Efter mässan tände jag ett ljus och bad om förbön för en vän som är sjuk.
Med lite planering lyckades jag passa in en vardagsmässa till i mitt schema innan jag satte mig på tåget hem till Västnyland: onsdagens morgonmässa i S:ta Maria. Den firades av pater Jigger Ganados SCJ på engelska. Mikaela läste dagens läsning. I sin predikan talade pater Jigger om vikten av att minnas att vi alla är den Helige Andes tempel. Det betyder att vi alltid ska behandla oss själva och varandra med respekt. Efter mässan tände jag ett ljus och bad om förbön för en vän som är sjuk.
0 Comments
Tisdagen den 10 september hölls seminariet Det kristna äktenskapet i ekumenisk belysning i Betelkyrkan i Helsingfors. Arrangör var Ekumeniska Rådets sektion för finlandssvensk ekumenik, som jag sitter med i som representant för Katolska kyrkan, och huvudtalare vad Emma Audas, luthersk präst som precis har lämnat in sin doktorsavhandling om äktenskapsteologi till Åbo Akademi.
Vi hälsades välkomna av vår värd, baptistpastor Jani Edström, och så fick Emma ta till orda. Hon talade insiktsfullt om olika sätt att se på det kristna äktenskapet, men betonade att det inte handlar om att välja det sätt som ger den syn på äktenskapet man själv vill ha, utan att försöka jämka samman de olika synsätten. Frågan om samkönade äktenskap har skapat sprickor i mer än ett samfund och Emma Audas framhöll att det inte är antingen en lärofråga eller en etisk fråga, utan båda två. Emma konstaterade också att äktenskapet i urkyrkan inte ansågs vara en väldigt viktig fråga, så det fanns väldigt lite av uttalad äktenskapsteologi förrän på 300-talet när kyrkan fick mer inflytande i romarriket. Men det ska vi inte heller tolka som att det är en oviktig sak, eftersom äktenskapet kan och borde vara en väg till helgelse. Det gäller att fråga varför kyrkan välsignar äktenskap. Emma påpekade att man i andra sammanhang välsignas till tjänst, till ett visst uppdrag eller till en särskild kallelse. Vi ska alltså inte se äktenskapet som en färdig form, utan som något som - om vi är kallade till äktenskap - kan hjälpa oss att leva ut vår kallelse och växa som kristna. Äktenskapet ska lära parterna förlåtelse, nåd och tålamod - något som de sedan förhoppningsvis kan sprida bland sina medmänniskor i större skara. Äktenskapet kallar oss nämligen att låta äktenskapets kreativitet skapa något utanför parrelationen, att dela allt med en människa ska göra oss mer beredda att dela med oss med andra. Efter Emmas anförande följde en längre diskussion bland deltagarna i seminariet, vilket gav tillfälle att lyfta fram olika samfunds syn på äktenskap, kyskhet och samlevnad. Att vi har olika syn, olika åsikter och olika betoningar hindrar oss inte från att mötas i samtal, och det tycker jag är fint. Efter seminariet styrde jag mina steg till S:ta Maria, där det var eukaristisk tillbedjan före kvällsmässan. Framför mig satt ett äldre par och efter eftermiddagens seminarium kändes det som en perfekt illustration av äktenskapet: man och hustru hade tillsammans kommit till kyrkan för att tillbe Kristus och delta i mässoffret. Det handlar om att hjälpa varandra på vägen till den helgelse som vi alla är kallade till. Mässan firades på finska av pater Rafal Czernia SCJ och vi avslutade med Ave Maria på latin. Efter kvällsmässan var det församlingsrådsmöte i församlingssalen. Åttonde september markerar kyrkan Jungfru Marias födelsedag, men eftersom födelsedagen i år inföll på en söndag var det liturgiskt 23e söndagen under året. I S:ta Maria följde mässa på mässa: Högmässa på finska kl. 10, familjemässa på finska kl. 11.30, mässa på engelska kl. 13, mässa på tagalog kl. 14.30, mässa på polska kl. 16, så rosenkrans kl. 17.30 före kvällsmässan på engelska kl. 18. För mig passade en mässa kl. 16 bäst, så det blev polska, fast jag inte kan språket. Men en mässa är en mässa är en mässa - och läsningarna kunde jag ju ta till mig i alla fall. Mässan firades av pater Stanislaw Szymajda SCJ och av predikan förstod jag ett enda ord: eucharystia. Det räckte bra, egentligen. Av anmälningarna förstod jag lite mer - förstakommunionsundervisningen på svenska börjar den tredje november (eller åtminstone tror jag att det var det pater Stan sade när det var något som lät som po szwedzku) och att det ordnas en kurs för lektorer på engelska i S:t Henrik.
