bl.a. Anna Lenah Elgström och Gunnel Vallquist.

"Varför jag blev katolik" gavs ut år 1955. Är det dags för en uppföljare?

I stället för att citerar någon av dem bjuder jag på några rader ur Lillie Björnstrands bidrag ”Om hur en ’helt vanlig människa’ kom att bli katolik”. Hon skriver: ”Katolska kyrkan betonar starkt plikten. Den kristnes plikt att be, plikt att gå i kyrkan, plikt att bikta och göra bot. Jag vet, att de flesta skulle säga. ’Hu, så trist! Det har väl inget värde när man inte gör det frivilligt.’ Men tvärtom! Jag underordnar mig ju av fri vilja kyrkan och följer hennes bud, trots att mina flyktiga känslor vill något annat.”

Hon avslutar sin text så här (men understrykningarna är Anjas): "Ju mer jag läser om den katolska kyrkan, desto mer grips jag av beundran, vördnad, ja - kärlek. Jag önskar innerligt, att jag en gång skall kunna bli ett lydigt kyrkans barn. En liten, liten medlem av den väldiga ecclesia militans - Guds stridande kyrka på jorden. Ännu är jag inte mogen att ta steget fullt ut. Oändligt mycket finns kvar att lära, men dagen för mitt upptagande i kyrkan närmar sig dock mer och mer, och jag vet redan nu, att den dagen kommer jag att räkna för den största dagen i mitt liv."

Tack för dina böner, Anja. Fortsätt be för oss som är kvar här i ecclesia militans.

* Boken finns bl.a. i Studium Catholicums bibliotek. För den som är nyfiken på boken rekommenderar jag också artikeln Varför jag blev katolik: Ett femtioårsminne som publicerades i tidskriften Signum år 2005.

Äntligen mässa igen

24/5/2020

Efter en dryg månad utan mässa var det dags igen lördagen den 23 maj. Pater Rafal Czernia SCJ kom till Karis och firade mässa i S:ta Katarina. Och å, vad jag är tacksam - i synnerhet som jag fick bikta mig före mässan. Deo gratias!

Båda församlingarna i Helsingfors, S:ta Maria och S:t Henrik, har infört webbanmälningar till mässan och stiftet har fått nya anvisningar för mässgång i coronatider. Världen har förändrats, men sakramenten består.

Symeon och Hanna - och himmelsk dimissionsdag

20/5/2020

Idag firar vi Kristi himmelsfärdsdag, men innan jag skriver några ord om det vill jag återgå till gårdagen. Då fick jag nämligen tillfälle att be rosenkransen i S:ta Katarina kyrka här i Karis.

Häromdagen talade jag i telefon med Marja-Sisko, som är församlingsmästare i Karis-Pojo lutherska församling, och vi uttryckte vår gemensamma sorg över allt det vi inte kan göra på grund av coronan. Hon konstaterade att hon ändå har det lättare än många andra, eftersom hon alltid kan komma till kyrkan för att be. Jag berättade att jag gärna har gått mina promenader så att jag har gått till kyrkan och då sa Marja-Sisko att hon gärna öppnar kyrkan för bön bara man kommer överens om det på förhand.

Igår passade sedan våra tidtabeller ihop och klockan 13 steg jag glädjestrålande in i kyrkan, ganska exakt en månad efter att jag senast gick i mässan där. Mässa var det ju inte den här gången, men som jag skrev häromdagen så saknar man även kyrkorummet i dessa dagar. Därför kändes samtalet med Marja-Sisko som ett bönesvar: Jag må ha långt till S:ta Maria, min församlingskyrka i Helsingfors, men S:ta Katarina finns kvar på promenadavstånd och väntar.

Och väntar.

Det ordet passade speciellt bra igår, för av någon anledning kom jag mig att be den glädjerika rosenkransens hemligheter igår i stället för den ärorika, fast det var onsdag - kanske för att jag var så strålande glad och för att den ärorika ju passar allra bäst idag när det är himmelsfärdsdag.

Hur som helst var det alltså den glädjerika rosenkransen jag bad i S:ta Katarina.

Marja-Sisko hade tänt ljus på altaret för min privata bönestund. Det gjorde mig så glad.

