När jag nåddes av dödsbudet var det av någon anledning monopolbrädet jag såg framför mig. Det gamla, svenska. Norrmalmstorg med stjärnor på, Narvavägen med rutmönster på orange botten och Västerlånggatan med det fulaste mönstret. Brädet från barndomen som sedan ersattes med ett finskt Monopol med tråkigt enfärgade gator och det ologiska i att Skillnaden var dyrast och Högbergsgatan billigast.
På senare år var det inte ofta vi träffades. En lunch i något sammanhang, en lycklig tillfällighet som gjorde att vi råkades – och som fick mig att titta efter honom på det stället många, många gånger senare, dessvärre alltid förgäves – och så det som blev den sista gången, en middag hos pappa.
Oändligt påhittig, oändligt rolig och oändligt intressant. Nu oändligt saknad.
Men jag vet att om jag har varit en påhittig, rolig och eventuellt också intressant faster och gudmor och barnvakt åt andras barn så är det bland annat tack vare det goda exempel Sture gav.
Requiescat in pace.