I min Faders hus

Min bägare rinner över

20/9/2021

Idag har jag tänkt på Psalm 23, framför allt raderna ”du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden” (Ps 23:5). För så har det varit för mig de senaste dagarna.

Lördag eftermiddag: Mässa och första kommunion i S:ta Katarina.

Lördag kväll: Helgmålsbön i S:ta Katarina med deltagarna i Lärkkullas Kvinnoweekend, trots att jag inte hade möjlighet att delta i hela weekenden.

Söndag: Mässa och konfirmation i S:t Henrikskatedralen i Helsingfors.

Idag: En intervju om kyrkor i mitt liv som ska ingå i morgondagens nyländska förmiddag på Yle Vega och sedan på Arenan. Gunilla Ginström från Yle föreslog att vi skulle göra intervjun vid S:ta Katarina kyrka, så vi träffades där. Och precis när vi var klara – på minuten, alltså – dök kyrkvärden Camilla upp, så jag fick tillfälle att be en stund inne i kyrkan efteråt.

Och inte nog med det: imorgon, tisdag, blir det en mässa till, för då har vi församlingsrådsmöte i S:ta Maria katolska församling och det mötet är inte på distans, så jag kommer att gå i kvällsmässan före mötet, så där som jag alltid gjorde före coronan!

Tala om att livet återvänder, livet segrar: Christus vincit omnia!

Vaccinfunderingar

17/9/2021

Jag läser vad Jonas Jungar på Svenska Yle skriver om rundradiobolagets rapportering om coronavaccin och jag tänker på det jag igår läste i New York Times, att delstaten Idaho nu officiellt ger sina sjukhus tillstånd att sålla i vården, eftersom platserna på intensivvårdsavdelningarna där håller på att ta slut. Tidigare i september hette det att fyra av delstatens 400 IVA-platser var lediga. Och sedan dess har deltavarianten fortsatt härja i synnerhet bland de ovaccinerade.

Redan i medlet av januari rapporterade Vatikanen att både påven Franciskus och påven emeritus Benedictus XVI hade vaccinerats mot Covid-19. Det skedde efter att troskongregationen redan i december officiellt hade konstaterat att det inte finns etiska hinder för att låta vaccinera sig (lite längre än så resonerade kongregationen förstås, men det var kontentan). I november hade fader Raimo Goyarrola här i Finland skrivit samma sak, fast med mycket mer detaljer och genomgång av specifika vaccin. (Fader Raimo hade f.ö. utbildat sig till läkare innan han sadlade om och blev präst.)

I katolska sammanhang handlar vaccinetiska frågor ofta om hur vaccinen framställs, det vill säga huruvida celler från aborterade foster används i forskning, tillverkning eller testning. Det är alltså en helt annan frågeställning än den vaccinskepsis som presenteras i t.ex. dokumentärserien Vaccinkrigarna (som jag f.ö. rekommenderar varmt, du kan se den på Yle Arenan i Finland eller SVT Play i Sverige).

I vågor med Maria

15/9/2021

När man är katolik är det inte riktigt comme il faut att man har en relation med Jungfru Maria som går upp och ner, men samtidigt är det väl naturligt att den är som relationer mest.

Marjatta Jaanu-Schröder, som jag lärde känna när hon var chef för Helsingfors katolska stifts kateketiska center, har på sin blogg och i sin Mariabok skrivit så här:

"Vi ber om Jungfru Marias förbön eftersom hon är Jesu moder och vår moder. På korset sade Jesus till aposteln Johannes: 'Där är din mor!' Kyrkan lär att Johannes inte stod vid foten av korset bara som en av lärjungarna, utan som representant för kyrkan. Han uttryckte den tro, det hopp och den kärlek som är kännetecknande för kyrkan. När Jesus visade på sin mamma som mamma till Johannes gjorde han det på samma gång för hela kyrkan."

Mammor kan gå en på nerverna mer än någon annan, tror jag. Men har man en någorlunda normal mammarelation kan man ändå lita på att hon ställer upp för en och vill ens bästa. När jag var liten och blev ledsen, sur eller besviken i någon situation brukade jag gå och gömma mig för att tjura, lugn i förvissningen att mamma om en stund kommer att hitta mig i min gömma, vare sig det är under sängen eller bakom soffan eller var det nu kunde vara.