Guds barmhärtighet

19/4/2020

Jag är på plats i god tid. Klockan 13.30 ska fader Rafal Czernia SCJ komma och fira mässa i S:ta Katarina - halleluja! - men jag har lovat vara på plats redan kl. 13, för då blir det inga problem med att kyrkan måste låsas mellan att Jan Hellberg, som är tf. kantor i Hangö församling men bosatt i Karis, övar på orgeln och vår mässa. Efter mässan blir jag också kvar i kyrkan tills den lutherska kyrkoherden Pentti Raunio kommer till kyrkan för att förrätta ett dop kl. 15 i stället för att försöka sätta mig in i hur man låser kyrkan.

Både Jan och Pena verkar glada åt att prata en stund - på väldigt tryggt avstånd. Jan står uppe på orgelläktaren och jag nere i kyrkan medan vi talas vid. Mellan Pena och mig är det också minst fem meter hela tiden. Med båda talar jag om den stora glädjen jag känner över att få gå i mässan igen efter en dryg månads påtvingad coronapaus.

- Då kan du tänka dig hur det känns för mig, säger Pena. Första skärtorsdagen som jag inte kunde fira nattvardsgudstjänt sedan 1974!

I Karis-Pojo svenska församling hade man nämligen valt att inte fira nattvardsgudstjänst för att inte ställas inför valet om vilka sju församlingsmedlemmar som skulle få komma till kyrkan och nattvardsbordet. Att kyrkoherden kände stor sorg över beslutet är uppenbart.

Jan skulle ha spelat orgeln i Hangö under den nattvardsgudstjänst som firades där och streamades, men han var lite snuvig, så det blev en annan organist som fick den möjligheten i stället.

I pausen mellan att Jan lämnar kyrkan och fader Rafal dyker upp hinner jag tacka Gud - och ser plötsligt att det står något i kanten på glasmålningen i altarväggen. Har jag aldrig sett det förut eller har jag bara glömt bort det?

Kommen till mig I alle som arbeten och ären betungade och jag skall vederkvicka eder.

Precis så känns det. Jag var betungad, men jag får komma till Kristus och bli vederkvickt. Halleluja!

En pandemi som säger: Memento mori

14/4/2020

Kanske det är för att jag är trött på hela den här situationen - men framför allt på att inte kunna gå i mässan - som jag tänker i citat. Eller så är det bara en sådan situation att man helt naturligt famlar efter formuleringar och faller tillbaka på sådant som bättre skribenter har producerat. Det må vara hur det vill med den saken, men idag är det Shakespeare och Runeberg som gäller. Och för all del, sämre sällskap kan man ju ha.

Hos Shakespeare har Hamlet alltid varit min favorit (och man påminns om det gamla skämtet om att Hamlet är en nog så bra pjäs, den är bara så full av citat). Ett av de citaten - som faktiskt används mer på svenska än på engelska, tycker jag - är "ur led är tiden". (Inte så att man aldrig skulle säga "the time is out of joint" på engelska, men jämfört med engelskans många andra Hamlet-fraser så har det lägre frekvens än på svenska - kanske för att den bestämda formen fungerar lite "allmännare" på svenska än på engelska?) Och visst är tiden ur led just nu.

Nyfallen snö var dagens första upptäckt när jag drog upp gardinen. Coronan minskar motiven för en bildbloggare.

Det är en konstig tid vi lever i.

När jag ser tillbaka till 70-talet och största delen av 80-talet, till det kalla krigets dagar, då kändes livet inte lika historiskt, om ni förstår vad jag menar. Då var det mer som att man oroade sig för att något historiskt - ett icke-kallt krig, alltså - skulle inträffa. Men det gjorde ju inte det.

Lilla Elsas dödsannons

7/4/2020

Igår skrev jag om Lilla Elsas kors. Idag vet jag lite mer om Lilla Elsa, eftersom ett upprop i en lokal FB-grupp snabbt resulterade i hennes dödsannons i Vestra Nyland (som Västis skrevs på den tiden). Jag är inte den enda som har undrat vem Elsa var.

Nu vet jag att hennes föräldrar hette Ida och Viktor, att hon hade en syster och att familjen hette Österlund i efternamn.

Lilla Elsa hette Elsa Emilia Österlund. Google har hjälpt mig att ta reda på att systern, som i dödsannonsen är anonym, hette Doris Linnea. Hon levde till vuxen ålder och gifte sig med Bertel Valdemar Fritiof Lönngren.

Jag hoppas kunna få veta något mer om Doris Linnea och om hon och Bertel Valdemar eventuellt fick några barn.*

Men eftersom det här är Svenskfinland och världen är sökbar vet jag redan att det finns en annan koppling mellan mig och lilla Elsa än hennes gravkors.

