Häromdagen talade jag i telefon med Marja-Sisko, som är församlingsmästare i Karis-Pojo lutherska församling, och vi uttryckte vår gemensamma sorg över allt det vi inte kan göra på grund av coronan. Hon konstaterade att hon ändå har det lättare än många andra, eftersom hon alltid kan komma till kyrkan för att be. Jag berättade att jag gärna har gått mina promenader så att jag har gått till kyrkan och då sa Marja-Sisko att hon gärna öppnar kyrkan för bön bara man kommer överens om det på förhand.
Igår passade sedan våra tidtabeller ihop och klockan 13 steg jag glädjestrålande in i kyrkan, ganska exakt en månad efter att jag senast gick i mässan där. Mässa var det ju inte den här gången, men som jag skrev häromdagen så saknar man även kyrkorummet i dessa dagar. Därför kändes samtalet med Marja-Sisko som ett bönesvar: Jag må ha långt till S:ta Maria, min församlingskyrka i Helsingfors, men S:ta Katarina finns kvar på promenadavstånd och väntar. Och väntar. Det ordet passade speciellt bra igår, för av någon anledning kom jag mig att be den glädjerika rosenkransens hemligheter igår i stället för den ärorika, fast det var onsdag - kanske för att jag var så strålande glad och för att den ärorika ju passar allra bäst idag när det är himmelsfärdsdag. Hur som helst var det alltså den glädjerika rosenkransen jag bad i S:ta Katarina. |