Det skrivs mycket om helige Josef just nu, eftersom den nuvarande påven har lyft fram honom på ett speciellt sätt som det finns det god anledning till. Som kardinal Anders Arborelius skriver i sin predikan för S:t Josefs dag kan Josef "i sin person [...] sammanfatta vad det är att vara en vanlig troende människa, som tar emot det uppdrag och den kallelse han får av Gud och i all enkelhet försöker följa Guds vilja. Josef blir i Abrahams efterföljd en rättfärdig man som troget tjänar Gud (jfr Rom 4:3)".
Idag tänker jag på Josef när jag läser responsoriet i Laudes: Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud. Det känns klockrent som S:t Josef, tänker jag. Herre, jag förtröstar på dig, jag säger: Du är min Gud.
Responsoriet i dagens Laudes
|
Där skriver Blixen (i Torsten Blomkvists översättning):
"[O]m berättaren är trogen, evigt och orubbligt trogen mot sin historia, så kommer slutligen tystnaden att tala. Om man har begått ett svek mot historien, så blir tystnaden endast tomhet." Det tycker jag passar in på den helige Josef. Hans tystnad är minsann inte tomhet, utan en tystnad som talar. |
Av allt det fina jag har läst om Josef de senaste dagarna (t.ex. här och här på finska) är det Meg Hunter-Kilmers ord som (igen) berör mig mest. På sin FB-sida och på Instagram delade hon en S:t Josef-bild och skriver fint om att Josef var precis den man Gud bad honom att vara, trots att han var osäker och tog fel och var otillräcklig och rädd. Det är ett vittnesbörd vi mår bra av att höra! Jag avslutar därför med ett längre citat:
I Josefs osäkerhet lär vi oss att lyssna efter Gud. Vi lär oss hur vi kan medge att vi hade fel. Vi lär oss av ängeln att Jesus (vars namn betyder "Gud räddar") skulle rädda sitt folk - att Jesus är vår frälsande Gud. |