Det var också härligt att kunna berätta för de andra församlingsmedlemmar som var på plats om det jag har lärt mig om S:ta Katarina i samband med sommarens 550-årsfirande. Att altaret är det ursprungliga medeltida altaret, att kyrkan aldrig har brunnit, att två av kyrkklockorna också härstammar från katolsk tid...
Tjugofjärde söndagen under året började för mig redan på lördagen när jag fick jag nåden att delta i den mässa som pater Ryszard Mis SCJ firade i 550-åriga S:ta Katarina i Karis. Vi var båda på plats i god tid, så jag hade tillfälle att gå till bikt före mässan också, halleluja! Det finns inga ord att uttrycka min tacksamhet - regnet utanför störde inte mitt humör det minsta vare sig på väg till kyrkan eller under promenaden hem! Det var också härligt att kunna berätta för de andra församlingsmedlemmar som var på plats om det jag har lärt mig om S:ta Katarina i samband med sommarens 550-årsfirande. Att altaret är det ursprungliga medeltida altaret, att kyrkan aldrig har brunnit, att två av kyrkklockorna också härstammar från katolsk tid...
1 Comment
Söndag morgon och jag vaknar med sorg i hjärtat. Igen en söndag som jag inte kan gå i mässan. Coronatalen stiger på många håll och det känns ansvarslöst att åka tåg i en timme för att gå i mässan och sen åka tåg en timme igen - samtidigt som det känns att det är ohållbart länge till nästa mässa jag inte behöver tåg för att nå. Jag tröstar mig med att på YouTube klicka mig till den första webbmässan jag vet att firas i vårt land, den engelska mässan i S:t Henrik kl. 9.30. Mässan firas av fader Joseph Dang. Allt är som förutom och ändå inte. Jag ser att en av de tre ministranterna bär munskydd. Läsningarna (här på svenska) tröstade. I synnerhet första läsningens rader ur profeten Jesajas bok: "Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna." Och så den härliga evangelietexten om att Jesus Kristus grundar sin kyrka på Petrus, klippan. Det var - förstås - den texten fader Joseph tog fasta på. Och illustrerade konceptet utvald med en hänvisning till The Matrix. Den är över 20 år gammal, men jag undrar om det faktiskt var som han sa, att "alla har sett den filmen".
I filmen var Neo den utvalda, konstaterar fader Joseph. Här är Peter den utvalde. Först får han veta mer än de andra lärjungarna, sedan säger Jesus att det är på honom han ska bygga sin kyrka. Petrus får stor kraft, stor makt - makten att förlåta synder. Om någon som inte är vis får stor makt kan de förstöra mycket. (Här måste jag medge att jag inte kunde låta bli att tänka på Trump och den amerikanska demokratin, men det var förstås inte det som var fader Josephs poäng.) Fader Joseph fortsatte med att påminna om att Simon Petrus inte var oändligt vis, han var ju den som skulle förneka Jesus. Ändå är han klippan. Och var och en av oss ska vara klippan, ska vara kyrkan. Vi är kyrkan. Familjen är kyrkan i hemmet. Kristus känner våra svagheter, trots det ska vi vara kyrkan. För vi har fått höra det där oerhörda: "Du är Messias, den levande Gudens son." Den 15 augusti markerar katolska kyrkan Jungfru Marias upptagning i himmelen, vilket också är min församlings patronatsdag. I S:ta Maria markerades festen med radierad högmässa (klicka här för att höra mässan via Yle Arenan) på söndagen (efter lördagens Mariaprocession och festmässa), men jag följde med liturgin via YouTube. Mässan firades av pater Rafal Czernia SCJ, medan Mervi och Matti läste dagens läsningar. Församlingens kör, Capella Sanctae Mariae, leddes av kantor Piero Pollesello och Markku Mäkinen var organist. I ortodoxt