Med Jungfru Maria kan jag inte bara dra täcket över huvudet, kanske det är det som anstränger vår relation ibland. Eller så är det helt enkelt det att jag inte har vuxit upp med henne, utan precis som Johannes fått lära känna henne som vuxen.

Är abort som vänster/höger eller som öster/väster?

13/9/2021

Ni skall vara heliga för mig, ty jag, Herren, är helig,
och jag har avskilt er från andra folk, för att ni skall tillhöra mig.
(3 Mos 20:26)

Den korta läsningen ur Tredje Mosebok i dagens Ters träffar mig som alltid med kraft: ”Ni ska vara heliga.” Vi är kallade till helighet, det är något jag tycks återkomma till väldigt ofta nuförtiden (t.ex. här). Och eftersom vi lever i det Nya testamentets tid gäller det inte längre bara judarna, utan alla kristna. Vi ska vara heliga.

I dagens läsningsgudstjänst är den första läsningen tagen ur andra och tredje kapitlet i Hesekiels bok. Profeten Hesekiel citerar Herren, som har utsatt honom till väktare för israeliterna:

"Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus, för att du på mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: 'Du måste dö', och du då inte varnar honom, ja, om du inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och rädda hans liv, då skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige och han likväl inte vänder om från sin ogudaktighet och sin ogudaktiga väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.” (Hes 3:17-19; Oblatmissionärernas webbreviar ger 1917-översättningen, Bibel 2000 finns här)

Marsch för livet i Helsingfors 11.9.2021. Foto: M. Tervaportti.

”Vi ska vara heliga.” Så där heliga. Så heliga att vi faktiskt inte bara rycker på axlarna och tänker att andra får leva sina liv bäst de kan, utan så heliga att vi gör vad vi kan för att få folk på rätt köl igen. Och det trots att ganska många inte ens verkar vilja kännas av att de är befinner sig till havs.

9/11 och en svunnen värld

11/9/2021

Jag har skrivit om 9/11 förut (inläggen McCarrick och jag för tre år sedan och Tio år efter Utøya och 20 år efter 9/11 tidigare i år), men det känns att det är dags igen.

Jag vill uttrycka min sorg över alla terroroffer då och sedan dess. Och sörja alla de liv och möjligheter som har förspillts i krig och miss något tänksamhet sedan dess. Den sorgen är på sätt konstant, ett bakgrundssus som finns med hela tiden.

Det jag däremot märker att jag sörjer lite mer för varje år som går är den värld som fanns före de där terrordåden. Det där som aldrig kommer tillbaka.

En del av den sorgen är min insikt att de ungdomar som har växt upp efter terrordåden den elfte september 2001 aldrig kommer att förstå. Det är en svunnen värld, lika litet här och nu som den tidsperiod som skildras i Downton Abbey är det.

Det där historiska fönstret mellan kalla kriget och 9/11 är stängt och borta för gott. Jag må vara både äldre och klokare än då, men världen har bara blivit äldre. Mobiltelefonerna har blivit bättre och tv-bilden skarpare, men mitt förtroende för det jag ser har minskat.

Coronan gör att den värld som jag minns från 1990-talet känns ännu mer fjärran. Jag tittade på en tv-deckare häromkvällen och frågade mig själv om jag någonsin kommer att se Oxford igen, om jag kommer att gå på pub i England, om jag kommer att gå på en cricketmatch i en storstad igen. Och svaret är att jag inte vet.

Efter 9/11 gick min första flygresa till London. Köerna på flygfältet var långa, säkerhetsgranskningen på en ny – nu vardaglig – nivå. Då trodde man på något sätt det var tillfälligt. Nu vet vi att vi aldrig mer stiger på ens ett inrikesplan som om det var en flygande buss.

I stället blir säkerhetsprocedurer, vaccinintyg och väntetider en självklarhet.

Och jag tänker – igen – att jag måste komma ihåg att vara tacksam också. Tacksam för den frihet jag fick uppleva som barn på 70-talet, tacksam för den utbildning jag fick på 80-talet och tacksam för den värld jag fick utforska på nära håll på 90-talet. Jag hann både se tvillingtornen och uppleva utsikten från World Trade Center.

Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse, genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande, lever och råder i evigheters evigheter.

Där tvillingtornen stod finns idag bl.a. skyskrapan One World Trade Center.

