En av höjdpunkterna under min resa till Frankrike var en ung släktings konfirmationsmässa i Neuilly-Sur-Seine i intill Paris. Mässan firades i samma kyrka som torsdagens kvällsmässa, men i själva kyrksalen och inte i ett mindre kapell. Och minsann är Saint-Pierre-de-Neuilly-sur-Seine en stor kyrka, inte lika stor som Åbo domkyrka, men mycket, mycket större än någon av de kyrkor som idag förvaltas av katolska kyrkan i Finland. Mässan firades av monsignore Jacques Turck tillsammans med två andra präster. Hela 60 ungdomar skulle konfirmeras och det skedde effektivt genom att biskopen hade befullmäktigat de två andra prästerna att också ge sakramentet, så tre ungdomar konfirmerades alltid ungefär samtidigt.
0 Comments
Ett förlängt veckoslut i Paris för att hälsa på släkten här och se Leonardo da Vinci-utställningen på Louvren började idag med en kvällsmässa. Mässan firades på franska i Église Saint-Pierre de Neuilly-sur-Seine, en lite mindre Peterskyrka än den som finns i Rom, men mäkta fin den också. Mässan firades i "övre kapellet", tillägnat heliga Zélie och Louis Martin, mamma och pappa till Thérèse av Lisieux. Kapellet - som var lika stort som S:t Henrikskatedralen, ungefär - var nästan fullsatt, men det visade sig att det inte var en vanlig kvällsmässa, utan mässa med biskopen, monsignore Jacques Turck och reliker av heliga Zelie och Louis av Lisieux.
Det var med andra ord ett lyckat val av kvällsmässa. I synnerhet som jag var på plats i god tid och det visade sig vara eukaristisk tillbedjan i högkoret före mässan bättre än så kunde det inte bli. Midnattsmässan från Rom började kl. 22.30 på julafton och jag hade tänkt välja SVT:s sändning, men där pratade man hela tiden över kalendan, den traditionella kungörelsen om julen som placerar Kristi födelse i frälsningshistorien, så jag bytte till YLE, där pater Gabriel Salmela OP var kommentator, men det mesta var textat (visserligen med en irriterande fördröjning), så man kunde höra latinet (och spanska och arabiska och portugisiska och swahili och allt vad det var i år). I efterhand (men utan pater Gabriels kommentarer och textningen) kan man se mässan här på Vatikanens YouTube-kanal. Kalenda-texten på svenskaDen tjugofemte december, när tidsåldrarn utan antal hade gått sen världens skapelse, då Gud i begynnelsen skapade himmel och jord, och människan till sin avbild, när århundrade efter århundrade hade gått sedan den Allsmäktige satt sin båge i molnen efter syndafloden, som ett tecken på förbund och fred; i det tjugoförsta århundradet sedan Abraham, vår tros fader, kom ut från det kaldeiska Ur; i det trettonde århundradet, efter att Israels folk leddes av Moses i uttåget ur Egypten; runt det tusende året sedan David smordes kung; i 65:e veckan av Daniels profetia; i den 194:e olympiaden; år 752 sedan staden Rom grundades; i Caesar Octavianus Augustus, fyrtioandra regeringsår, då hela världen var i fred, avlades Jesus Kristus, evig Gud och Son till den evige Fadern, som önskade att helga världen med sin allra mildaste ankomst, av den Helige Ande. När nio månader hade gått sedan bebådelsen, föddes han av Jungfru Maria i Betlehem i Juda, och blev människa: Vår Herre Jesu Kristi födelse i köttet. God jul!
Tiden verkar inte räcka till för att uppdatera bloggen just nu, så jag nöjer mig igen med att klistra in en FB-uppdatering: Jag började dagen med bön i Sta Katarinahjemmets kapell, fortsatte med mässa på norska i St. Olav domkirke och sedan fortsatte Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté (NEKK) sitt möte.
Jag är i Oslo för att delta i Nordisk Ekumenisk Kvinnokommittés möte som representant för Ekumeniska Rådet i Finland. Första mötesdagen deltog hela NEKK i "Novemberkonferansen" som ordnas av de norska kyrkornas resurscenter mot våld och sexuella övergrepp, men jag började dagen med laudes och mässa i dominikansystrarnas kapell i Sta Katarinahjemmet.
Jag flög till Oslo idag för att delta i Nordisk Ekumenisk Kvinnokommittés möte från imorgon till och med lördag. I stället för att bo med de andra mötesdeltagarna på hotell valde jag att bosätta mig på Sta Katarinahjemmet, ett dominikanskt gästhem i centrala Oslo. Delar mina FB-uppdateringar för att få ut litet mer på bloggen.
Det firades ingen mässa i systrarnas kapell, så jag gick runt kvarteret intill efter vesperbönen och deltog i mässan i St. Dominkus kyrka.