språkbruk används ordet tempelfest i stället för patronatsdag och så katolik jag är föredrar jag det ordet. För det första används "patronatsdag" sällan, så det känns som ett främmande ord, fast det går att härleda helt logiskt ur skyddspatron. En orsak till främlingskapet är säkert att vi i allmänhet säger "skyddshelgon" i stället "skyddsspatron" på svenska nuförtiden (även om de flesta idag kanske förstår ordet redan när de möter det första gången, tack vare engelskans "patron saint" och Harry Potter-böckernas patronus). Den andra orsaken till min preferens är att efterleden fest, som tydligt signalerar att det är en positiv sak, något vi firar. Den tredje orsaken till att jag föredrar ordet tempelfest är förleden tempel. Häromdagen var jag på guidning i 550-åriga S:ta Katarina kyrka här i Karis (endera dagen ska jag lägga ut de bilderna här också; tillfälle till guidning ges f.ö. igen idag måndag och imorgon tisdag kl. 17) och efteråt stod vi på kyrkbacken och talade en stund, guiden och jag och några andra som deltog i guidningen. Jag uttryckte min glädje över att vi en gång i månaden kan fira katolsk mässa i den medeltida kyrkan och så fick jag frågan om vad skillnaden är mellan en luthersk gudstjänst och en katolsk mässa. Jag sa något om Andra Vatikankonciliet och skillnaden mellan den prekonciliära mässan och dagens gängse mässa och insåg att det inte var rätt svar på den fråga som ställdes. Sen tror jag att jag fick en följdfråga om latinet och om folk förstod något och då tog jag sats på nytt: Det som folk inte förstår idag är att den katolska mässan är ett offer. Det är en fortsättning på den judiska offerkulten, där man offrade en oxe eller en halv duva, eller vad man nu hade råd med. I mässan offras Kristus. Det är samma offer varje gång, en gång för alla, så man behöver inte ha råd med duvor eller andra offerdjur. Och det fattade människorna, att det var deras offer, och det kräver inte ord. I den lutherska kyrkan blev ordet så viktigt, så det är svårt för oss att föreställa det, men det är inte på ordnivå mässan händer. Jag kan be Fader vår och trosbekännelsen på latin och jag förstår dem på ordnivå, men det betyder inte att jag kan tala latin. Före reformationen lästes mässan på latin, men predikan var på folkspråket, för prästen skulle ju förklara vad dagens läsning handlade om. Så när vi firade Jungfru Marias upptagning i himlen - eller Gudaföderskan Jungfru Marias insomnande, för att fortsätta tala med mina ortodoxa bröder och systrar - tänkte jag tack vare det ortodoxa ordet tempelfest speciellt mycket just på kopplingen till judendomen och templet i Jerusalem. Dagens första läsning var ur Uppenbarelseboken och börjar med orden "Guds tempel i himlen öppnades." Ja, precis. Det är mässan. För kvinnan i den läsningen är ju både Maria och kyrkan, klädd i Guds härlighet men ropande i vånda. Klicka på bilderna för att förstora dem och få fram bildtexterna. Samtliga bilder i dagens blogginlägg är skärmdumpar från S:ta Marias YouTube-kanal.
Det svarta "strecket" till höger i bild är ett mikrofonstativ eftersom mässan bandades och sändes i radio. Andra veckoslutet i månaden bjuds det på ortodox liturgi i Hangö och i augusti firades de heliga mysterierna igen inomhus efter sommarens utomhusgudstjänster. Jag hade trott att liturgin skulle firas på gården som senast, men fann mig snabbt: På med andningsskyddet och in i kyrkan. Församlingen var liten och handsprit fanns framställt, så det gick ganska enkelt att hålla avstånd och se till att gudstjänsten var coronatrygg för alla inblandade.
