Den 25 mars firar kyrkan Jungfru Marie bebådelsedag. Nio månader före jul markerar vi ängeln Gabriels besök och Jungfru Marias omvälvande svar: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt. Luk 1:38 |
|
0 Comments
Idag var det igen ekumeniskt med besked: fader Kalevi Kasala och fader Harry Fagerlund firade ortodox liturgi i det lutherska församlingshemmet i Karis. I liturgin ingick också bön för biskop Teemu Sippo SCJ, som är på sjukhus efter att han halkade och slog huvudet annandag jul. Inför ektenian uppmanade fader Kalevi vackert kyrkfolket att be för katolska kyrkans överhuvud i Finland (närmare bestämt "sisarkirkon esipaimen, piispa Teemu"). Episteltexten lästes av Päivi Kasala och fader Harry läste evangelietexten först på finska och sen på svenska. Även i övrigt beaktades kyrkfolkets språkliga sammansättning, så en del böner bads på tyska, även om största delen av liturgin gick på finska och svenska. (På kyrkkaffet efteråt visade det sig att Päivi kan vissa böner även på swahili.) Päivi fick också agera kantor, eftersom Matti är på semester. I sin predikan talade fader Kalevi både om jungfru Maria och Johannes döparen, eftersom ortodoxa kyrkan idag markerar både första söndagen efter jul (Gudsföderskan) och söndagen före Herrens uppenbarelse (Epifania; Herrens dop). Både jungfru Maria och Johannes Döparen tog - efter att först ha protesterat -emot de uppgifter Gud gav dem; att bli Gudsföderska respektive att bli Herrens Döpare. När Gud kallar oss - när det är ett verkligt kall - då ska vi svara Ja.
“Många tycker att bön är svårt för att det är så enkelt, så smärtsamt enkelt,” säger syster Wendy till brittiska Catholic Herald. “Det är det som är det svåra. Jag skulle säga att det avgörande testet för om man är kristen är om man faktiskt ber. Om du inte ber så tror du in på allvar. Då tror du på något slags Gud som är en ond Gud, för om du verkligen tror på den verkliga Gud så vill du vara nära Honom.”
Lite senare i intervjun använder syster Wendy snooker - min favoritsport tills jag förälskade mig i cricket - som en metafor för det mänskliga livet: “Jag uppskattar den skicklighet som krävs; så är det med livet. Bollarna finns där. Vi har inte valt hur upplägget ser ut, men där är de,” säger hon. “Gud vill att vi ska spela med dem. Med Gud handlar det om att ta itu med det liv vi har framför oss och det är ofta precis tvärtemot vad vi vill.” Vila i frid, syster Wendy. Reträtten om Kroppens teologi under rubriken Therefore glorify God in your body på Studium Catholicum avslutades på söndagen (mina bilder från de två första dagarna hittar du här och här). Syster Sofie Hamring OP talade om hur vi kan vara oss själva och vår skapelse trogna. Kyskhet är något som ofta blandas ihop med avhållsamhet, men det är inte alls samma sak. Kyskhet är vi kallade till även i äktenskapet och oberoende av livssituation. Syster Sofie konstaterade också att Efesierbrevets femte kapitel inte handlar om att kvinnan ska underställa sig mannen, utan att båda två - och vi alla, oberoende av om vi är gifta eller inte - ska underställa sig Kristus. Den poängen passade speciellt bra just på det gamla kyrkoårets sista söndag, då kyrkan firar Kristus Konungens dag. Det var en fin reträtt som gärna hade kunnat fortsätta flera dagar till, men jag köpte alla tre böcker om Kroppens teologi som fanns tillgängliga i samband med reträtten, så jag ska fortsätta fördjupa mig i ämnet. Jag har bara läst något smått om Kroppens teologi förut, precis så mycket att jag har tänkt "Jo, det där är bra", men inte tillräckligt för att inse att det faktiskt gäller mig också. Nu kändes det som att stora bitar av sådant som jag har tänkt och känt men inte kunnat sätta ord på föll på plats när syster Sofie visade hur allt hänger ihop. Allt det nya och gamla passar ihop bildar en grund som håller att gå på - på ett sätt som alltså vidgar min värld. Deo gratias! Reträtten avslutades med en mässa på engelska. Den firades av pater Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP. Idag tog jag tåget till Helsingfors fast det är vardag. Jag hade bokat tid på en privat mottagning i centrala Helsingfors för att tala med den neurokirurg som orsakade min nervskada för 8½ år sedan. Eller så trodde jag. Det visade sig att hans namn fanns på mina papper för att han var avdelningsläkare på den avdelning på Tölö sjukhus neurokirurgiska poliklinik som jag tillbringade en knapp dag på år 2010. Mannen som (helt oavsiktligt) orsakade min nervskada förblir alltså namnlös, men jag vet nu att det var en radiolog, eftersom dagens kirurg kunde berätta att de som utför kateterangiografier är radiologer. "Min" kirurg ska nu konsultera med radiologer och andra på Tölö sjukhus för att ta reda på om nästa steg för att få slut på mina smärtor blir en magnetundersökning eller ett ultraljud. Före mötet med neurokirurgen gick jag på Café Ekberg med en kusin. Svenska dagen till ära höll jag på min rätt och talade svenska (så jag kan hoppas att servitrisen lärde sig att kakaon serverades med grädde - inte kräm, som hon föreslog), men sen var det slut. Läkaren hade bara finska som språkalternativ på klinikens webbplats, så trots dagens datum försökte jag inte ens tala svenska med honom. Och på tåget hem höll konduktören långa anföranden i högtalaren (om varför vi var försenade etc.) och sade inte ett ord på svenska. Eller engelska, för den delen. Jag hade tid hos kirurgen kl. 17, men hans tidtabell höll inte, så jag fick glömma alla tankar på att hinna till kvällsmässan i S:ta Maria kl. 18. Men när jag gick mot tåget lyste ljus i mörkret utanför Gamla kyrkan. Det var uppenbarligen en manifestation för att minnas döda missbrukare. Herre, låt dem få träda fram inför ditt ansiktes ljus! Förra veckan hade jag möjlighet att gå i mässan onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Nu är det lördag och det känns igen lååångt mellan mässorna när man bara går i mässan på söndagar. Jag bläddrar i kalendern och gottar mig på förhand åt sådana dagar som jag vet att jag kommer att kunna gå i en vardagsmässa igen. I samband med Ekumeniska Rådets höstmöte i Jyväskylä om en dryg vecka, i samband med adventsreträtten på Studium Catholicum, när jag nästa gång reser utomlands... Men just här och nu i Karis får jag nöja mig med andlig kommunion och bön.
