Kanske jag visste att Gustav Vasas grav finns i Uppsala domkyrka, men det hade jag i så fall förträngt, för jag var helt oförberedd när jag plötsligt kände igen Finlands lejon på gravvården och insåg att det var just reformationskungens grav jag stod vid.
Sedan jag förra året av en släktforskningssajt informerades om att Gustav I genom en frillodotter till Johan III är min farmors farmors farmors farmors farmors morfars morfars far har min sorg över reformationen blivit lite mer personlig. Att plötsligt stå vid hans grav kändes osannolikt. Att det är reformationens märkesår i år gjorde det inte mindre osannolikt.
Jag kunde inte låta bli att le under kvällsmässan i S:t Lars när det visade sig att dagens psaltarpsalm var nummer 79: | Lasta inte oss för våra fäders synder, Ps 79:8 |