Liturgin firades av fader Harry och fader Kalevi, Päivi agerade kantor och Veronika läste dagens episteltext. det var fader Harrys första liturgi sedan han blev prästvigd och det kändes som en stor nåd att få vara med om den. En stor nåd var det att få delta i liturgin inne i kyrkan också, insåg jag allteftersom - jag har saknat Kristi fysiska närvaro så mycket under de här coronamånaderna att min saknad efter det heliga rummet har kommit i skymundan. I sin predikan tog fader Kalevi upp Kristi förklaring (se ikonen ovan), aposteln Mattias men också Herman av Alaska, som ortodoxa kyrkan firar och jag tänkte med värme på den vackra kyrkan i Hagalund. Under liturgin bad vi också för den person som förolyckades och dem som skakades i båtolyckan i Hangö igår. Herre, förbarma dig! Men tack gode Gud för ekumeniken i Finland och det specialtillstånd jag har beviljats att gå till nattvard i ortodoxa kyrkan också! Den 26 juli minns kyrkan Jesu morföräldrar, heliga Joakim och Anna. Idag inföll deras minnesdag på en söndag, så de firades inte, men de nämndes naturligtvis i dagens böner ändå. Jag "gick" i mässan i min egen församling idag och kom den här gången i tid ihåg att aktivera YouTube på teven, så jag fick mässan i större bild, men med lika stor saknad som vanligt. Det hjälper liksom inte att jag fysiskt har fått delta två söndagar i rad (i S:t Henrik respektive ortodoxa kyrkan i Hangö), jag vill ha mer! Mässan i S:ta Maria firades på finska av pater Rafal Czernia SCJ. Dagens första läsning var Salomos bön om vishet (1 Kung 3:5, 7-12) och det känns ju att det verkligen är en bön i tiden. "Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont." Vilken av världens ledare borde inte dagligen be den bönen, i synnerhet nu i coronatider? Men som dagens andra läsning (Rom 8:28-30) och evangelietexten (Matt 13:44-46) påminner om så är det meningen att vi andra också ska vara lyhörda och arbeta för att förverkliga Guds plan - i coronatider och genomgående i våra liv. När dina ord förklaras ger de ljus och skänker de oerfarna förstånd, hette det i dagens responsoriepsalm. Ja, tack, ljus och förstånd behövs här också! Den 19 juli firades igen tempelfest i Hangö ortodoxa kyrka, som alltid söndagen mellan minnesdagarna för kyrkans skyddshelgon, apostlalika Maria av Magdala och Vladimir av Kiev. I år stod glädjen speciellt högt i tak - och inte bara för att liturgin igen firades utomhus på grund coronan - utan för att diakon fader Harry Fagerlund blev prästvigd av ärkebiskop Leo i samband med den heliga liturgin. Ärkebiskopen assisterades av Helsingfors ortodoxa församlings kyrkoherde, fader Markku Salminen, fader Kalevi Kasala och överdiakon Andreas Salminen. Kantor var Matti Jyrkinen. Läsningarna lästes på finska och svenska, ärkebiskopen predikade på finska och själva prästvigningen skedde inne i kyrkan, bakom ikonostasen, men vi som stod ute på gården kunde följa med tack vare en kamera inomhus och en teveskärm utanför.
Coronaläget i Finland har lättat så pass mycket att jag tillbringade veckoslutet hos min mamma i Hagnäs. På lördagen turistade vi "i en europeisk huvudstad" med bland annat besök i botaniska trädgården. På söndagen hade jag äntligen tillfälle att gå i mässan i katedralen igen. Vilken oändlig tacksamhet jag kände över att ha den möjligheten. Mässan firades på finska och latin av fader Federico Spanó, Marko spelade orgel och sjöng, Joel var ministrant, Juho läste första läsnignen och Marina den andra - allt var som förr och ändå annorlunda. Annorlunda för att jag satt i bänken med ansiktsskydd på, annorlunda för att varannan bänkrad är avspärrad, annorlunda för att jag hade bokat plats i mässan på förhand. Och annorlunda för att jag hade förstånd att vara tacksam över så mycket som jag har tagit för givet förut. Framför allt min egen fysiska närvaro och möjligheten att motta eukaristin. Men också det fysiska i att få falla på knä inför Herrens altare, doften av rökelse och samtalen efter mässan. Allt det där som var självklart förut, men som är så värdefullt nu när vi vet hur snabbt vi kan bli utan. Fader Federicos predikan träffade också mitt i prick: Använd mässan till att lyssna på vad Gud har att säga till just dig. Dagens evangelietext var liknelsen om sådden och fader Federico talade förstås om att vi ska leva så att vårt hjärta är mottagligt för Gud, så att vi är "den goda jorden" - men han talade också om att vi inte ska stirra oss blinda på den delen av texten, utan också tänka på själva sådden, på vad Gud vill säga till oss som individer. Inte till din nästa, utan till dig. Det räcker inte med att vi tar oss till mässan och äntligen får motta Kristus, sen ska vi föra det Ordet, det ljuset vidare också, på just det sätt vi är kallade att göra det. Och det kräver sin egen lyhördhet, även i coronatider.
