St. Augustine's i Larchmont är kyrkarn närmast min mosters hem i Mamaroneck (jag var här senast i december 2017) och det kändes lyxigt att ha inte bara en men flera mässor på promenadavstånd en vanlig söndag: Niomässan kändes för tidig, 10.30-mässan hann jag inte heller till, fast jag hade tänkt, men 12.00-mässan passade precis. Mässan firades på engelska av en salesianpater från Vietnam, Father Gabriel. På vår promenad efter mässan gick vi till grannstaden New Rochelle och då passerade vi sen skola som salesianerna driver, så jag tog några bilder där också.
0 Comments
The Grotto är en helgedom i Portland, Oregon, som är tillägnad Jungfru Maria som Smärtornas moder. Helgedomen tillhör servitorden och där firas mässa varje dag kl. 12. Om somrarna firas mässan ofta ute vid "grottan", där det finns en kopia av Michelangelos Pietà, men så här på vintern firas mässan i mariakapellet Chapel of Mary. Igår hade jag tillfälle att gå i lunchmässan i The Grotto. Mässan firades på engelska från början till slut. Vi bad servittertiären saliga Elisabetta Picenardi om förbön, eftersom kyrkan minns henne den 19 februari. Efter mässan tog vi hissen upp till klosterträdgården, där man har anlagt flera olika bönestigar och som också är en botanisk trädgård. The Grotto är definitivt ett ställe jag vill besöka på nytt när det är sommar, men även vintertid kändes det som en stor välsignelse att få komma hit. Jag är på semester i Oregon, vilket innebar söndagsmässa i Our Lady of the Lake i Lake Oswego. Mässan kl. 9 på söndag morgon (som inte var dagens första) gick helt på engelska. Jag välkomnades till kyrkan av Linda, som var en av dagens ushers, kyrkvärdar, som jag passade på att fråga om det var okej att jag tar några bilder under mässan. Det försäkrade hon att det var - och när hon hörde att jag besökte församlingen från Finland tyckte hon det var väldigt trevligt och önskade mig välkommen. När jag sa att jag far vidare till New York kollade hon något överraskande att jag har hört de senaste turerna i skandalen som skakar kyrkan, vilket fick mig att spontant berömma henne för viljan att tala öppet om problemen. Hon konstaterade att det är öppenhet som är lösningen. Sedan presenterade hon mig för Father John, som firade mässan assisterad av en annan präst och en diakon. Den assisterande prästen predikade om Lukasevangeliets version av saligprisningarna och hur viktigt det är att vi lever vår tro. Saliga är de fattiga och de hungriga ska vi ta som en påminnelse om att yttre framgång i livet inte är ett tecken på Guds välsignelse och att brist och armod inte är ett tecken på ett liv långt från Gud: ett avståndstagande från framgångsteologi, med andra ord, men också en påminnelse om att vi behöver Gud även om vi har det materiellt bra. "Ni vet skämtet om någon som ber till Gud om en parkeringsplats, men sen säger - det är lugnt, jag fixar det här själv, när en ledig plats dyker upp. Det är så vi inte ska vara: vi behöver ha vår relation till Gud i skick hela tiden, både när det är svårt och när det löper. Och för att den relationen ska fungera rekommenderar jag tre saker. För det första det ni gör precis nu: Gå i mässan och utnyttja sakramenten som vi har fått. För det andra: Personlig bön. Och för det tredje: Arbeta vidare på er Gudsrelation i små grupper. Det är det vi här i församlingen ska satsa speciellt på under fastan. Det är bra att kunna bolla sina trosfrågor med någon, att be i grupp inte bara på söndagen i mässan, att det finns människor som reagerar om man inte är med, som kollar att allt är okej..." På Facebook såg jag en kommentar om att S:ta Katarina i Karis är världens vackraste kyrka. Vacker är den, men inte världens vackraste, tänkte jag. Tycke och smak är olika, så det går aldrig att kora någon enskild byggnad till världens vackraste, men kommentaren fick mig att börja fundera över vilken kyrka jag tycker är vackrast och vilken som är min favoritkyrka i världen. Mina första kandidater finns i Italien. Den första är Francisckusbasilikan i Assisi. Giottos fresker i den övre kyrkan gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag gjorde min första vallfärd dit i mars 1989 (bilden ovan). Pappa var studieledig från YLE och läste italienska i Florens den våren, så jag och min storebror åkte tåg ned och reste sedan runt i Italien med Toscana som bas. Vi bodde i Florens och tillbringade en dag var i Venedig, Rom och Assisi. Även Pisa och Siena besökte vi. Vi hade tänkt fara till Nursia också, men dit och tillbaka gick det inte att ta sig på en dag från Florens med de tåg som ingick i vår interrailbiljett. Den tredje december firar kyrkan S:t Frans Xavier. För elva år sedan, år 2007, var jag i Goa i Indien på semester i början av december och tänkte fira dagen i basilikan Bom Jésus, där hans reliker finns (utom en arm, som finns i Il Gesù i Rom). Dessvärre var det så hett och köerna så långa att jag fick återkomma någon dag senare i stället, men jag fick ett minne för livet - hettan, de väldigt prydliga köerna som ringlade sig framåt så oändligt långsamt, men framför allt den feststämning som låg över folkmassan. För oss finländare var det mördande hett att köa i gassande sol, men för den katolska lokalbefolkningen