Varje söndag bekänner jag min tro tillsammans med de andra i mässan. I vardagsmässor faller trosbekännelsen bort, men på söndagen är den med. Vissa bitar är svårare än andra, men svårast av allt - för mig - är nog det där med kroppens uppståndelse. I söndags läste vi den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen på finska. Den versionen är alltid lite lättare än den apostoliska. Då säger vi att vi väntar på de dödas uppståndelse (fast i jag-form, förstås: odotan kuolleiden ylösnousemusta). Det blir ett steg längre bort från kroppens uppståndelse på det sättet. Då är det ju andras kött som uppstår, inte mitt eget. |
I kyrkans vanliga Credo, den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen, säger vi att vi tror på: ... en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. | Den apostoliska versionen avslutar vi med orden: Jag tror på den helige Ande, |
Och ändå ska jag uppstå med just den här kroppen i någon form. Det skulle vara så mycket lättare att tänka att man slipper åbäket. Tänk så mycket skönare att vara som änglarna och inte behöva dras med kroppar. Undra på att jag brukar reagera när jag hör någon tacka och säga "Du är en ängel!" Nejdå, det är jag (eller vem det nu var som gjorde något omtänksamt) inte alls! Vi är människor och vi har en kropp och den ska vi ta hand om - och då är det också vi som ska ha tack för det vi har gjort, inte änglarna. (När jag är surare än vanligt kan jag dessutom påpeka att det är som att tacka någon med att säga "Du är en hund!". Nej, det är jag inte heller. Varför i all världen byta art för att uttrycka tacksamhet?!) Säg som det är i stället: "Tack, det där var snällt" eller "Tack, jag uppskattar verkligen vad du gjorde".
Men glöm för all del inte att tacka din skyddsängel då och då!