Eftersom mitt ben har bråkat de senaste veckorna är det något jag nu känner mig tvungen att beakta när jag pendlar till kyrkan på söndagar. Jag bor cirka 2,5 km från Karis järnvägsstation och det innebär i allmänhet att jag får mig en trevlig promenad till tåget. Idag valde jag trots gårdagens lyckade promenad att starta tidigare än jag har brukat för att ha marginal för andhämtningspauser om benet bråkar.
Tredje söndagen i månaden innebär dessutom mässa på svenska i S:t Henrik. En mässa är en mässa är en mässa, anser jag, men det gör också gott att få tillbe Herren på sitt modersmål. Mässan firades av fader Tuomas Nyyssölä. Holger läste första läsningen och Britta den andra. I sin predikan konstaterade fader Tuomas att många här i Finland är döpta, men inte har tillgång till de övriga sakramenten. Tack gode Gud för sakramenten, säger jag! Och tack till alla som har bett för mig och för andra smärtpatienter de senaste dagarna! Gudsonens scoutvandring gjorde att jag fick skjuts till Svartå idag. Jag sade på förhand att jag kanske inte kan vara med på någon promenad, eftersom jag inte vet om mitt ben samarbetar med mig eller inte, men det gick hur bra som helst: Tack för alla förböner! Visst vet jag om att jag har ett högerben idag också, men jag drabbades inte av några hugg i ljumsken och tillsvidare håller sig värken i benet borta. Och det var härligt att kunna gå en tur i Guds vackra natur! Nej, det är ingen kyrka på bilden den här gången. Bilden ovan är inte heller färsk. Jag tog den och de två första bilderna nedan i samband med mitt första - efterlängtade - besök på smärtkliniken i Helsingfors i maj 2012. Att få tid där var en utdragen process, men det resulterade till min stora besvikelse inte i någon hjälp som fungerade för mig. Min nervskada i ljumsken har jag lärt mig att leva med utan de piller, salvor och smärtlindrande plåster som jag fick testa via konsultationer med och sedan besök på smärtkliniken. Men de senaste veckorna har mitt högerben och ljumsken bråkat mer än på länge. Jag vet inte om det har att göra med den förkylning som kommit och gått i min kropp den här hösten, eller om det är ett symptom på något annat. Hur som helst hugger det ibland till i ljumsken när jag tar ett steg. Ibland hugger det till vid varje steg, ibland vid vart fjärde eller vart femte. Och ibland går det en hel dag utan att jag behöver tänka på saken. Idag har varit en dålig dag. Jag fick skjuts till butiken av en granne, men mellan hyllorna var jag tvungen att stanna och pusta ut titt som tätt. Vart och vartannat steg gjorde ont. Så stod jag där och räknade stegen till kassan. Och stirrade på en tuggummireklam. Sloganen var på engelska, men kontentan var "Andas ut och gå vidare". Och jag tänkte på att vi är ganska många som inte alltid kan välja att bara "gå vidare". För åtminstone i mitt fall är det inte smärtan som förlamar. (Fast visst, när det hugger till som om någon stack en kniv i ljumsken stannar jag förstås upp. I synnerhet de gånger det kommer helt oväntat, när man nyss gick normalt och tänkte på helt andra saker. Då får det mig minsann att stanna upp.) Det som känns tyngst är att stå där och räkna hur många steg det är till kassan. Fem meter, kanske tio steg. Undrar om fem av de tio stegen gör ont? Eller bara ett? Inget alls? Det är rädslan för smärtan som förlamar. Mässan är oändligt viktig för mig, det vet väl alla som läser den här bloggen. Och nu är det mitt i veckan och jag kommer att kunna gå i mässan först på söndag. Då får jag nöja mig med bön. Och det låter ju som att jag dissar bönen, men det gör jag inte alls. Jag är bara inte så bra på bön, om jag får uttrycka mig så. Jag hör inte till dem som för långa "samtal" med Gud. Med det menar jag inte att jag inte har Honom med mig dagen lång, men att det snarare blir små utstötta böner: "Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig" varvat med "Ske din vilja." Eller helt enkelt: "Hjälp mig." Och så fortsätter jag enligt principen i helige Thomas Mores fina bön: "Ge oss, gode Gud, nåden att arbeta för det vi ber för."
|
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|