| Idag firar kyrkan Vår Fru av Fátima, i åminnelse av att Jungfru Maria för 103 år sedan uppenbarade sig för tre barn i portugisiska Fátima. Jag har aldrig besökt Fátima, men nog varit i Portugal, där jag köpte kylskåpsmagneten här intill. Idag är det en hälsning från en större värld och en tid då min egen värld fysiskt var större. Det är också en påminnelse om att jag inte är ensam, när jag idag ber som barnen i Fátima lärde oss: Allraheligaste Treenighet, vi tillber dig! Vår Gud, vi älskar dig i Altarets Allraheligaste Sakrament. (Här finns en Fátimaandakt man kan be idag.) |  Nossa Senhora de Fátima, Vår Fru av Fátima. |
Imorse försökte jag börja jag dagen med ett besök i kyrkan. Men hur jag än försökte blev inte bilden från S:ta Maria skarpare än så här. Det kändes på något sätt som en bra illustration av livet i coronatider. Intellektuellt vet man en sak - i det här fallet att ljusförhållandena råkade vara sådana att autofokuseringen på webbkameran inte riktigt fungerade, men hjärtat säger något annat - att jag vill se tabernaklet och den röda lampan som signalerar att Kristus fysiskt finns mitt ibland oss. Att vi har tillgång till Altarets Allraheligaste Sakrament, även om det i mitt fall är på distans.
Det jag skrev förra veckan om S:t Alfons av Liguori är (förstås) fortfarande sant, men jag blir så trött - så oändligt trött - på att inte få ladda om inför tabernaklet. Jag blir ledsen när till och med bilden är suddig, som för att påminna mig om att jag inte får det nu. Tack, den påminnelsen behövde jag verkligen. Inte.
Intellektuellt vet jag att det är klokt att skydda mina medmänniskor mot covid genom att vi håller oss var för sig, men hjärtat skriker att vi inte mår bra av det. Katarina Gäddnäs, luthersk sjukhuspräst i Mariehamn, skriver fint om det i Kyrkpressen.
Intellektuellt vet jag att det är klokt att skydda mina medmänniskor mot covid genom att vi håller oss var för sig, men hjärtat skriker att vi inte mår bra av det. Katarina Gäddnäs, luthersk sjukhuspräst i Mariehamn, skriver fint om det i Kyrkpressen.
Jag är själv inte enormt social och har fortfarande nära kontakt med min gudsons familj som bor granne med mig, så jag klagar alltså inte över ensamhet. (De facto har jag mer sällskap än jag egentligen är van vid, eftersom gudsonens mormor, 82, har flyttat in i mitt gästrum så att hon slipper vara helt ensam och har nära till sina anhöriga.) Men visst klagar jag. Jag är nämligen utled på att försöka få min vardag att gå ihop utan tillgång till mässa varje vecka.
Pater Rafal har lovat komma till Karis igen, men tillsvidare får jag öva mitt tålamod. Det har visat sig att tålamod definitivt inte är min starka sida. Sånt kan man skämta om till vardags, men just nu är det lagom roligt.
Jag är inte ensam med min klagan. Eller med att klaga. Vårt lidande ser olika ut och varierar från dag till dag. På FB kan jag hos andra observera den vågrörelse jag själv lever med: vissa dagar går bra och andra bara suger. Men minns man vågtopparna när man befinner sig i en dal? Minns man dalarna när man är på topp?
En vän ringde igår och berättade glädjestrålande om vilken tur han hade haft häromdagen. Han hade gått till S:t Henrik för att be en stund i ensamhet - hans livssituation tillåter sådana utfärder - och när han steg in i katedralen visade det sig vara sakramentstillbedjan för alla ursulinersystrarna. Bara att falla på knä inför Kristus och säga tack.
"Du vet hur lätt det är att man tänker 'Varför jag?!' när något tråkigt händer," sa han. Han fick uppleva motsatsen: "Vad har jag gjort för att förtjäna den här oerhörda nåden?!" Och svaret är ju i båda fallen att det mesta inte är orsak och verkan, för Gud "låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga" (Matt 5:45).
Häromkvällen såg jag den senaste Star Wars-filmen med min gudson och det gav upphov till ett av de där mer sällsynta samtalen, när vi talar om godhet och ondska med just de stora orden. Om den kamp som pågår alltid och överallt och som vi i varje handling tar ställning till.
Det gäller alltså att - vare sig man är på toppen eller i en dal - försöka komma ihåg att det faktiskt är samma kamp* nu också. Även om vi inte har lasersvärd och Jedi-krafter. I stället är vi beväpnade med medmänsklighet och bön. Och i stället för en opersonlig kraft i The Force har vi Gud: Fader, Son och Helig Ande, en treenig Gud som vi kan ha en personlig relation till.
Tack gode Gud för det!
Pater Rafal har lovat komma till Karis igen, men tillsvidare får jag öva mitt tålamod. Det har visat sig att tålamod definitivt inte är min starka sida. Sånt kan man skämta om till vardags, men just nu är det lagom roligt.
Jag är inte ensam med min klagan. Eller med att klaga. Vårt lidande ser olika ut och varierar från dag till dag. På FB kan jag hos andra observera den vågrörelse jag själv lever med: vissa dagar går bra och andra bara suger. Men minns man vågtopparna när man befinner sig i en dal? Minns man dalarna när man är på topp?
En vän ringde igår och berättade glädjestrålande om vilken tur han hade haft häromdagen. Han hade gått till S:t Henrik för att be en stund i ensamhet - hans livssituation tillåter sådana utfärder - och när han steg in i katedralen visade det sig vara sakramentstillbedjan för alla ursulinersystrarna. Bara att falla på knä inför Kristus och säga tack.
"Du vet hur lätt det är att man tänker 'Varför jag?!' när något tråkigt händer," sa han. Han fick uppleva motsatsen: "Vad har jag gjort för att förtjäna den här oerhörda nåden?!" Och svaret är ju i båda fallen att det mesta inte är orsak och verkan, för Gud "låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga" (Matt 5:45).
Häromkvällen såg jag den senaste Star Wars-filmen med min gudson och det gav upphov till ett av de där mer sällsynta samtalen, när vi talar om godhet och ondska med just de stora orden. Om den kamp som pågår alltid och överallt och som vi i varje handling tar ställning till.
Det gäller alltså att - vare sig man är på toppen eller i en dal - försöka komma ihåg att det faktiskt är samma kamp* nu också. Även om vi inte har lasersvärd och Jedi-krafter. I stället är vi beväpnade med medmänsklighet och bön. Och i stället för en opersonlig kraft i The Force har vi Gud: Fader, Son och Helig Ande, en treenig Gud som vi kan ha en personlig relation till.
Tack gode Gud för det!
Bilden överst är en skärmdump från S:ta Marias YouTube-kanal.
RSS Feed
