Ensimmäinen lukukappale muistuttaa meitä siitä, miten Jeesuksen Kristuksen ihmiseksitulo Neitsyt Mariasta, hänen ristinkuolemansa ja ylösnousemuksensa on muuttanut kaiken. Se on muuttanut myös meidät. Me emme ”enää arvioi ketään pelkästään inhimilliseltä kannalta”, sillä me ”olemme uusi luomus” (2 Kor. 5:16-17). Koska Kristus on kerran ja kertakaikkisesti ristillä sovittanut meidät taivaan Isän kanssa, meidän tulee yhä uudestaan suostua tähän samaan sovintoon ja siten sovintoon myös lähimmäistemme kanssa. Evankeliumissa taas Jeesus itse kertoo vertauskuvan siitä, miten joku korjaa sen sadon, jonka toinen on kylvänyt. Hän sanoo: ”Minä olen lähettänyt teidät korjaamaan sanoa, josta ette ole nähneet vaivaa” (Joh. 4:38a). |
Det är gripande att tänka hur det övernaturliga livet, som blir verklighet utav tron och dopets nåd, och som ständigt bekräftas av Guds nåd, ledde den helige Henrik till att förkunna evangeliet och befrämja det kyrkliga livet i en sådan nordisk ödemark som dåtidens Finland var. Den kristna tron hade ju nått oss redan århundraden tidigare, vilket förklarar varför Henriks martyrdöd på det frusna Kyloträskets is förorsakades av en bonde som bar ett kristet namn. Som biskop kände Henrik till det evangelieord som idag förkunnades. Han visste att Kristi kärlek driver oss döpta och att också vi är kallade till att efterfölja vår frälsare Jesus Kristus, honom som sade om sig själv: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk” (Joh. 4:34).
Det är mycket vi kan lära oss av den helige Henrik i våra andliga liv, och detta inte enbart med hänsyn till hans mod och beslutsamhet. När vi lever som kristna ute i världen, är inte heller ”vår mat” att blott och bart förverkliga vår egen vilja utan hans som genom dopet och konfirmationens sakrament har sänt oss; att fullborda hans verk. Vad är då detta Guds verk? Det är vår frälsning från synd och död, och detta inte bara för oss själva utan också för alla andra, som genom oss får lära känna Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, vår Frälsare. Precis som den helige Henrik är också var och en av oss kallad till att fullborda något större än det vi ofta föreställer oss. Därför påminner aposteln Paulus oss om att vi är en ”ny skapelse”, en skapelse som leds av den Helige Andens kraft och styrka, en som vet att även då man sår under tårar ”skall man skörda med jubel” (Ps. 126:5).
Rakkaat kristityt, tämä kaikki kuuluu pyhän Henrikin hengelliseen perintöön myös tässä maailmanajassa. Kun me nyt käymme viettämään pyhää eukaristiaa, jossa Jeesus Kristus itse Pyhän Hengen voimasta on keskellämme, me tiedämme uskossa, että niin kuin piispa Henrik niin meidätkin on kutsuttu johonkin itseämme suurempaan: pyhyyteen. Tätä on Jumalan työ meissä. Jos me Henrikin lailla suostumme siihen, Jumala, joka on kaikkivaltias ja laupias yllättää meidät joka päivä viisaudellaan, armollaan ja rakkaudellaan. Det är därför vi även i dessa svåra och för många tårafulla tider efterliknar den helige Henrik i och med att vi i denna eukaristi riktar vår blick till himmelen, där Jesus Kristus sitter på Faderns högra sida. Och på så sätt finner vi – precis som han och precis som Jungfrun Maria – vår kraft och vårt mod i Guds oändliga kärlek och barmhärtighet som gör allting nytt.
Siksi me viettäessämme pyhän Henrikin juhlaa pyydämme rakkaalta ystävältämme taivaassa: ”Hurskas esipaimenemme ja suojelijamme, Henrik, jalo veritodistaja, tee meidät osallisiksi kruunustasi oikeaa tietä kulkien” (vert. halleluja-säe).