Den senaste veckan har det blivit mer sådana sysslor än vanligt, eftersom jag är stugvakt åt en vän, så först hörde jag ett samtal mellan Matt Fradd och benediktinpater Boniface Hicks OSB och någon dag senare ett där gästen var fader Sean Kilcawley. Både pater Boniface Hicks och fader Sean Kilcawley talade om bön och nu efteråt märker jag att jag inte längre minns exakt vet vem som sa vad, men det gör kanske inte så mycket.
| Om du ledigt lyssnar på engelska och är intresserad av tro – vare sig du är katolik eller inte – rekommenderar jag verkligen de här samtalen, för Matt Fradds koncept är att ett samtal får ta sin tid och bölja fram och tillbaka. I det här fallet är båda samtalen inklusive svar på lyssnarfrågor över två timmar långa, vilket är en av orsakerna till att jag gillar Pints with Aquinas, för då hinner samtalet faktiskt bli något som åtminstone ger intryck av att vara ett äkta utbyte av tankar, inte inpressat i en given och förutbestämd form. |
För någon kan tystnad i sig vara en så stor lättnad i ett liv fullt med oväsen och krav att man tror att det är Guds närvaro, påpekade han. Det är säkert sant – och ganska skrämmande. Bönen är det samtal vi för med Gud, det var både pater Boniface och fader Sean väldigt tydliga med. Pater Boniface sa också – om jag minns rätt som svar på en fråga om troende människor faktiskt hör Guds röst – att det är helt okej att helt konkret försöka föra ett samtal med Gud. Att man säger det man har på hjärtat och sedan försöker föreställa sig Guds svar. |
I Pints with Aquinas-avsnittet med fader Sean Kilcawley (som till stora delar tar upp problem kring pornografi och andra beroenden, men på ett sätt som jag upplevde att gör det intressant och givande även om man inte kämpar med just det) sade fader Sean att det faktiskt är viktigt att ta sig tid att föra det där samtalet med Gud. För även om andra former av bön där vi inte behöver formulera oss själva – som rosenkransen eller tidegärden eller varför inte Fader vår – naturligtvis är viktiga så är det också viktigt att ta sig tid att försöka föra en dialog med Gud. | Breaking Free From Pornography handlar inte bara om pornografi och beroende. |
Jag hör inte till dem som för långa ”samtal” med Gud, skrev jag på den här bloggen för några år sedan. Men under coronan har jag – motvilligt, det ska medges – tvingats till överkurs i bön. Och då har det faktiskt blivit mer samtal av, inser jag nu. Inte hela tiden och inte alla dagar, men ganska ofta. Ett kort snack här, några ord där – och ibland ett längre samtal som jag egentligen inte skulle ha kallat bön förut. Funderingar inför Gud, kanske, men inte bön.
Det får mig att inse att jag har varit lite trångsynt i min terminologi. Bön har uppenbarligen för mig varit antingen rosenkrans/tidegärd/annan formulerad bön eller bön inför tabernaklet (och där är alla former tillåtna, på något sätt, för då är Han ju fysiskt närvarande).
Jag behövde nog påminnelsen om att Han är närvarande här också, precis där jag är – och precis där du är när du läser det här. Det är skrämmande och befriande på samma gång, tycker jag.
Så nu undrar jag smått om mina samtal blir lättare eller svårare av att jag nu sorterar dem under rubriken Bön.