Det som pågår i kyrkan är tungt, så när jag kände mig trött efter arbetsdagen och dystert blickade ut över tallarna utanför och längtade efter att kunna gå i en kvällsmässa med kort varsel i stället för att sådant ska kräva planering och prioritering insåg jag att teknologin i alla fall ger mig möjlighet att välja en mässa i stället för att slötitta på något mindre viktigt på t.ex. Arenan. Lite otur hade jag, för jag hittade ingen mässa kl. 18 på Irland (vilket skulle ha varit kl. 20 här) och jag orkade inte vänta på kvällsmässan från Limerick som skulle börja först kl. 19.15 lokal tid, så jag kollade in morgonmässan i St. Patrick's Cathedral i New York i stället. (Förbryllande vad obekant en bekant kyrka kan se ut i en webbsändning, bara för att vinklarna är andra än dem man är van vid.)
Det gladde mig att kyrkan idag firar kyrkofadern Athanasius. Helige Athanasius, be för oss och för Guds heliga kyrka.
Redan igår kunde jag ju glädja mig när jag läste om att orgeln klarade sig med överraskande små skador (t.ex. här på engelska och här på finska) och statyerna från taket hade ju Guds försyn sett till att plockades ner redan i torsdags (här på engelska). Och visst, rosettfönstren fanns på den franska listan över det som hade räddats, men så enkelt funtad är jag ju att det känns bättre när jag ser det med egna ögon - i synnerhet när bilderna från natten (t.ex. gnistorna som regnade ner) fortfarande var fastetsade på näthinnan och många nyhetsmedier använde gamla bilder av fönstren (som Reuters här).
Redan i väldigt tidiga rapporter var det klart att altarets allraheligaste sakrament hade räddats (en bra poäng om vikten av sakramentets fysiska närvaro finns f.ö. här) liksom La Sainte Couronne (törnekronan) och 1200-talskungen Ludvig den heliges skjorta. På den punkten var jag alltså lugn. (Men tänk att till och med tuppen med reliker högst uppe på spiran som störtade ner i eldhavet klarade sig!) Redan igår såg jag också den här videon, där man ser området kring högaltaret och visste att brandmännen hade prioriterat rätt: takstolarnas ekbjälkar har haft 800 år på sig att torka, så taket skulle aldrig gå att rädda när det väl fattat eld ordentligt. I stället gällde det att skydda fönster och övrig interiör så gott det gick. Och visst gick det! Gud vare lov och pris! Det är en förlust för hela mänskligheten att katedralen Notre-Dame i Paris har brunnit. Gårdagskvällen tillbringade jag oförstående framför livesändningarna från Paris, idag har jag bläddrat i bilderna från kvällsmässan i somras. Inte en sekund tänkte jag då att det kunde vara min sista mässa i den kyrkan. Inte ett ögonblick tänkte jag att det var bra att min gudson hann se Notre-Dame. Det är fortfarande ofattbart att jag tänker det nu.
Det är en tröst att kyrkan utrymdes i tid, att sakramenten räddades, att de konstskatter som gick att bära ut också kom ut i tid, liksom de reliker som förvarades i katedralen. Men mitt hjärta blöder när jag tänker på fönstren och valven, på själva byggnaden. Visst, president Emmanuel Macron har sagt att Notre-Dame ska byggas upp igen, men det kommer att ta tid och somt kommer vi aldrig att få igen. Herre, förbarma dig! De sista dagarna av den här USA-resan tillbringar jag hos min kusin på Roosevelt Island, en liten ö i New York som kunde beskrivas som Manhattans lillebror, eftersom den ligger i East River, mellan Manhattan och Queens. Google Maps visade att det finns en katolsk kyrka här också - St Frances Xavier Cabrini. Förutom på söndagar firas mässa kl. 9 alla vardagar utom måndag, vilket ju passar mig perfekt. Ett hundratal meter från huset där min kusins lägenhet finns ser jag mig omkring: var det inte här kyrkan skulle finnas?! Och jodå, precis där står en trottoarpratare och visar att det faktiskt är här jag ska gå in en bit från gatan för att hitta kyrkan. Sen får jag gå upp en våning också, eftersom kyrksalen inte ligger i gatuplan, men väl framme möts jag av en ljus och välkomnande kyrka. Även församlingsmedlemmarna var välkomnande - vi var bara en handfull på plats idag, men det visade sig att Judith, som läste dagens läsning, har vuxit upp i Sverige och jobbar på FN. Henne talade jag svenska med, men mässan gick från början till slut på engelska, med extra böner för de sjuka som vårdas på sjukhusen på Roosevelt Island. Prästen, vars namn jag dessvärre inte uppfattade, fokuserade i sin predikan på dagens text ur Markusevangeliet: "Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: 'Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.'” Prästen framhöll att barn på Jesu tid inte hade rättigheter som idag, utan att barnet representerar alla som är utan makt och är i behov av beskydd. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|