För det första började jag rätt snart undra om det ens var ett svar på M:s fråga överhuvudtaget. I stället för att svara "Jag pendlar till kyrkan på söndagarna" (och ju mer jag tänker på det svaret, desto dummare låter det) kanske jag borde ha sagt "Allt! Hela min tillvaro är byggd på min tro" - men sånt säger man ju inte.
Man säger det inte, för det låter förmätet.
Det är något jag aldrig kommer ifrån och inte heller vill komma ifrån. Lite som syre. Jag är helt beroende av att jag har syre att andas, men det betyder inte att jag skulle vilja kunna låta bli. Det bara är. Ett faktum, helt enkelt.
Men det kanske inte heller är rätt svar på M:s fråga. För ett så totalt svar blir lätt också tomt. Stora ord, men än sen?
Så vad är det som finns mellan den fysiska rörelsen på tåget om söndagarna (och så ofta som möjligt på vardagar också) och ett uttömmande-men-intet-förklarande Allt? Vad är det riktiga svaret jag önskar att jag hade gett?
Jag kunde ha talat mer om mässan, kanske. Orsaken till att jag tar det där tåget, undervisar förstakommunionsbarn och bara längtar efter fler mässor. Men hur förklarar du mässoffret vid ett kaffebord?
Det blir liksom att antingen gå ner sig i ett försök till teologisk förklaring som börjar med syndafallet och slutar i min egen nattvardsgång (öppnar det sig för någon annan hur jag än försöker förklara?) eller att säga "jag mår bättre ju oftare jag går till nattvard". (Jag minns en sommar på den tiden när tågbiljetterna var dyrare än nu och tågtidtabellerna inte passade ihop med sommarens söndagsmässor alls, så hur jag än gjorde hann jag inte till början av mässan. Jag prövade på att bara pendla ungefär varannan söndag. Det gick snabbt upp för mig att 3/4 mässa varje vecka är bra mycket bättre än hälften av det, i synnerhet som det var början av mässan jag missade och inte nattvardsgången.)
Men för den som inte är kyrksam vet jag inte om det går att börja i den ändan. Det riskerar ändå att landa i ett "hon är lite knäpp", och det var ju inte precis det budskapet jag ville föra fram.
Jag läser Syster Sofie OP:s självbiografiska Stairway to Heaven som bäst. Den boken visar hur lång vägen till kyrkan kan vara efter en sekulär uppväxt. (Men den visar också på ett härligt sätt att man inte behöver hänga av sig vare sig hjärna eller personlighet när man träder in i kyrkan eller klosterlivet.)
Så hur bygger man en fungerande bro (eller ens en åsnebrygga) från det sekulära till det kyrkliga och det gudomliga? (Var det Martin Luther King Jr som sade om Jesus att han var "evighetens ord översatt till tidens språk") För min egen del hjälpte förstås litteraturen. I flickböcker och romaner som bevarade en svunnen tid i ett fruset nu var Gud en självklarhet. Unga kvinnor och Madame Bovary omvände mig inte, men de pekade i alla fall på en alternativ världsbild.
Det var visserligen en världsbild som jag länge trodde att var helt förlegad och passé. Döm om min förvåning när jag kom i kontakt med katolska kyrkan och insåg att den finns kvar, med samma trossatser som förr. (På en kurs i engelsk litteratur vid uni sa föreläsaren att man förr trodde på himmel, helvete och skärseld - och då fick jag påpeka att katolska kyrkan fortfarande lär precis samma sak.)
För mig personligen är den där kontinuiteten viktig: det är samma kyrka och samma sakrament som i urkyrkan. Vi talar kanske om saker och ting på andra sätt, men kyrkan och sakramenten är de samma. Det är Kristi kyrka, inte ett mänskligt påfund. För när vi försöker klara oss på egen hand går det ju inte värst bra. (Jaja, vi är tillbaka i syndafallet ändå, men insikten om fallet är faktiskt viktig för vår självförståelse som människor, tror jag.)
Jag tänker på den nalle jag såg sitta på en busshållplats i Helsingfors häromdagen. Den såg ut att ha blivit överkörd ett par varv innan någon omtänksam medmänniska räddade den och satte den att vänta på sin vän i busskuren.
Utan Gud är jag den nallen under bilhjulen. Allt är meningslöst och ofta ganska hemskt. Med Gud är jag inte bara upplockad utan också återförenad med den som älskar mig. Och i mässan får jag sitta i Hans famn. Det är mitt starkaste minne av mitt dop - inte själva dopet, det "kändes" inte, men min första nattvardsgång i den påsknattsliturgin, för det var precis att sitta i Guds famn.
När jag var liten (och ännu som ganska stor) tyckte jag om att gå och sätta mig i pappas famn när han tittade på nyheterna om kvällen. Hur hemska nyheterna än var så satt jag tryggt i pappas famn. När det var läggdags gick jag till balkongdörren, för därifrån var vägen till min säng allra längst, och så bar pappa mig i säng.
Samma trygghet, fast x1000, finns i mässan.