En dag för jubel och bön

8/9/2021

Den åttonde september firar kyrkan Jungfru Marias födelsedag. Antifonen inför dagens laudes lyder: Låt oss jubla över Marias födelse och tillbedja Kristus, hennes son. Ett strålande sätt att börja dagen, tycker jag. Och så sammanfattar den på ett enkelt och tydligt sätt att all helgonkult handlar om att tillbedja Kristus, inte helgonen. Helgonen är förebilder, inspirationskällor, glädjeämnen och påminnelser om att det går att välja den smala vägen i alla tider.

Idag tänker jag också på en pojke jag undervisade i församlingen någon gång på 1990-talet. Vi talade om helgon och helgonförklaringsprocessen och jag konstaterade att martyrer är ett specialfall: de som dör för sin tro kan bli helgonförklarade mer eller mindre direkt. Pojken jag tänker på - som i sanningens namn inte brukade höra till de mest gudfruktiga i gruppen - utbrast genast: då ska jag bli martyr, hur kan jag bli det?

Han såg alldeles tydligt martyriet som en räkmacka till himlen, vilket kanske inte är så konstigt eftersom död och lidande inte hade någon plats i hans vardag. Men samtalet tog inte slut där, utan han ville konkret veta hur han skulle fixa till sin martyrdöd. Jag sa att det nog inte är sannolikt i Finland, men att det tyvärr finns länder där kristna utsätts för förföljelse. Bra, när jag blir vuxen ska jag resa till ett av de länderna och bygga en kyrka, sa han.

När man är barn är det förstås just så enkelt. Världen är svartvit.

När man är vuxen tänker man ju att kampen i allmänhet handlar om att välja rätt bland alla schatteringar i grått. Om att orka lite till och få vardagen att gå ihop utan alltför många kompromisser. Man är långt ifrån lika absolut som ett barn.

Men läser man ens några fakta om dagens helgon (på finska kan man t.ex. följa FB-sidan Katolisia pyhiä, som uppdateras varje dag med informationen ur Martyrologium Romanum, vilket innebär att där varje dag i kalenderåret presenteras en kort biografi över 10-20 helgon) så märker man att vi har en enorm sky av vittnen att låta oss inspireras av. Och att vi faktiskt borde ställa siktet lite högre än "inte alltför många kompromisser". Vi är faktiskt kallade till helighet.

Som jag konstaterade i min radioandakt häromdagen är det genom bön vi enklast kan arbeta på att bli heligare. Så jag firar Jungfru Marias födelse med rosenkrans i S:ta Katarina kyrka, för där är det lämpligt bönedag, vilket innebär att kyrkan är öppen från 9 till 17. Deo gratias!

Och så här fint avslutas hymnen i dagens laudesbön:

Till glädjefest församlade
vi firar glatt din födelse,
den dag då ren och strålande
du kom med hopp till fallen värld.

För din skull har vi icke mer
I dödens land vårt enda hem,
ty genom dig har himmelen
med jordens söner slutit fred.

O kyrkans moder, sjung med oss
den ende Gudens tack och lov,
ty han är den Trefaldige
från evighet till evighet. Amen.

Kristen i Finland: Tankar och tangenter

2/9/2021

Mitt senaste inlägg på Kristen i Finland-bloggen handlar om tekniska missöden, vad som gör ett evenemang eller en händelse ekumeniskt samt sammanhang och brist på dem (som i kyrkofadern Augustinus’ kända bön: Ge mig kyskhet och avhållsamhet – men inte ännu!). Och så avslutar jag med ett citat ur Psaltaren (42:2-3):

Som hjorten längtar till bäckens vatten,
så längtar jag till dig, o Gud.
Jag törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När får jag komma,
när får jag träda fram inför Gud?

Hela blogginlägget hittar du här.

Dementorer och dammsugare - en radioandakt

1/9/2021

Med ett leende sa han: “Du är som en dammsugare.”

Det var ett oväntat uttalande, med tanke på att den som sa det var en franciskanermunk som talade om helighet. Rubriken var Kallad till helighet. Och nästan genast kom det där påståendet, att vi är som dammsugare.

”Om du har en dammsugare och du inte kopplar den till eluttaget så är det bara en konstig grej med ett rör som sticker ut. Den blir obegriplig om du inte vet vad elektricitet är och aldrig har sett den förut.”

