Några bilder från mässan finns nedan, många fler finns här, och längst ner finns ett par videosnuttar, den ena från festmässan och den andra från festen i församlingssalen efteråt.
Det har varit en händelserik vecka. I måndags tillkännagav Heliga Stolen att påven har gett biskop Teemu Sippo SCJ tillstånd att gå i pension. Och i lördags var det stor fest i Agricolakyrkan i Helsingfors när han som biskop emeritus vigde diakon Eze Charles Nwoko till präst. Mässan firades på latin, men själva vigningen gick på finska. Läsningarna lästes på engelska. Mässan firades i vackra Agricolakyrkan eftersom S:t Henrikskatedralen inte är tillräckligt stor för en sådan fest, så jag vill också rikta ett tack till våra bröder och systrar i lutherska kyrkan för möjligheten att fira vår stora dag där! Några bilder från mässan finns nedan, många fler finns här, och längst ner finns ett par videosnuttar, den ena från festmässan och den andra från festen i församlingssalen efteråt.
0 Comments
Det som pågår i kyrkan är tungt, så när jag kände mig trött efter arbetsdagen och dystert blickade ut över tallarna utanför och längtade efter att kunna gå i en kvällsmässa med kort varsel i stället för att sådant ska kräva planering och prioritering insåg jag att teknologin i alla fall ger mig möjlighet att välja en mässa i stället för att slötitta på något mindre viktigt på t.ex. Arenan. Lite otur hade jag, för jag hittade ingen mässa kl. 18 på Irland (vilket skulle ha varit kl. 20 här) och jag orkade inte vänta på kvällsmässan från Limerick som skulle börja först kl. 19.15 lokal tid, så jag kollade in morgonmässan i St. Patrick's Cathedral i New York i stället. (Förbryllande vad obekant en bekant kyrka kan se ut i en webbsändning, bara för att vinklarna är andra än dem man är van vid.)
Det gladde mig att kyrkan idag firar kyrkofadern Athanasius. Helige Athanasius, be för oss och för Guds heliga kyrka. I Karis firade vi första söndagen i fastan redan på lördag eftermiddag när fader Jigger Ganados SCJ kom till S:ta Katrina för att fira mässa. Med sig hade han Lance, som var ministrant. Mässan gick helt på engelska den här gången. Jag läste första läsningen och responsporiet och syster Emilia läste andra läsningen. Efteråt tänkte jag på att jag ju kunde ha tagit fram läsningarna på finska och svenska i mobilen, men den här gången blev det engelska från början till slut. Engelska var också vårt gemensamma språk på kyrkkaffet efteråt. I sin predikan talade fader Jigger om dagens evangelium om frestelserna Jesus utsattes för i öknen: "Vi blir alla frestade, men med Guds hjälp kan vi motstå frestelsen." Så är den äntligen här, fastan. Kvällens askonsdagsmässa i S:ta Maria bandades och sänds i TV1 kl. 10 på söndag. Jag såg till att jag var på plats i god tid, för ståplats när man ska samsas med kameror och annan utrustning lockade inte. Det gav också tillfälle till bikt - fast eftersom det var askonsdag var jag ju inte den enda som hade den föresatsen. Jag tycker ändå om att köa till bikten, det känns väldigt naturligt, vare sig det sker i Peterskyrkan eller i min egen församlingskyrka. Vi är alla människor, vi är alla syndare - och alla vi som står i kön för att bikta oss har i alla fall tagit ett steg i rätt riktning. Mässan firades på finska och latin av kyrkoherde Rafal Czernia SCJ tillsammans med pater Ryszard Mís SCJ och pater Jigger Ganados SCJ, av vilka den senare bidrog med lite engelska också. Även i övrigt var mässan flerspråkig: första läsningen läste Leena på finska, andra läsningen läste Mikael på svenska. Utöver de inhemska språken lästes dessutom förböner på engelska och vietnamesiska samt något språk som jag inte kunde identifiera. Mässan kommer att kunna ses på Yle Arenan här från och med söndag. Idag är det fastlagssöndag och jag lider av jetlag efter att ha flugit hem efter ett par veckor i USA (där jag tog bilden ovan av en skulptur av S:ta Savina eller S:ta Syra på The Met i New York). Ortodoxa kyrkan firar idag försoningens söndag och mitt FB-flöde har fyllts av syndabekännelser, ånger och ordet förlåt. Det tycker jag är ett fint sätt att inleda fastan: att man ska försona sig med sina medmänniskor innan man går på djupet och arbetar med att försona