Plötsligt är det september. En höstmånad. Hur i all världen kom vi hit?! Kanske det är regnen under augusti dlm har gjort att det är så grönt och lummigt fortfarande som gör det svårt för mig att fatta att sommaren går mot sitt slut.
Men september innebär också att sommarprogrammet i kyrkan byts ut mot vinterprogrammet och första söndagen i månaden är det mässa på svenska i S:ta Maria. På vägen till kyrkan hann jag sticka mig in på apoteket och lösa ut min nya antibiotikakur. Ett av sommarens (rekormånga) fästingbett har nämligen fått en röd, växande ring runt sig, så borreliosen ska nu motas i grind. Men den första antibiotikan jag fick gjorde att jag spydde, så nu ska jag prova en annan sort. mässan i S:ta Maria firades av fader Anders Hamberg. Jag läste dagens läsningar. Kantor var Ann-Catrin Weckström och ingångs- och avslutningsmusiken hade hon valt perfekt för mig: Blott en dag och Oändlig nåd mig Herren gav (Amazing Grace). Det var ju de texterna jag behövde höra! Det blev webbmässa för mig igår. Det är aldrig plan A för mig, men att det blev så den här gången gjorde att jag kunde följa med högmässan i min egen församling när vi firade Jungfru Marias upptagning i himlen (fast den egentliga dagen är på torsdag och dagen firas då också, eftersom det är församlingens egen fest) och ett imponerande jubileum: 75 år sedan syster Mary Venard CPPS avgav sina löften! Mässan firades på finska av kyrkoherde Rafal Czernia SCJ men till min stora förvåning och glädje bytte fader Rafal till latin efter instiftelsen. Praeceptis salutaribus moniti, et divina institutione formati, audemus dicere... Och man märkte nog att kyrkfolket i S:ta Maria inte är lika vad vid latin som i katedralförsamlingen, men jag var så glad åt att kunna be Fader vår på latin: "Pater noster, qui es in coelis..." De flesta bilderna i det här inlägget är skärmdumpar från S:ta Marias YouTube-kanal.
I den pågående värmeböljan kändes det som en bra idé att gå i kvällsmässan. Promenaden till tåget gick bättre än jag hade vågat hoppas, med tanke på hur svårt jag hade att gå tidigare i veckan, trots hettan, och när jag kom fram till S:ta Maria kändes kyrkan härligt sval. Mot slutet av mässan hade man ändå insett att det egentligen inte var svalt ens inne i kyrkan, bara mycket, mycket mindre hett än utanför.
Mässan gick på finska och firades av pater Stanislaw Szymajda SCJ, tidigare kyrkoherde i S:ta Ursulas församling i Kouvola. Matti läste dagens läsningar och agerade försångare. Vi sjöng Carlos Spoors mässa, fast Gloria och Credo läste vi på finska, eftersom vi inte hade någon organist. Den sista juni 2019 var också fader Robert Galla SCJs sista dag som kaplan i S:ta Maria katolska församling. Han avtackades i samband med högmässan och på kyrkkaffet efteråt. Eftersom tågen går som de går från Västnyland kunde jag inte delta i högmässan (så bättre bilder hittar ni här) och tillsammans med övriga medlemmar i församlingsrådet tacka honom i slutet av mässan, utan följde med det hela via YouTube. Leo Virtanen höll församlingsrådets tal och han gjorde det väl. Efteråt fick jag höra att jag inte var den enda som följde med sändningen med en klump i halsen - och när fader Robert skulle hålla sitt tal var det en lättnad när kyrkfolket med ett nytt varv applåder gav honom lite mer tid att samla sig. Idag, måndag, reser fader Robert tillbaka till Polen för att fortsätta som Jesu Hjärta-präst där. Grattis, Polen - och tack!