Man kan hitta på olika saker att använda den till, men aldrig i världen att du fattar vad den egentligen var avsedd för. Vad den skapades för. Jag kommer att tänka på en gammal, uttjänt skottkärra som någon ha planterat blommor i. Det kan se jättebra ut, men då är det inte längre en skottkärra.

Jag heter Sara Torvalds och franciskanen jag talar om är pater Columba Jordan CFR. Och du läser mitt Andrum som sändes i Yle Vega 1.9.2021. (Men om du hellre vill lyssna går det bra att göra det via Yle Arenan fram till 1.9.2022.)

Och eftersom det här är en andakt så fattar du att elektriciteten i den här liknelsen är Gud. Utan att koppla upp oss till Gud blir vi inte det vi är avsedda att vara.

Vi är inte bara en kropp och synapser i en hjärna, vi är mycket mer än så. Vi har en odödlig själ och den törstar efter Gud. När vi försöker leva utan Gud och utan den andliga dimensionen blir vi mycket mer sårbara för den här världens ”dementorer”. Allt det där som suger glädje ur oss, och som Harry Potters skapare J.K. Rowling så väl uttryckte i de figurer hon kallade dementorer. Dementorerna lever av människors hopp och glädje och vill göra oss ledsna och hopplösa, i värsta fall suga själen ur oss helt och hållet. I den verkliga världen kan vi inte dra fram trollstaven och använda en Patronus-besvärjelse för att få fram ett nästan fysiskt uttryck för vårt hopp som sen försvarar oss mot dementorerna. Men vi kan koppla in vår dammsugare och helt rationellt räkna med den andliga dimensionen.

Tio år efter Utøya och 20 år efter 9/11

22/7/2021

Idag för tio år sedan var jag i London. Jag tillbringade största delen av min tid på Lord's Cricket Ground, där England och Indien möttes i en cricketmatch som pågick i flera dagar. Varje år påminner Facebook mig den 22 juli om den dubbelhet i tillvaron som jag upplevde när jag på hotellrummet fick veta vad som hade hänt i Oslo och på Utøya, medan jag bara tittade på cricket.

Bild: Skärmdump från Facebook.

På kvällen den 22 juli hade omfattningen av det terrordåd som hade drabbat Norge inte gått upp för mig, efter cricketen hade vi gått ut på middag med goda vänner, och följande dag hastade jag tillbaka till Lord's för att fortsätta se på cricket. När jag sedan den kvällen tog mig tid att läsa rapporterna - som i det skedet hade fått betydligt mer detaljer - blev jag förstummad. Jag varken kunde eller ville fatta det jag läste.

Hur kunde något sådant hända i Norden?! Och - kanske lite överraskande - hur kunde jag låta bli att känna av det? Jag insåg att jag väntade mig att jag skulle känna av något slags 'disturbance in the Force'.

Det gjorde jag inte.

Min reaktion bottnade i en dag som då låg strax under 10 år tillbaka i tiden och vars 20-årsdag vi snart kommer att markera, den dag som vi dag bara kallar 9/11. Den elfte september 2001.

Min pappa var i New York den dagen. Som Svenska Yles USA-korrespondent rapporterade Nils Torvalds direkt från ett förändrat land. (Hans minnesbilder nu 20 år senare kan man höra på Arenan här.) Den gången avbröt jag mitt arbete strax efter att det första planet hade träffat World Trade Center för att höra på radionyheterna. Helt opåkallat, för det brukade jag inte göra då och det brukar jag fortfarande aldrig göra. Eftermiddagsnyheterna på radio hör inte till mina rutiner. Men den dagen knäppte jag på radion.

Ta ett snack med Gud

1/7/2021

Jag lyssnade till en intressant podcast häromdagen. Eller podcast och podcast, det var några intressanta samtal på YouTube i serien Pints with Aquinas, men jag brukar inte titta på Matt Fradd och hans gäst, utan lyssnar på samtalet medan jag diskar eller radar ved eller något annat.

Den senaste veckan har det blivit mer sådana sysslor än vanligt, eftersom jag är stugvakt åt en vän, så först hörde jag ett samtal mellan Matt Fradd och benediktinpater Boniface Hicks OSB och någon dag senare ett där gästen var fader Sean Kilcawley. Både pater Boniface Hicks och fader Sean Kilcawley talade om bön och nu efteråt märker jag att jag inte längre minns exakt vet vem som sa vad, men det gör kanske inte så mycket.