sig med Gud. "Förlåt oss våra skulder, så som ock vi har förlåtit dem oss skyldiga äro." Jag vet inte om ortodoxa kyrkan har samma läsning idag som vi, men "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" (Luk 6:41) passar åtminstone bra även i sammanhanget. Sju timmars tidsskillnad från New York och knappa 1,5 timme sömn i nattflyget över Atlanten gjorde att jag imorse varken steg upp och for iväg till den svenska mässan i S:ta Maria eller såg den på webben. När jag vaknade framåt eftermiddagen ställde jag i stället telefonen att ringa strax före kl. 18 så att jag säkert inte skulle missa kvällsmässan också. Mässan firades på engelska av pater Jigger Ganados SCJ och till min stora glädje tog han i sin predikan upp problemet med hatprat (och "shame speech", som kanske kan översättas med "hånprat" på svenska; skamprat har i mina öron en annan laddning än den engelska termen) på webb och i sociala medier. Det är något vi dessvärre behöver höra predikas om. Han påpekade också att sanning och kärlek hör ihop. Om vi verkligen älskar vår nästa som oss själva måste vi ibland våga och kunna säga ifrån och ta avstånd från beteende som inte är förenligt med vår tro. Men det gäller att göra det med respekt och om möjligt sköta det privat, annars gör vi oss själva skyldiga till hånprat. Vita lögoner är också lögn och vi ska som kristna och katoliker stå försvara sanningen, framhöll han dessutom.
I slutet av mässan fick pater Jigger sällskap av kyrkoherde Rafal Czernia SCJ, som assisterade vid utdelningen av nattvarden och läste upp informationen om den kommande veckans händelser - fokus låg naturligtvis på askonsdagen och fastan. Och jag vill, precis som mina ortodoxa vänner, börja fastan med försoning: Förlåt mig allt jag har brutit mot er. Må Herren förlåta mig allt jag har syndat i tankar och ord, gärningar och underlåtelse. De sista dagarna av den här USA-resan tillbringar jag hos min kusin på Roosevelt Island, en liten ö i New York som kunde beskrivas som Manhattans lillebror, eftersom den ligger i East River, mellan Manhattan och Queens. Google Maps visade att det finns en katolsk kyrka här också - St Frances Xavier Cabrini. Förutom på söndagar firas mässa kl. 9 alla vardagar utom måndag, vilket ju passar mig perfekt. Ett hundratal meter från huset där min kusins lägenhet finns ser jag mig omkring: var det inte här kyrkan skulle finnas?! Och jodå, precis där står en trottoarpratare och visar att det faktiskt är här jag ska gå in en bit från gatan för att hitta kyrkan. Sen får jag gå upp en våning också, eftersom kyrksalen inte ligger i gatuplan, men väl framme möts jag av en ljus och välkomnande kyrka. Även församlingsmedlemmarna var välkomnande - vi var bara en handfull på plats idag, men det visade sig att Judith, som läste dagens läsning, har vuxit upp i Sverige och jobbar på FN. Henne talade jag svenska med, men mässan gick från början till slut på engelska, med extra böner för de sjuka som vårdas på sjukhusen på Roosevelt Island. Prästen, vars namn jag dessvärre inte uppfattade, fokuserade i sin predikan på dagens text ur Markusevangeliet: "Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: 'Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.'” Prästen framhöll att barn på Jesu tid inte hade rättigheter som idag, utan att barnet representerar alla som är utan makt och är i behov av beskydd. St. Augustine's i Larchmont är kyrkarn närmast min mosters hem i Mamaroneck (jag var här senast i december 2017) och det kändes lyxigt att ha inte bara en men flera mässor på promenadavstånd en vanlig söndag: Niomässan kändes för tidig, 10.30-mässan hann jag inte heller till, fast jag hade tänkt, men 12.00-mässan passade precis. Mässan firades på engelska av en salesianpater från Vietnam, Father Gabriel. På vår promenad efter mässan gick vi till grannstaden New Rochelle och då passerade vi sen skola som salesianerna driver, så jag tog några bilder där också. The Grotto är en helgedom i Portland, Oregon, som är tillägnad Jungfru Maria som Smärtornas moder. Helgedomen tillhör servitorden och där firas mässa varje dag kl. 12. Om somrarna firas mässan ofta ute vid "grottan", där det finns en kopia av Michelangelos Pietà, men så här på