Jag fick framföra mitt eget tack till fader Robert på kyrkkaffet efter mässan och hade också tillfälle att utbyta några ord med kyrkoherden Rafal Czernia SCJ (som också reser till Polen idag, men bara på semester) och fader Jan Aarts SCJ. som hälsade på i Finland i en vecka på grund av ett bröllop. Efteråt gick jag i den engelska mässan kl. 13. Den firades av fader Mauricio Bravo. Det var de facto första gången jag hörde honom predika - jag har sett honom som koncelebrant i S:t Henrik flera gånger, men det här råkade vara den första mässan jag har deltagit i som han har varit huvudcelebrant. Mässan präglades ändå främst av den afrikanska kören som sjöng med inlevelse. En busslast turister deltog också i mässan, så det var bra att några kyrkvärdar hjälpte folk hitta lediga platser där sådana fanns, och jag undrar om inte en del av dem blev förvånaden över de afrikanska tongångarna här högt upp i nord - men kyrkan är ju uttryckligen katolsk. Första söndagen i maj innebär svensk mässa i S:ta Maria. Eftersom mina elever för i år går till första kommunion i den svenska mässan i S:t Henrik om två veckor hade jag kommit överens med fader Anders Hamberg om att han skulle höra barnens bikt. Det var lättare sagt än gjort, eftersom det var första kommunion på finska i högmässan och det var så fullt i S:ta Maria att det var svårt att ta sig fram till biktstolarna längst bak i kyrkan. Vi lyckades förstås till slut, men innan alla barn och vuxna som ville bikta sig hade fått göra det hade klockan blivit cirka 11.45, så mässan som skulle börja halv blev rejält försenad.
Som vanligt gick mässan både på svenska och latin: Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei sjöngs på latin - men det var Fader vår i stället för Pater noster. Eftersom jag i dagarna har diskuterat mässan och bl.a. användningen av latinet på FB blev jag plötsligt medveten om hur mycket latin vi fortfarande använder i de svenska mässorna jämfört med de finska. Det är förstås ett enkelt och naturligt sätt att välkomna alla icke-finlandssvenskar i mässan: även om man inte förstår predikan så kan man delta i trosbekännelsen om den sjungs på latin, helt oberoende av modersmål. Men det är också ett sätt att värna om våra traditioner. Guds barmhärtighets söndag. Det namnet gav helige Johannes Paulus II åt söndagen efter påsk. Då hör vi evangeliet om Thomas tvivlaren som inte trodde förrän han fick sätta sin hand i sidan på den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Saliga de som inte ser, men ändå tror.
Jag firade barmhärtighetens söndag med 11.30-mässan i S:ta Maria. Familjemässan firades på finska av pater Ryszard Mis SCJ. Han poängterade i sin predikan att Thomas ibland påstås ha brustit i sin tro, men så var det ju inte. Han tvivlade, och det är inte samma sak. "Han kände ju dem han inte trodde på. Det var hans kompisar Petrus och Andreas, som varit precis lika fega som han, som hade lämnat Jesus åt sitt lidande. Det var deras påstående om att de hade sett den uppståndne som han inte trodde på." Det fick mig att skratta. Det är så lätt för oss att se upp till apostlarna och glömma att de under den där första tiden mellan uppståndelsen och pingsten inte hade tillgång till den Helige Ande. Och då står Thomas där, så underbart mänsklig och verklig i sina tvivel. Varför skulle han tro på kompisarna nu, när de redan har visat sig vara opålitliga? Men pater Mis framhöll också att Thomas sen bekände sin tro med besked, när han faktiskt såg sin Herre och Gud stå framför sig. Det var inte någon bekännelse av tro på en Messias, utan han bekände att Jesus Kristus var och är - då, nu och evigt - Gud. Saliga vi som tror fast vi inte har fått känna på Kristi sår. Och saliga de vars blod vittnade om samma tro när det strittade över statyn av den Uppståndne Kristus i S:t Sebastians kyrka norr om Colombo i Sri Lanka i samband med påskdagens terrordåd. Jag undrar om jag någonsin kommer att se den statyn mer utan att tänka på deras offer och be om deras förbön. Idag fortsatte fastereträtten med syster Catherine Aubin OP utan mig, eftersom jag hade bokat in förstakommunionsundervisning i samband med svenska mässan i S:ta Maria långt innan jag fick veta om reträtten. I stället för Kronohagen drog jag alltså iväg till Mejlans och talade om bikten med mina elever. Bikten hördes och mässan firades av fader Anders Hamberg. Jag läste dagens läsningar och Steffi och Cecilia utgjorde kören. Efter mässan övade vi hur man går till nattvard - med bröd och vatten - för att vara redo i maj när det är allvar och årets kull får ta emot Kristus i eukaristin för första gången. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|