För ett drygt kvartssekel sen - när jag hade hört Gud kalla mig till kyrkan men inte hade hittat ända fram än - tystnade jag också på ett par ställen i trosbekännelsen. Kroppens uppståndelse var ingen smärtpunkt för mig då (men det ska jag återkomma till strax), utan i stället var det ordet "katolsk" i en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. I den lutherska översättningen talar man ju om "allmännelig" kyrka i stället. Det visste jag inte om jag trodde på heller, så det hjälpte inte. Men jag visste att jag ville höra till en kyrka för att kunna bli döpt (vilket jag ju blev till slut). Det tog ändå sin tid innan jag fick någon rätsida på min kyrkosyn.
"Jag kan läsa med i trosbekännelsen men tystnar när vi kommer till kroppens uppståndelse," skrev Merete Mazzarella häromdagen på Facebook. Det väcker många olika känslor i mig. Å ena sidan uppskattar jag att Merete inte vill hålla med om sådant hon inte tror på, å andra sidan gör det mig sorgsen att hon inte kan sluta sig till den tro kristenheten har bekänt i tvåtusen år. Och samtidigt känner jag igen mig någonstans i hennes tystnad. För ett drygt kvartssekel sen - när jag hade hört Gud kalla mig till kyrkan men inte hade hittat ända fram än - tystnade jag också på ett par ställen i trosbekännelsen. Kroppens uppståndelse var ingen smärtpunkt för mig då (men det ska jag återkomma till strax), utan i stället var det ordet "katolsk" i en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. I den lutherska översättningen talar man ju om "allmännelig" kyrka i stället. Det visste jag inte om jag trodde på heller, så det hjälpte inte. Men jag visste att jag ville höra till en kyrka för att kunna bli döpt (vilket jag ju blev till slut). Det tog ändå sin tid innan jag fick någon rätsida på min kyrkosyn. När vi läste den apostoliska trosbekännelsen tystnade jag nämligen vid följande rad också: de heligas gemenskap. Det tog länge innan jag kunde ta till mig den delen av kyrkan. Inte bara förstod jag inte poängen med helgon, det kändes förmätet att räkna in mig själv i den gemenskapen. Men i efterhand är det lätt att förstå att en uppväxt som inte räknar med det andliga gör att man är trög i vissa saker, som att se att det är Kristi helighet som förenar oss, inte vår egen förmenta helighet. Vi är visserligen alla kallade till helighet, till att bli helgon, men det handlar ju precis om att ta del av hans helighet, göra oss till verktyg för hans vilja - inte om att på något självgott sätt upphöja oss själva till honom.
0 Comments
Vi har redan passerat tredje söndagen i advent och jag fattar inte vart den här hösten försvann. Inte har jag gjort allt det jag borde ha gjort (en del måste jag hinna med före jul och/eller nyår, annat får jag acceptera att blev ogjort) och inte heller har jag hunnit med allt jag hade önskat göra. Men jag har också hunnit med en hel del, både sådant som har varit viktigt och sådant som har varit roligt - och mycket som har varit både och. Kanske hösten har gått så fort för att det har hänt så mycket, både i mitt liv och mellan mina öron. I september jag var i Prag och i Tallinn och i oktober i Uppsala och Stockholm. I november höll jag mig i Finland, men jag var inte hemma hela tiden: det var Ekumeniska Rådets höstmöte i Jyväskylä och adventsreträtt på Studium Catholicum. TankeväckandeFysiskt har jag alltså befunnit mig än här, än där. Även mentalt har jag varvat bekanta böcker (jag hör till dem tycker om att läsa om, nämligen) med nya bekantskaper. Här tar jag upp de böcker jag inte bara har läst och lagt ifrån mig, utan som jag fortsätter att bära med mig på något sätt.
I augusti läste jag Joel Halldorfs Gud: Återkomsten. Den var fascinerande, men kändes som en introduktion till en annan bok - kanske Rod Drehers The Benedict Option, men den senare har jag inte har läst slut än, så det återstår att se. Drehers bok - som ju utkom redan år 2017 - känns i alla fall som en viktig bok i dessa tider och förtjänar att läsas med eftertanke.
Jag läser mer om Kroppens teologi och får en insikt: Det är som Lord Peter Wimsey och Harriet Vane! I detektivromanerna av Dorothy L. Sayers har vi kroppens teologi illustrerad i litteraturen: de är ett par som har stor respekt för varandra, som inte bara är intresserade av varandras kroppar, utan som verkligen vill känna varandra på djupet och ställa upp för varandra. Båda vill ge sig själv till den andra. Så kanske jag har uttryckt en djupare sanning än jag har varit medveten om när jag har sagt: "Jag gifter mig när jag hittar någon som Lord Peter."