vintern firas mässan i mariakapellet Chapel of Mary. Igår hade jag tillfälle att gå i lunchmässan i The Grotto. Mässan firades på engelska från början till slut. Vi bad servittertiären saliga Elisabetta Picenardi om förbön, eftersom kyrkan minns henne den 19 februari. Efter mässan tog vi hissen upp till klosterträdgården, där man har anlagt flera olika bönestigar och som också är en botanisk trädgård. The Grotto är definitivt ett ställe jag vill besöka på nytt när det är sommar, men även vintertid kändes det som en stor välsignelse att få komma hit. Jag är på semester i Oregon, vilket innebar söndagsmässa i Our Lady of the Lake i Lake Oswego. Mässan kl. 9 på söndag morgon (som inte var dagens första) gick helt på engelska. Jag välkomnades till kyrkan av Linda, som var en av dagens ushers, kyrkvärdar, som jag passade på att fråga om det var okej att jag tar några bilder under mässan. Det försäkrade hon att det var - och när hon hörde att jag besökte församlingen från Finland tyckte hon det var väldigt trevligt och önskade mig välkommen. När jag sa att jag far vidare till New York kollade hon något överraskande att jag har hört de senaste turerna i skandalen som skakar kyrkan, vilket fick mig att spontant berömma henne för viljan att tala öppet om problemen. Hon konstaterade att det är öppenhet som är lösningen. Sedan presenterade hon mig för Father John, som firade mässan assisterad av en annan präst och en diakon. Den assisterande prästen predikade om Lukasevangeliets version av saligprisningarna och hur viktigt det är att vi lever vår tro. Saliga är de fattiga och de hungriga ska vi ta som en påminnelse om att yttre framgång i livet inte är ett tecken på Guds välsignelse och att brist och armod inte är ett tecken på ett liv långt från Gud: ett avståndstagande från framgångsteologi, med andra ord, men också en påminnelse om att vi behöver Gud även om vi har det materiellt bra. "Ni vet skämtet om någon som ber till Gud om en parkeringsplats, men sen säger - det är lugnt, jag fixar det här själv, när en ledig plats dyker upp. Det är så vi inte ska vara: vi behöver ha vår relation till Gud i skick hela tiden, både när det är svårt och när det löper. Och för att den relationen ska fungera rekommenderar jag tre saker. För det första det ni gör precis nu: Gå i mässan och utnyttja sakramenten som vi har fått. För det andra: Personlig bön. Och för det tredje: Arbeta vidare på er Gudsrelation i små grupper. Det är det vi här i församlingen ska satsa speciellt på under fastan. Det är bra att kunna bolla sina trosfrågor med någon, att be i grupp inte bara på söndagen i mässan, att det finns människor som reagerar om man inte är med, som kollar att allt är okej..." Vi har redan passerat tredje söndagen i advent och jag fattar inte vart den här hösten försvann. Inte har jag gjort allt det jag borde ha gjort (en del måste jag hinna med före jul och/eller nyår, annat får jag acceptera att blev ogjort) och inte heller har jag hunnit med allt jag hade önskat göra. Men jag har också hunnit med en hel del, både sådant som har varit viktigt och sådant som har varit roligt - och mycket som har varit både och. Kanske hösten har gått så fort för att det har hänt så mycket, både i mitt liv och mellan mina öron. I september jag var i Prag och i Tallinn och i oktober i Uppsala och Stockholm. I november höll jag mig i Finland, men jag var inte hemma hela tiden: det var Ekumeniska Rådets höstmöte i Jyväskylä och adventsreträtt på Studium Catholicum. TankeväckandeFysiskt har jag alltså befunnit mig än här, än där. Även mentalt har jag varvat bekanta böcker (jag hör till dem tycker om att läsa om, nämligen) med nya bekantskaper. Här tar jag upp de böcker jag inte bara har läst och lagt ifrån mig, utan som jag fortsätter att bära med mig på något sätt.
I augusti läste jag Joel Halldorfs Gud: Återkomsten. Den var fascinerande, men kändes som en introduktion till en annan bok - kanske Rod Drehers The Benedict Option, men den senare har jag inte har läst slut än, så det återstår att se. Drehers bok - som ju utkom redan år 2017 - känns i alla fall som en viktig bok i dessa tider och förtjänar att läsas med eftertanke. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|