Före mötet med neurokirurgen gick jag på Café Ekberg med en kusin. Svenska dagen till ära höll jag på min rätt och talade svenska (så jag kan hoppas att servitrisen lärde sig att kakaon serverades med grädde - inte kräm, som hon föreslog), men sen var det slut. Läkaren hade bara finska som språkalternativ på klinikens webbplats, så trots dagens datum försökte jag inte ens tala svenska med honom. Och på tåget hem höll konduktören långa anföranden i högtalaren (om varför vi var försenade etc.) och sade inte ett ord på svenska. Eller engelska, för den delen.
Jag hade tid hos kirurgen kl. 17, men hans tidtabell höll inte, så jag fick glömma alla tankar på att hinna till kvällsmässan i S:ta Maria kl. 18. Men när jag gick mot tåget lyste ljus i mörkret utanför Gamla kyrkan. Det var uppenbarligen en manifestation för att minnas döda missbrukare. Herre, låt dem få träda fram inför ditt ansiktes ljus!