Ärkebiskopens predikan tog fasta på dagens evangelietext om den förlamade som hans vänner firade ner genom taket på en bår till Jesus för att vännen skulle kunna bli helad. Är vi sådana att vi hjälper våra vänner och bekanta att ta sig till Kristus? Eller hör vi till dem som står i vägen för andra? Kan kyrkans strukturer rent av ibland vara det som står i vägen i stället för att vara välkomnande? Ärkebiskop Leo tog också fasta på att Jesus började med att ta itu med den förlamade mannens andliga tillstånd: ”Min vän, du har fått förlåtelse för dina synder,” säger han. Och det är viktigare än att han också fysiskt blir botad.
Efter liturgin vandrade vi med fader Kalevi till stranden, där vattenvälsignelsen (se videon nedan) ägde rum. Efteråt skulle det ha varit kyrkkaffe och fest på gården, eftersom det var kyrkans tempelfest (som alltid söndagen mellan minnesdagarna för kyrkans apostlalika skyddshelgon, Vladimir av Kiev och Maria av Magdala), men den delen av festligheterna hade jag dessvärre inte möjlighet att delta i den här gången.