var det här en av årets stora högtider. Be för oss, helige Frans Xavier! Ursprungligen skulle NEKK-mötet fortsätta idag, men nu blev det så att lutheranerna i WICAS (Women in Church and Society, som är ett kvinnonätverk under Lutherska Världsförbundet) fortsatte på egen hand, så jag hoppade på tåget till Stockholm och morgonmässan i S:t Eriks katolska domkyrka. Mässan började klockan nio och jag hann precis fram i tid. Mässan firades på svenska av två präster. Efteråt talade jag med den assisterande prästen och frågade om jag fick publicera bilder från mässan. Han lovade ta kontakt om kyrkoherden sa nej, men annars var det fritt fram, eftersom jag inte lägger ut bilder på församlingen. Fotoförbudet är orsaken till att jag inte har med några bilder av hur fint den gamla och nya kyrksalen har kombinerats. Efter mässan var det tillbedjan. Den började med Laudate omnes gentes, vilket precis uttyckte min glädje över fjärde dagen i rad med mässa! Efter mässan i S:t Erik besökte jag också S:ta Eugenia och Katolsk bokhandel vid Kungsträdgårdsgatan. Efter gårdagens seminarium var det dags för Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté (NEKK) att hålla sitt möte. Platsen var den samma som igår, Svenska kyrkans Kyrkokansli, men i stället för det stora seminarierummet på bottenvåningen höll vi till i ett mindre mötesrum tre trappor upp. En viktig del av NEKK:s möten består av genomgång och diskussion av situationen i kyrkorna i våra respektive länder - mycket är lika och en del är olika, och i vissa saker ser man tydligt att Finland kommer på efterkälken jämfört med Norge och Sverige. I somt är Island föregångare och i annat går det trögare där. Och Svenskfinland är som vanligt ibland i framkant och ibland inte. Men i NEKK lär man sig alltid något nytt och framför allt får vi matnyttiga tankar att fundera vidare på till nästa möte. Jag representerar Ekumeniska Rådet i Finland i NEKK, men bidrar förstås också med en katolsk synvinkel när det är möjligt. Vi tog paus mitt på dagen och medan de lutherska deltagarna åt lunch passade jag på att gå i lunchmässan i S:t Lars. Mässan firades på svenska med inslag av latin. Om inte mötet hade fortsatt kl. 13 hade jag gärna gått på "kyrkkaffe för äldre och daglediga", som det heter i programmet, eftersom Jan-Olof Hellsten skulle tala om Nils Ferlins författarskap - i synnerhet som Ferlin var min pappas gudfar. Efter morgonens lutherska mässa i Uppsala domkyrka fortsatte dagen med seminarium. Vi i Nordisk Ekumenisk Kvinnokommitté (NEKK) var tillsammans med Svenska kyrkans nationella kansli arrangörer för seminariet Kvinnor som förebilder. Esther Kazen, generalsekreterare för Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd och pastor i Equmeniakyrkan talade om kvinnliga förebilder i Bibeln, medan Karin Sarja presenterade kvinnliga missionärer i södra Afrika. Efter lunch fick vi höra Lisbeth Gustafsson berätta om Emilia Fogelklou. Sen var det de övriga nordiska ländernas tur och Saija Kainulainen presenterade Aurora Karamzin, som grundade Diakonissanstalten, och Arndís Linn berättade om Auður Eir Vilhjálmsdóttir, idag biskop, men också den första kvinnan som blev prästvigd i lutherska kyrkan på Island. Kirsten Almås hade i sin tur valt en fiktiv förebild från Norge: Nora i Ibsens Dockhemmet. Efter en lång men givande seminariedag var det dags för kvällsmässa i S:t Lars. Mässan firades på svenska av pater Fredrik Heiding SJ. Före mässan var det adoration - eller tillbedjan, som man säger här i Sverige. En timmes tidsskillnad gjorde att jag gick ner till frukosten redan strax efter klockan sex svensk tid och utan problem hann till den lutherska morgonmässa som jag igår kväll upptäckte att skulle firas kl. 7.30 i Uppsala domkyrka - lämpligt i god tid före dagens NEKK-seminarium. Ekumeniskt lagd som jag är var jag ju nyfiken, eftersom jag inte ens har hört talas om lutherska morgonmässor en vanlig vardag förut. Att det var en högkyrklig företeelse bekräftades strax. Det var de facto inte mycket - utom ämbetssynen och därmed alltihop - som skilde morgonmässan i Sturekoret från en katolsk mässa. Prästen, som enligt domkyrkans webbplats och annonseringen i kyrkan hette Oloph Bexell, och ministranten (fast han kallas kanske något annat i Svenska kyrkan?) föll på knä flera gånger under mässan, det var elevation och till och med församlingen - ett dussin, ungefär - bad på knä om syndernas förlåtelse i början av mässan. Under instiftelsen stod alla (tror jag), men prästen knäböjde efteråt, precis som om vi hade varit några kvarter längre bort i S:t Lars. Efter att ha besökt S:t Sigfrids prästseminarium tidigare idag gick jag i kvällsmässan i S:t Lars. Det var en vespermässa, så mässan började med kvällens vesperbön och fortsatte sedan normalt och avslutades med Magnificat. Mässan firades på svenska, men med Kyrie och Sanctus på latin. Precis som senast jag var här reagerade jag på att man ber alla böner och ger alla svar lite långsammare här än hemma i Finland. Nu var jag bättre förberedd på det och tänkte att det är bra att orden (och Ordet) får ta plats. Och antifonen ur Psaltaren 27 kändes helt rätt, så jag klistrar in den nedan. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|