Lilla Elsas kors

6/4/2020

Alldeles intill S:ta Katarina kyrka här i Karis står Lilla Elsas kors. Korset finns på en av de gamla gravarna intill kyrkan och det är först under mina många promenader till kyrkan de senaste veckorna som jag har börjat fundera mer över både Lilla Elsa och korset på hennes grav.

På korset finns inget efternamn, bara orden "Lilla Elsa" och hennes födelse- och dödsdatum. Hon föddes 15 januari 1901 och dog 25 maj 1908, bara sju år gammal.

Lilla Elsas kors intill S:ta Katarina kyrka

Eftersom korset står precis till höger om ingången till kyrkan har jag sett det många gånger och utan större reflektion beundrat själva korset. Det har liksom vagt påmint mig om en avlägsen släktings kors på gamla begravningsplatsen i Ekenäs, så ibland har jag ägnat honom en tanke när jag har sett korset.

Men så häromdagen tog jag ett steg närmare korset för att se vem det var som hade fått sin sista viloplats på ett så idealiskt ställe.

Utan coronaviruset hade jag knappast tagit en närmare titt, men min längtan efter sakramenten för mig nu till S:ta Katarina mycket oftare än förr. Jag har liksom tröstat mig med att ens få röra mig på vigd jord. Så det har blivit några varv runt kyrkan, något jag aldrig har sysslat med förut.

Och ett barns grav berör ju alltid på ett speciellt sätt, så jag började smått undra vem Lilla Elsa var. Vems älskade barn?

"Vad säger den heliga Birgittas biktfar om andlig kommunion?"

30/3/2020

På Facebook ser jag en rafflande rubrik: "Vad säger den heliga Birgittas biktfar om andlig kommunion?" Säger han månne något alls? Men länken går till den katolska tidskriften Signums webbplats och det visar sig att texten är skriven av Anders Piltz OP. Han har översatt den svenske 1300-talsteologen magister Mathias av Linköping - som alltså faktiskt var heliga Birgittas biktfar - från originallatinet till svenska och vet vad han talar om.

Det visar sig att en man som dog i pest (!) år 1350 har något viktigt att säga precis mig i den situation jag befinner mig i på grund av coronaviruset, utan möjlighet att gå till nattvard. Här några citat från Vägen till Jerusalem:

"Prästerna är folkets mun mot Gud: dagligen mottar de från Gud Herrens lekamen och blod som en föda, och de räcker den till folket, på samma sätt som munnen förmedlar födan åt de andra lemmarna, då ju folket inte dagligen kan ta emot Kristi kropp och blod."

Vi skall be Gud om eukaristins bröd.
Utan det kan vi inte alls leva.

Magister Mathias av Linköping

På den tiden gick vanligt folk till nattvard bara en gång om året, på påskdagen. I år får vi inte ens det (vilket får mig att inte vilja tänka på påsken alls än), men samtidigt säger magister Mathias något som precis passar in på vår tillvaro nu, när vi måste förlita oss på den andliga kommunionen.

In hac lacrimarum valle

25/3/2020

Idag såg jag till att jag var hemma och vid datorn kl. 13 finsk tid för att be Fader vår - eller i det här fallet Pater noster - tillsammans med påven för ett snabbt slut på coronapandemin. Klicka här eller på påvebilden nedan för att delta i bönen i efterhand. Videon från Vatikanen fortsätter med Angelus-bönen, som brukligt klockan 12 (italiensk tid), men eftersom påven hade bett alla kristna delta i bönen bad man vår gemensammaste bön först.

I S:t Henrikskatedralen deltog vår stiftsadministrator Marco Pasinato och kyrkoherden Jean Claude Kabeza i böneuppropet. Den bönen kan man se på Katolsk informationstjänsts FB-sida här och på S:t Henriks livestream. Efter Fader vår - i det här fallet Isä meidän - fortsatte bönen med att fader Marco förnyade tillägnelsen av Finland till Jungfru Maria.

Efter webbönerna gick jag ut på promenad. Eftersom det är Jungfru Marie bebådelsedag - även kallad Herrens bebådelse - idag ville jag be rosenkransen under min motionsrunda och den här gången valde jag att göra det med "sällskap", d.v.s. på latin med gregoriansk sång. Det lät sig göras tack vare en video på YouTube som jag kunde ha med i hörlurarna (jag betalar för YouTube Premium som gör att ljudet i en video inte stängs av även om man släcker skärmen på telefonen).