Idag firar kyrkan de heliga apostlarna Petrus och Paulus. I kyrkans martyrologium heter det att de båda förkunnade Kristi evangelium i tro och kärlek i staden Rom och gick martyrdöden till mötes under kejsar Nero. Enligt traditionen korsfästes Petrus upp och ner och begravdes i Vatikanen, medan Paulus dödades med svärd vid Via Ostiensis. Som jag skrev igår gör coronan att jag har svårare att gestalta dagar och veckor - före coronan hade jag någonstans i bakhuvudet en vetskap om hur många dagar det var sedan senaste söndagsmässa och därmed hur många dagar det (högst) var kvar till nästa mässa. Webbmässor kanske är lite festligare på söndagen och så är det två läsningar i stället för en före evangeliet, men i verkligheten smälter de samman för mig och jag tappar räkningen. Jag vet liksom inte längre när det har gått en vecka.
Jag kan inte i beskriva den tacksamhet jag kände när jag fick falla på knä inför Herren i tabernaklet för första gången sedan mars. Under de 15 (!) veckor som har hunnit gå sedan jag senast steg in i en kyrka där Kristus ständigt är fysiskt närvarande i altarets sakrament har jag visserligen fått mig några fysiska mässor till livs - ungefär en i månaden - men Oj! vad det gjorde gott att få tillbe Herren i eukaristin.
Gud lät i sin stora godhet dessutom fader Jean Claude Kabeza vara på plats, så inte bara fick jag en dos av välbehövlig närhet till det heliga, jag fick rent av motta Herren kroppsligen också. Kyrkoherden var bara glad åt att jag ringde på i prästgården för att be om sakramentet - och jag blev förstås själv så glad så jag nästan svävade tillbaka till kyrkan för att vänta på honom. Visst, jag kunde ha ringt och "bokat tid" på förhand, men jag valde att inte göra det eftersom VR ibland strular till det med tågen. Och jag fick ju allt jag ville och behövde i alla fall, halleluja! Fader Petri Korhonen firade den heliga liturgin på gården utanför Hangö ortodoxa kyrka söndagen den 14 juni och jag är oändligt tacksam över att få fira Corpus Christi med att faktiskt motta Kristi kropp. Fader Petri assisterades av diakon Harry Fagerlund och kören leddes i normal ordning av kantor Matti Jyrkinen. På plats fanns dessutom Helsingfors ortodoxa församlings kyrkoherde Markku Salminen, som efter liturgin konstaterade att beslutet att fira liturgin utomhus på grund av coronaviruset inte orsakar problem i Hangö, med sina många soltimmar och stora gårdsplan.
Det var glädjande att se att alla höll avstånd, även under nattvardsgången - och där har man löst hygienproblemet med engångsskedar i något slags trämassa som bränns upp efter liturgin. Det var å ena sidan ovant, å andra sidan väldigt smidigt - och Kristus är densamme, så huvudsaken att det fungerar. I sin predikan talade fader Petri vackert om att det är fint att har fått komma samman och fira liturgin tillsammans igen efter den påtvingade pausen på grund av coronan. Men, sade han, vi ska komma ihåg att vi tar Kristus med oss när vi går; vi ska föra ut hans kärlek i vår egen vardag. |
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|