Reträtten med Syster Sofie OP bökar fortfarande omkring i min hjärna. (Här finns f.ö. hennes anförande på engelska i textform.) Jag märker att jag nu ser, hör och läser allt genom ett filter av kroppens teologi. Ta nu den här nyheten från YLE (här finns en kortare version på svenska), till exempel, som konstaterar att barn och unga i Finland i dag är i behov av betydligt mer psykvård än tidigare. Inte bara har antalet som söker hjälp mer än fördubblats på tio år, många har också betydligt allvarligare problem än förr: barn under tolv år uppvisar självskadebeteende. Och den här bloggtexten, där jag fastnade vid Mark de Vries' konstaterade att den katolska tron inte handlar om ord och tanke, utan "engagerar hela den mänskliga personen, kropp och själ, huvud och hjärta".
Reträtten om Kroppens teologi under rubriken Therefore glorify God in your body på Studium Catholicum avslutades på söndagen (mina bilder från de två första dagarna hittar du här och här). Syster Sofie Hamring OP talade om hur vi kan vara oss själva och vår skapelse trogna. Kyskhet är något som ofta blandas ihop med avhållsamhet, men det är inte alls samma sak. Kyskhet är vi kallade till även i äktenskapet och oberoende av livssituation. Syster Sofie konstaterade också att Efesierbrevets femte kapitel inte handlar om att kvinnan ska underställa sig mannen, utan att båda två - och vi alla, oberoende av om vi är gifta eller inte - ska underställa sig Kristus. Den poängen passade speciellt bra just på det gamla kyrkoårets sista söndag, då kyrkan firar Kristus Konungens dag. Det var en fin reträtt som gärna hade kunnat fortsätta flera dagar till, men jag köpte alla tre böcker om Kroppens teologi som fanns tillgängliga i samband med reträtten, så jag ska fortsätta fördjupa mig i ämnet. Jag har bara läst något smått om Kroppens teologi förut, precis så mycket att jag har tänkt "Jo, det där är bra", men inte tillräckligt för att inse att det faktiskt gäller mig också. Nu kändes det som att stora bitar av sådant som jag har tänkt och känt men inte kunnat sätta ord på föll på plats när syster Sofie visade hur allt hänger ihop. Allt det nya och gamla passar ihop bildar en grund som håller att gå på - på ett sätt som alltså vidgar min värld. Deo gratias! Reträtten avslutades med en mässa på engelska. Den firades av pater Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP. Adventsreträtten Therefore glorify God in your body på Studium Catholicum fortsatte under ledning av syster Sofie Hamring OP och vi fick gå djupare in på Kroppens teologi. Under förmiddagssessionen låg fokus på skapelsen och hur vi egentligen borde se våra kroppar. Den andra skapelseberättelsen i Första Moseboks tredje kapitel visar att skammen inte kommer från Gud: den kom med i bilden först efter fallet. Efter att människan valde att äta av kunskapens träd, valde att själv bestämma vad som är rätt och fel, i stället för att acceptera de gränser Gud hade satt för oss - som en god förälder inte heller låter sitt barn vara gränslöst. Efter rosenkransbön på fyra språk (roligt om än överraskande av Tea att byta till latin i sista dekaden, men visst klarade gruppen det också med bravur!) och lunch fortsatte vi med människans tillstånd efter syndafallet. Syster Sofie konstaterade att vi inte längre direkt ser det som står i första skapelseberättelsen: att vi är skapta till Guds avbild. Det första vi tänker när vi ser våra medmänniskor är inte Gud. Dagen avslutades med tillbedjan av Kristus i altarets sakrament och mässa på engelska. Mässan firades av pater Marie-Augustin Laurent-Huyghues-Beaufond OP. Jag läste dagens läsning och mässan avslutades med Salve Regina, så det blev lite latin på slutet också. Det är inte advent än, men på Studium Catholicum ordnas adventsreträtten i år 23-25 november. Reträtten leds av syster Sofie Hamring OP från Sankt Dominikus kloster i skånska Rögle. Temat är kroppens teologi och rubriken för reträtten är Therefore glorify God in your body (1 Kor 6:20; på svenska "Ära då Gud med er kropp"). Syster Sofie har skrivit två böcker om kroppens teologi och hon konstaterade att temat passar väldigt bra inför och till advent, eftersom vi på julen firar det under att Gud blev människa. Den första reträttdagen avslutades med en mässa på engelska i S:t Olavs kapell. Mässan firades av pater Gabriel Salmela OP, som är direktör för Studium. På finska kan man läsa om kroppens teologi bl.a. här.
|
I min Faders husI min Faders hus är en katolsk och ekumenisk bildblogg om och med kyrkor, gudstjänstliv och tro - i Finland och på andra håll i världen.
Sara TorvaldsJag är en av volontärerna i Ithaka-gruppen som driver sajten Katolinen.net och jag bildbloggar här från de kyrkor jag besöker och gudstjänster jag deltar i. Alla bilderna är mina, om inte annat uppges. På FB-sidan I min Faders hus lägger jag upp bilder och böner. KategorierArkiv
October 2021
Sökord
All
|